Sockerfritt barnkalas upprör sockerknarkande vuxna
Barn idag lider knappast brist på socker. Så hur kan ett barnkalas utan extra socker vara så upprörande för vissa?
I gårdagens Aftonbladet berättar Jonas Bergqvist om sitt barnkalas för 5-åriga Sofie. Det serverades ingen tårta men gott om korv, jordgubbar, bär, grädde och så en fiskdamm med påsar innehållande små leksaker.
Aftonbladet: Sofie, 5, hade kalas – utan en gnutta socker
Tydligen reagerade inga barn på att något var annorlunda, enbart vuxna. Bara positiva omdömen hördes på plats, men en och annan kanske tänkte annorlunda. Krönikören Sara Milstead på Aftonbladet blir exempelvis vansinnigt upprörd. Hon ryckte genast ut till läskdrickandets och godisbergens försvar:
Aftonbladet: ”Sockerlöst matsnobberi en uppvisning för vuxna”
Det handlar främst om spydigheter mot snobbar som försöker vara något genom att servera sina barn bra mat (Jante, någon?). Men dessutom tror hon att unga som inte får mycket socker hemma lär få viktproblem som vuxna, och citerar Claude Marcus. Kanske är det årets fånigaste krönika.
Jonas Bergqvists kommenterar krönikan på sin blogg: Hur mycket kan ett sockerfritt kalas provocera anno 2013?
I min erfarenhet finns det främst en typ av vuxen som blir högst upprörd av varje försök att ge barn mindre socker av hälsoskäl. De som är totala sockertorskar själva och inte vill kännas vid något problem. Ungefär som vilken smygmissbrukare som helst.
Vad säger du?
136 kommentarer
Är barnen nöjda så är jag nöjd...
Sara på Aftonbladet, däremot, tillhör ju själv denna Solsidekrets, just därför misstänker jag att hon blir upprörd. Man stör väl sig mest på dem som liknar en själv och som man jämför sig med. Finns ju studier på denna typ av "radhusfascism" som visar att det är så både grannkonflikter och till och med krig kan uppstå. The narcissism of small differences. Själva kärnan till Jante - de i Solsidan är ju de största jantarna som finns.
Så Sara bör nog lugna sig så att det inte blir ställningskrig i villaförorten med bullar mot ostbollar. :-D
För ett kalas eller en fest skulle jag inte välja bort sötsaker, men dock kanske servera mindre sådana än många andra. Eftersom jag anser att det inte är undantagen som är problemet. Inte festen, utan vardagen. Själv växte jag upp helt sockerfritt tills jag var fem, och sedan med mkt begränsad tillgång, och blev en riktig godisråtta som vuxen. Så jag är inte för ngn strikt restriktion för mitt barn, då jag tror att förbjuden frukt kan locka ändå. Däremot försöker jag erbjuda alternativ, och föregå med gott exempel.
Jag skulle kanske inte ha det helt sockerfria kalaset själv, men ett kalas med grädde och jordgubbar låter för mig som superhärligt. Tror att det är bra för barnen att uppleva olika sorters kalas, och olika vanor i olika familjer. Det var nog ett jättehärligt kalas!
Precis! Om man själv låter bli att försöka påverka dem så överlåter man ju bara det åt andra krafter i samhället. Man ska ju inte vara så naiv att tro att barn på nåt magiskt vis själva klarar av att se vad som är bra eller dåligt. De måste ha bra förebilder och ett hälsosamt mått av styrning, annars blir det andra som tar över och tar sig den rollen.
Man har ett stort ansvar som förälder! Mina barn är nu vuxna och jag kan nöjt se att vi lyckades bra. Och vi var inte såna föräldrar som bara gav vika inför deras minsta nycker. Vi tog striderna direkt när de t.ex. försökte ställa till med scener i mataffären lät vi dem genast förstå att det inte lönade sig det minsta.
Jag hade en gång en diskussion med en bekant kvinna där hon blev så upprörd att jag tror att hon skulle spricka när jag vidhöll att jag inte lät mina barn dra omkring "på byn" vind för våg om kvällarna utan krävde att de skulle vara hemma eller inomhus hos en kompis. (Detta när barnen var i 10-12-årsåldern.) "Man kan ju inte tvinga sin barn!" var hennes argument. Men visst kan man det, och jag kan ju säga att det var inte mina barn som sen kom att ställa till med problem för sig själva och sina föräldrar...
Huga! Mitt ansikte skrynklar ihop sig av blotta tanken! Naturella jordgubbar är ju sura redan som de är, och med citronsaft på... Hu! :-(
Både ja och nej. I mitt tidigare liv hade jag gärna lite socker på jordgubbar av samma anledning som du. Men nu, efter att ha "avsötat" mig med strikt LCHF i ca ett år, smakar naturella jordgubbar väldigt sött. Jag grinar inte heller särskilt illa av citronsaft heller. Det gör jag däremot numera av prinskorv och svensk prickekorv som jag tidigare älskade, för de smakar så jämrans sött...
Det var inte så noga med jordgubbarna,de gav mig bara en anledning att frossa i socker.
I dag tycker jag jordgubbarna är söta som de är och behöver vare sig grädde lr socker.Tyvär är de så besprutade så nu äter jag inga Jordgubbar.
Men det är just det här med "godis, glitter, lackskor....eller laserdome, spökdamm och sockriga döskallar" som jag menar.
Jag tycker att barnen SKA få uppleva den underbara känslan av kalas och få ett överflöd av det de inte får dagligen.
Men om de moffar socker till frukost, lunch och middag.......ja, då är det inte lönt.
Jag håller med om att dagens ungar är "översockrade",
Men då tycker jag att man ska göra vardagen sockerfri, men inte den viktiga dagen på året.
364 dagar är väl mer värda än en enda dag.
Exempelvis fullkomligt älskade jag de där chipsen med salt och vinäger på när de kom (Jag har för mig att reklamen var nåt med en tjej i bowlerhatt och Union Jack) men det var nog bara jag som gillade dem, för de slutade säljas ganska snabbt.
Sen kom visserligen någon variant tillbaka några år senare, men de var så tillmesade så de knappt smakade vinäger alls.
Behöver inte vara korrekt slutledning, men tror det ligger något i det på något sånt sätt...
Jo. Jag kör strikt LCHF sedan ett år nu.
Nu börjar det bli lite för mycket "nybliven-pappa.kommentarer/artiklar" som mer berör barnuppfostran än hur människor över 18 år väljer att äta.
Det räcker nu, annars tippar det över...
Socker har aldrig varit bra, fråga vilken tandläkare som helst! *suckar*
En förskola jag arbetade på hade upprörda föräldrar för att vi ibland hade vanlig nyponsoppa (med socker i). Undrar hur många av dem som skulle bli upprörda av ett sockerfritt kalas? *funderar* Och jo, vi "sockersanerade" maten på förskolan.
Många verkar mena att alla ungar ska få vara "som alla andra", och det är väl också därför de redan kommer att känna varandra sedan länge, då de möter varandra i diabetesmottagningens väntrum. Någon gång måste vi bryta denna trend av allt tidigare diabetesdebuter, utan att behöva ta till insulin som främsta vapen.
Du kan ju naturligtvis fortsätta att försöka få doc´s uppmärksamhet, men jag tror att du i slutändan kommer att sitta framför din skärm med brustet hjärta.
Jag tror doc får tillräckligt mycket kärlek av sin familj, sina vänner, sina 10000-tals patienter han träffar och hjälper i verkliga livet, och sina 10000-tals "patienter" han hjälper här på sin gratisblogg eller genom sin bok.
Stanna ändå gärna kvar här på bloggen, läs doc´s inlägg, förstå att de ibland är skrivna med glimten i ögat trots allvarliga ämnen, läs på om LCHF, tillför gärna något vettigt till diskusionerna och njut av livet.
Och ge inte upp! Den finns någon där ute för Dig också!
Detta kalas var inte sockerfritt. Det är efterbliven pretention att försöka måla upp det som att det inte fanns socker på det här kalaset.
Du tycker inte det var sockerfritt för stt det serverades jordgubbar och grädde...
Jag tycker det är sockerfritt för att det inte serverades socker till jordgubbarna, eller att det inte serverades godis, läsk, kakor, bullar med mera. Vi har tydligen olika uppfattningar om hur socker förpackas...
Om det däremot hade varit diabetesföreningen som hade kalas, så skulle dessa naturliga förpackningar också bort (dock hellre grädde än lättmjölk i kaffet)...
Man kan se det som ett sätt att framhäva sej själv och hur bra man är. Det finns alltid kommentarer som ger intryck av att några ser det så.
Som nykterist är jag rätt van vid den sorters kommentarer i det sammanhanget.
Jag tänker på det som, att öppet visa hur man själv gör, ger alternativ till de som vill göra annorlunda men kanske känner att dom måste göra som alla andra. Att stå upp för det alternativet man själv väljer för att man tror på det, för att bana väg för andra som vill ha alternativ men inte kommit så långt ännu. Fler är starkare. Fler berättelser om alternativ ger det en större styrka. Eller bara som inspiration.
Vi började så fint här hemma men sen kom det sjukdomar och medicin som måste tas till varje pris. Varje dag. Långa stunder. Och då kom mutor. Många mutor. Först leksaker och sen sötsaker. Russin blev glass, glass med choklad.
Men nu försöker vi avveckla, dock i långsam takt. Vi har övergått till popcorn och chips som muta. (Jätteimponerande eller hur?)
Och den glada nyheten i sammanhanget är att barnen föredrar frukten över godis. Det är den som är spännande och ny.
Däremot förstår jag varför en socker-förälder kan bli provocerad av en sockerfri. När man till exempel har väldigt sjuka barn kan orken till hemlagad ekologisk sockerfri och nyttig mat periodvis vara obefintlig oavsett vad man tänkte sig från början.
Det får en att känna sig misslyckad och skamsen för att man inte kanske orkar vara så strikt, och avundsjuk på de där som uppenbarligen orkar stå uppe och baka eget surdegsbröd och skära frukt och grönsaker i stjärnor och spiraler. Som gör supersmoothies på morgonen och storkok på helgerna och fryser in matlådor och alltid ser så pigga och fräscha ut. Ungefär som när man träffar en väldigt religiös person och undrar för sig själv om denna person tycker man är syndig för att man inte går i kyrkan varenda söndag.
Men vi kämpar på här...
Man behöver inte vara antingen en "socker-förälder" eller en "sockerfri förälder". Våga istället vara måttlig. Säg "nej" ibland, ibland inte. Det kommer dessutom öka chanserna till en långsiktig och hållbar hållning.
Man visste inte bättre, medan idag är det ett fåtal som röker i närvaro av barn. Kanske blir det samma sak med kolhydrater? Man jämföra med tobak, för det är cancerframkallande, men inte alltid på individnivå. Likaså är det med kolhydrater över en viss gräns, du vet inte vilket barn som kommer att må dåligt av att äta "måttligt". Vad är måttligt, förresten?
När man har mått diffust dåligt hela livet av gluten, laktos och hypoglykemi, och fått veta att man är gnällig och bortskämd, sedan får prediabetes, ja, då önskar i alla fall jag att kunskapen hade funnits tidigare. 1956 fick jag komjölk direkt från kossan som tremånadersbebis och hade svåra magsmörtor redan då, eftersom jag var ett "gnälligt" barn. vi ska inte tala om när gluten tillkom...
Så förmodligen kommer vi att inse att åtminstone de vita gifterna, socker, vetemjöl och mjölk ska hanteras med stor försiktighet. I dag skulle jag inte ge det till ett barn alls. Det behövs inte.