Fettsnål kost hjälper inte feta barn, erkänner Claude Marcus.
Detta var mycket intressant. På nätet kan man se en föreläsning av bl.a. Claude Marcus för Svenska Läkaresällskapet 13/2 -07. Föreläsningen handlar om övervikt och fetma hos ungdomar.
Fetmaepidemin bland ungdomar i Sverige
Claude Marcus som håller två av de fyra delföreläsningarna är professor i pediatrik och huvudman för Rikscentrum för svår övervikt hos barn, på Huddinge universitetssjukhus.
Föreläsningen börjar med en bra belysning av den fetmaepidemi som skett hos barn i Sverige under de sista decennierna. Detta är förekomsten av övervikt hos mönstrande 18-åringar i Sverige:
1971 7%
1981 10%
1991 13%
1995 16,5%
Förekomsten av fetma ökade under samma tid från 0.8 till 3%… En undersökning av förekomsten av övervikt hos 7-åringar i Stockholm visade att den ökat från 7,6% år 1989 till 18,4% år 2003. Fetmaförekomsten ökade under sammat tid från 0,9% till 3,6%.
Claude Marcus kallar detta själv för en ”extrem ökning av övervikt och fetma” under de 14 åren. Han använder orden ”epidemi” och ”explosiv ökning”. Och vem kan invända mot det?
Märkligt blir det när han därefter visar bilder på familjer med både feta och smala personer – och menar att detta visar att fetma beror på ett biologiskt arv – inte livsstil. Han menar vidare att ”många studier visar att det är ett biologiskt arv som ger fetma”.
Hur menar han då att folks gener ändrats på ett eller några decennier, en generation? Naturligtvis tar det mycket längre tid än så för att få någon större förändring i en befolknings genetiska fördelning, även under extrema förhållanden. Hur skulle då biologin kunna vara huvudorsak till en förändring som skett under mycket kortare tid? Logiken hänger inte ihop…
Orsaker till fetmaepidemin
Enligt Claude Marcus ”tror vi oss känna till” orsakerna till fetmaepidemin. Han berättar dock att ”det finns ingen egentlig vetenskaplig evidens” för det.
Han menar att barn nu har en mer passiv miljö. Möjligheterna att äta är nu också helt annolunda. Om man missade en måltid tidigare menade han att man fick gå hungrig, medan det nu alltid finns något att äta. En orsak han tar upp är att förr fanns ”inte så förtvivlat många frysar heller”. Claude Marcus menar vidare att:
”Mina personliga problem med övervikt hade försvunnit om jag bara hade tillgång till rovor och bönor och grovt bröd”.
Han menar även att matens innehåll på senare tid ändrats drastiskt. På vilket sätt den ändrats får vi dock inte veta något om, bara att maten enligt ovan är mer lättillgänglig.
Ett ledtråd från mig till en möjlig ytterligare orsak: denna fetmaepidemi har kommit med ett mycket nära tidssamband med de fettsnåla kostråd vi fått höra sedan 70-talet, och än mer uttalat från 80-talet. Nyckelhålsmärkningen för fettsnåla produkter kom 1989. Fettsnål kost gör att man äter mer kolhydrater. Kolhydrater stimulerar insulinfrisläppningen i kroppen och insulin är vårt absolut mest fettinlagrande hormon.
En undersökning visar att svenska ungdomar numera får 25% av sina kalorier från kolhydratstinn mat såsom läsk, godis, snacks, glass, bakverk och efterrätter. Då är inte skräpmat i övrigt inräknad.
Marcus berättar att alla feta barn som behandlas på Rikscentrum har nedsatt insulinkänslighet, vilket i praktiken innebär förhöjda insulinnivåer i blodet. Senare i föreläsningen (38:50 in), av en annan person, får vi veta att feta barn har ungefär 3 ggr så mycket insulin i blodet som normalviktiga.
Hälsoeffekter av barnfetma
Därefter pratar Marcus om de skrämmande effekterna av fetma på barnens hälsa, välmående och förväntade livslängd. I spåren av fetmaepidemin har även en epidemi av typ 2 diabetes hos feta barn uppkommit. Tidigare kallades typ 2 diabetes för åldersdiabetes. I USA beskrevs första fallet av sådan diabetes hos barn 1978. Nu utgör den 8-45% av all barndiabetes i USA.
Jag rekommenderar detta avsnitt till alla intresserade, det är bra.
Behandling av fetma hos ungdomar
Detta avsnitt är det mest intressanta, och det där jag har svårast att hålla med professor Marcus om nästan något. Det börjar 01:07:00 in i föreläsningen.
Marcus börjar med att avfärda diverse påstådda bantningskurer. GI-kost gillar han tydligen allra minst:
”GI är ju det här som egentligen florerar mest nu som också är någonting som till 90% är mytologi”
I Claude Marcus tappning skall bantning tydligen vara ett fettsnålt slitgöra. 01:08:45 in:
”[Bantning är] ett jättetufft jobb där man måste acceptera att vara hungrig för kunna att gå ner i vikt”
Märkligt. Jag känner många, både personligen och som patienter, som gått ner rejält utan att vara hungriga alls. Ironiskt nog med hjälp av lågkolhydratkost, en lite tuffare variant av den kost Marcus avfärdar som ”90% mytologi”. Socialstyrelsen menar tvärtom att lågkolhydratkost har bevisad effekt för viktnedgång.
Claude Marcus egna resultat vid behandling av feta ungdomar
Så kommer vi till det allra mest fantastiska i hela föreläsningen. Vad har de feta ungdomar som på Marcus klinik rekommenderas ett ”jättetufft jobb” och måste ”acceptera att vara hungriga” för nytta av allt slit?
Ingen nytta alls visar det sig. Noll. Åtminstone när det gäller viktnedgång.
Marcus berättar själv 01:09:20 in att de varken går upp eller ner totalt sett. Så här uttrycker han det:
”Totalt sett så lyckas vi kanske i genomsnitt hålla vikten på någorlunda samma nivå. Det finns naturligtvis barn som går ner i vikt men det här är ett bekymmer”…”Det vi gör det har en mycket klar och tydlig effekt men vi klarar inte av att se till att de går ner i vikt utan det är lite mer kan man säga av habilitering dvs att vi hindrar dem att gå upp i vikt. Vi kanske så att minskar deras sjuklighet men vi lyckas inte bota deras fetma.”
Många ord som väl kan sammanfattas så här: Claude Marcus behandling med fettsnål kost hjälper inte barnen att gå ner i vikt, trots att den är ”jättetuff”.
Istället överväger man fetmaoperationer även av barn, vilket den sista föreläsningen handlar om. Sådana är effektiva för viktnedgång – men bara en minoritet blir normalviktiga. Dessa operationer har en inte försumbar risk för allvarliga komplikationer (1-2% hos erfaren kirurg), eller till och med död (0,1-0,4%). Dessutom medför de att barnen därefter i många fall aldrig mer kan äta normalt. Vidare kan de behöva tillskott livslångt för att undvika brist på vissa vitaminer och mineraler, eftersom upptaget av dessa försämras.
Min sammanfattning
Jag finner det helt fantastiskt att denna till synes intelligenta man kan fortsätta att benhårt mena att fettsnål och kalorisnål kost är den enda tänkbara behandlingen för viktnedgång. Detta trots att studier på vuxna sammantaget visar usel eller ingen långtidseffekt. Och trots att hans egen behandling av feta tonåringar inte hjälper dem att gå ner i vikt?
Jag avslutar med ett citat från Albert Einstein om vad vansinne innebär:
Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results
De som själva är reda att prova något annat rekommenderas sidan LCHF för nybörjare.
PS – Om man högerklickar på länken kan man spara ner föreläsningen på hårddisken. Det var jag tvungen att göra för att sedan kunna hoppa fram och tillbaka i den.
//Zac
Tycker inte att professorn använder eller har sunt förnuft eller logik!
Hans svammel om "genförändringar" håller inte. Se bara hur väldigt många som ännu inte lyckats anpassa sig till spannmål och mjölk och det större flertalet där vet ännu inte ens om att deras eventuella problem kan komma från den kosten!
Professorn saknar dessutom sunt förnuft och logik då han förordar stympande kirurgi när hans fettsnåla kostråd inte fungerar! Har han egentligen före kirurgibeslut testat motsatsen - lågkolhydrat och mera fett i kosten? Kan han inget om hur man gjorde förr?? Varför inte vara lite mer ödmjuk och lära av historien? Självmål kallas väl sådant där! Ett som han inte ens själv ser eller uppfattar att han gör! Korkat!
Jag - som själv inte har några direkta viktproblem - har tappat 7 kg på 3 månader, kroppsfett. Muskelmassan ökar. Jag lever på ägg, kött och fet fisk. Inga kolhydrater tillsatt till vardags. Var hos en kompis och tog ett par groggar o lite nötter i helgen - genast så märks det på kroppsfettet - det är oerhört tydligt och känsligt.
Kan tillägga att jag är 186 cm och väger just nu ca 73 kg. Mår för övrigt bättre än någonsin rent allmänt på denna mat.
Men kanske hänger det samman med light-trenden. Om man nu inte äter fett och därmen inte bli fet...(döhhh), så slipper man ju röra på sig! Praktiskt. Och en ond cirkel, tyvärr.
Men hör han inte själv att nånting är ohyggligt fel när det enda som -tydligen - hjälper är att gå in och operera barn???
Sedan ser man ju på t.ex. idrott i skolan att de feta barnen inte gärna är med, men det är väl inte så konstigt med tanke på att de alltid blir valda sist till lagsporter och kommer sist i de individuella?
Jag tror alltså inte att lite rörelse orsakar fetma, däremot kan fetma orsaka att man rör sig mindre.
Jag har ju själv upplevt skillnaden av en viktnedgång på 40kg, nu är det plötsligt skönt med en lång snabb promenad, innan var det en plåga.
Min motion medan jag gick ner bestod av promenader mellan datorn och kylskåpet.
”Mina personliga problem med övervikt hade försvunnit om jag bara hade tillgång till rovor och bönor och grovt bröd”.
Jag får inte upp videon, men säger han att han själv är överviktig??? Och varför, om receptet är som han säger, skaffar han sig inte det då? Det är väl inte så svårt att få tag på? Och inte särskilt dyrt heller?
Eller har han försökt och misslyckats? Så smal är han ju inte på bilden ovan.
Alltså, jag förstår inte varför han hela tiden få stå och prata. Varför anses han som så stor expert när inga barn går ned i vikt? Varför har han sin professur när ingenting lyckas utan att man måste börja skära i barn? Om jag ska lyssna på någon och tro på någon, måste det ju vara någon som uppnått något resultat. Påvisbart, inte att de/barnen skulle gått upp ännu mer om inte han/mirakelmannen gripit in.
Sen vill jag också lyssna på någon som hjälper barnen att komma ifrån sitt utanförskap, slippa bli sist vald, få självkänsla och klara av sina liv, inte tröstäta skräpmat eftersom det inte spelar någon roll iallafall. För många av dessa barn är det en ond cirkel och det blir enklare att sitta framför datorn med cola och chips. Får man då möta en okänslig professor som tycker att de måste anstränga sig lite och gärna gå hungriga! @£$@£$£@@£@$@! Jag blir så arg!
Mobbning på högsta nivå är vad det är!
Märklig karl.
karl
Det skulle inte finnas någon instans som kan döma dem....
I det läget är det förstås lätt att att bara fortsätta som herr marcus gör. Han är imun som en diplomat. Vilken sits även om eftervärlden kommer att döma hårt.
Dock - finns det ingen motkraft till detta gyckel? Kan man inte gå samman på något sätt. En tydlig folkrörelse måste väl ändå kunna driva bort inkompetenta ledare...
menar
Rolf Aronsson
åtalsimmuna är, såvitt jag minns så här på rak arm, enbart kungen och de med diplomatstatus. Dit hör inte Marcus. Men - det finns å andra sidan inget brott att döma honom för. Det räcker inte att man tycker att han bär sig mycket dumt åt och att det borde vara straffbart.
för att någon ska bli dömd för misshandel, grov eller "normal", krävs att det kan visas att denne hade UPPSÅT att skada. I dagens läge - med alla olika kostråd som är i svang - finns det ingen domstol i hela landet som skulle komma fram till att Marcus UPPSÅTLIGEN vill skada sina patienter.
Rättsväsendet är inte rätt forum för kostfrågan. Möjligheterna att vinna framgång den vägen är lika med noll och den som försöker visar bara på ett rättshaveristiskt beteende som i stället skadar rörelsen.
Det är ju tyvärr inte straffbart att vara inkompetent här i landet, inte ens om man har ett yrke dom förutsätter kompetens och där inkompetens kan orsaka allvarlig kroppsskade eller död för människor som är mer eller mindre tvungna att lägga sina liv i den inkompetentes händer.
Jag ser inte heller någon möjlighet att införa en sådan lag, och frågan är ifall det skulle vara önskvärt.
Jag tror den mest framkompliga vägen är att tydligt påvisa inkompetensen till dess att den inkompetentes arbetsgivare uppfattar risken att inkompetensen hotar allmänhetens förtroende för arbetsgivaren.
Med tanke på den bunkermentalitet som råder behöver man antagligen driva det så långt att man ända upp på politiskt nivå upplever sin trovärdighet hotad så att man fattar beslut om att ansvaret för våra kostråd inte skall sortera under producenternas ansvarsområde, Jordbruksdepartementet, utan under hälsovårdande myndigheter, Socialdepartementet. Dessutom bör Konsumentverket ha en del inflytande.
Dessutom bör en omorganisation ske så att Jordbruksdepartementet sorterar under miljövårdande myndigheter.
Tyvärr verkar inkompetensen sprida sig epidemiskt ibland våra myndigheter, sannolikt till en stor del beroende på att social kompetens är en viktigare faktor vid tillsättande än kompetens inom sitt fackområde.
(Möjligen med undantag för Jordbruksverket (som jag antar att du menar), för den frågan har jag inte funderat så mycket över.)
"Ett prioriteringstänkande i hälso- och sjukvården är en ständigt pågående process där det hela tiden måste finnas beredskap att ompröva, finna nya vägar och former för arbetet."
Sjukvården har också vissa vedertagna principer. Dessa är principen att respektera personer, principen att inte skada, principen att göra gott och rättviseprincipen.
Hur stämmer detta med fetmaforskningen och -behandlingen idag, där man fortsätter enligt samma gamla recept trots att man inte ser någon förbättring. I stället anklagar man patienterna för vara så dumma att dom inte kan och så lata att dom inte vill följa de "enkla" kost- och motionsråd som dom får av "experterna".
Detta för mina tankar till förhållanden i utrotningslägren på 40-talet där det fanns läkare som passade på att göra experiment angående smärta och mer till och dessutom mycket medvetet. Detta vill jag inte utveckla vidare här. Bara att det gick för sig. Javisst, situationen var abnorm vid den tiden. Men vad då? Känns inte det vi nu upplever som abnormt!!? Situationen blir inte bättre när man betänker att den "omedvetne" professorn vi här har i fokus är uppbackad av samma enorma krafter som ovannämnde läkare.
I dagens Göteborgspost fanns en helsidesartikel sammansatt av ett ordentligt uppbåd av professorer. De efterlyste statliga pengar för att äntligen komma till skott med fristående vetenskapliga studier om kostinnehåll eftersom så mycket nytt har framkommit på senare år. Tror någon att dessa eminenser eller prominenta personer i livsmedelsindustrin vill vara vid sidan om dessa studier? Det är oerhörda krafter och man är listiga.
Menar
Rolf Aronsson
Vållande till kroppsskada eller sjukdom innebär att den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för detta brott till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall enligt lagen särskilt beaktas
om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller
om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.
Om jag inte har missuppfattat det hela är det så att vissa överviktiga barn mer eller mindre tvingas att komma till prof. Marcus.
När han sedan pajat alla möjligheter till ett normalt liv för familjen blir stympande operation det ultimata steget.
Finns det ingen som kan stoppa honom?
Bertil Lind
http://blogg.passagen.se/millimetervagor/?anchor=du_m%C3%A5ste_t%C3%A...
Sommarhälsningar
Bosse
The study is remarkable not only because it lasted two years, much longer than most, but also because of the huge proportion of people who stuck with the diets — 85 percent.
http://content.nejm.org/cgi/content/full/359/3/229
Vi skulle tex kunna döpa om "lördags godis" till "månads godis"- då skulle alla föräldrar ha ett argument mot de godisugna barnen och vi skulle kanske minska godissockermängden från kanske 400g godis i månaden till 100g
Om fettsnål och kolhydratstinn "medicin" inte ger önskat resultat, varför vågar läkaren / dietisten inte prova en kolhydratsnål och fetare sådan? Att så inte sker känns närmast löjligt med tanke på hur man provar, kombinerar och byter mediciner med mer eller mindre allvarliga biverkningar.
Hur som helst är det skandalöst att lägga sten på bördan och skuldbelägga den patient som följer kostrekommendationer, som inte ger resultat.
Eftersom det rör sig om åren 1971 till 1995 blir det snarare 24 än 14 år.
HTH!