Diabetesekonomin

pill_dia1-800x534

Här följer ytterligare ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Insulin upptäcktes först år 1921 och fullständigt revolutionerade behandlingen av personer med typ 1-diabetes. Dr Banting tog aldrig patent på insulin, utan det släpptes fritt till läkemedelsbolagen. Han ansåg att den här livräddande medicinen för typ 1-diabetiker skulle finnas tillgänglig för alla som behövde den.

Så, varför är det då så dyrt med insulin idag?

I USA är det endast tre läkemedelsbolag som tillverkar insulin – Eli Lilly, Sanofi och Novo Nordisk. Kostnaderna uppskattades 2012 för insulin till 6 miljarder dollar. Hur är det möjligt att dessa företag tjänar så mycket pengar på ett hundra år gammalt läkemedel? Hur kan de ta så mycket betalt för en sekelgammal produkt? 2013 var, enligt firecepharma.com, det bäst säljande läkemedlet för diabetes… Lantus, en långtidsverkande form av insulin.

Så innebär detta att trots all forskning under de senaste 95 åren är den mest lukrativa medicinen insulin? Ja! Sammanlagt över hela världen var dess intäkter 7,592 miljarder dollar. MILJARDER! Och det blir bara bättre för läkemedelsföretagen som producerar insulin. Utav de mest sålda läkemedlen landade andra typer av insulin på plats 3, 4, 6, 7, 9 och 10. Jösses! Det innebär att sju av de tio mest sålda läkemedlen i världen är insulin – ett 100 år gammalt läkemedel. Det går att likna vid att din 95 år gamla farfar skulle spöa stjärnan LeBron James i basket.

jason_slide3Genom att hela tiden göra små ändringar på insulinmolekylen kan ytterligare patent skapas och på så vis undviker man att medicinen blir generisk och billigare. Att detta går rakt emot dr Bantings ursprungliga intention spelar ingen roll.

Det finns inget klart bevis för att dessa nya insulinmolekyler är mer effektiva än de gamla. Även om det finns vissa teoretiska fördelar så visar resultat att typ 2-diabetes har försämrats sedan dessa nya insulintyper har skrivits ut i allt större utsträckning.

Att gradvis dra upp priser är en annan teknik företagen använder sig av för att göra större vinst. Mellan 2010 och 2015 steg priset på nya insulinsorter på mellan 168 och 325%. Utan generiskt insulin, samarbetar läkemedelsföretagen för att hålla priserna uppe. Trots allt måste ju aktieägarna bli nöjda och VD:n behöver ett privatflygplan.

Vid den tidpunkt då insulin upptäcktes var typ 2-diabetes en relativt ovanlig sjukdom och få behandlingar fanns. Metformin, den starkaste biguanida medicinklassen, upptäcktes kort efter insulin och beskrevs år 1922 i den vetenskapliga litteraturen. År 1929 studerades dess blodsockersänkande effekt i djurstudier, men det var inte förens år 1957 som den användes på människor med diabetes.

Metformin hamnade i den brittiska motsvarigheten till FASS år 1958, och i Kanada år 1972. Den var inte tillåten i USA förrän år 1994 på grund av oro att den skulle orsaka laktacidos. Den är numera den mest utskrivna diabetesmedicinen i världen.

Läkemedelsgruppen sulfonylurea upptäcktes år 1942 och introducerades på marknaden år 1956 i Tyskland. År 1984 introducerades starkare andra generationens sulfonylurea i USA. De stimulerade bukspottkörteln till att frigöra mer insulin, vilket sänkte blodsockret. Medicinen kom med många biverkningar, framförallt grava blodsockerfall, men medicinerna sänkte som sagt blodsockret effektivt. I flera decennier var dessa läkemedel de enda behandlingarna vid typ 2-diabetes.

jason_prevalence-600x450Även om antalet blodtrycks- och kolesterolsänkande läkemedel exploderade på marknaden, hade utvecklingen av orala diabetesmediciner avstannat. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar att tjäna inom den nischen. Det fanns för få patienter, och effektiviteten av läkemedlen var tvivelaktiga. Men saker och ting skulle komma att ändras drastiskt.

År 1977 släpptes nya kostråd i USA till en intet ont anande befolkning. Den största fienden var plötsligt naturligt fett. Den till följd av råden ökade kolhydratkonsumtionen hade oavsiktliga konsekvenser och fetmaepidemin blev snart ett faktum. I lågan av fetmaepidemin spreds typ 2-diabetes.

År 1997 sänkte American Diabetes Association blodsockerdefinitionen på typ 2-diabetes, och över en natt klassificerades så många som 1,9 miljoner amerikaner som diabetiker.

Samma sak skedde med definitionen av pre-diabetes år 2003. Detta ledde till att ytterligare 25 miljoner amerikaner ansågs vara pre-diabetiker. Med kraftigt ökande antal diabetiker förändrades vinstpotentialen inom diabetesvården totalt. Även om många är överens om att det bästa sättet att behandla typ 2-diabetes är genom livsstilsförändringar förespråkade lobbygrupper inom kort behandling med medicin.

Gränsvärdena har sänkts så mycket att antalet diabetiker i USA år 2012 var 14,3% av befolkningen och antalet pre-diabetiker var 38%, vilket innebär att 52,3% av amerikanerna är antingen pre-diabetiker eller diabetiker. Detta blev det nya normala. Det var alltså vanligare att ha pre-diabetes eller diabetes än att ha normala blodsockervärden. Diabetes är det nya svarta.

År 1999 skulle diabetesekonomin snart slå ut i full blom. Rosiglitazone och pioglitazone godkändes av FDA som effektiva behandlingar vid typ 2-diabetes. De har med tiden övergetts på grund av oro om att de skulle kunna orsaka hjärtsjukdomar och cancer i urinblåsan. Men det spelade inte någon roll. Stenen var i rullning. Mellan 2004 och 2013 introducerades 30 nya diabetesmediciner på marknaden.

År 2015 hade försäljningen av diabetesmediciner nått 23 miljarder dollar, mer än de totala intäkterna från National Football League, Major League Basketball och National Basketball Association. Det hade blivit en marknad med extremt stor vinstpotential.

Även om samtliga läkemedel sänkte blodsockret, förbättrades inte andra resultat som är av yttersta vikt i behandling av diabetes. Exempel på saker som inte förbättrades trots medicinering var risken för hjärtattacker, stroke och blindhet. Hela diabetesbranschen fokuserade på att minska blodsocker istället för att verkligen hjälpa patienter. Sjukdomen handlade i sin essens om ökad insulinresistens, men behandlingarna fokuserade enbart på att sänka blodsockret. Vi behandlade symtom istället för den sanna orsaken till problemet.

Företagen går dit pengarna finns

År 2003 ändrade American Diabetes Association definitionen av pre-diabetes, och över en natt blev därmed 46 miljoner människor pre-diabetiker. År 2010 vidgades definitionen ytterligare genom användandet av HbA1C. Man gav ett sken av att det skulle hjälpa att diagnosticera och behandla tidigare, men sanningen var att det inte var en slump att 9 av 14 utomstående experter jobbade nära läkemedelsföretag som producerade diabetesmediciner. Genom en förändrad definition skulle de kunna tjäna en oändlig ström av pengar.

Även om individuella medlemmar i American Diabetes Association fick miljoner dollar av läkemedelsföretagen donerades 7 miljoner dollar bara under 2004 till organisationen själv. År 2012 var mer än 50% av den amerikanska befolkningen antingen diabetiker eller pre-diabetiker. Målet hade nåtts. Cha Ching. En marknad för konsumtion av diabetesmedicin hade skapats.

Intressekonflikterna kom att spåra ur ännu mer. År 2008 publicerades ett gemensamt anförande från endokrinologförbund om pre-diabetes där läkare uppmuntrades att överväga behandling med medicin till högriskpatienter, även om ingen sådan medicin hade godkänts av FDA.

Uppgav dessa icke-partiska akademiker bara sina uppriktiga åsikter? Knappast. 13 av de 17 medlemmarna i panelen betalades av diabetesläkemedelsföretag som talare och konsulter.

År 2013 rekommenderade dessa grupper medicinbehandling av pre-diabetes ännu mer aggressivt i fall där livsstilsförändringar inte fungerade. Var det av omtanke? Nej, knappast. Samma år formade mer än 8 miljoner dollar från läkemedelsföretagen gruppernas positiva åsikter.

jason_screen2-600x426Tretton av de 19 läkare som ingick i panelen, inkluderat ordförande, var betalda av läkemedelsföretagen som konsulter, talare eller rådgivare. Sådana betalningar har uppgått till 2,1 miljoner dollar sedan 2009.

Även om patienter inte längre hade råd med insulinsprutor, så fanns det gott om pengar för diabetesorganisationerna. Lyxiga middagar? Check. Dyra resor? Check. Feta checkar? Check.

Det hade varit en annan sak om dessa läkemedel faktiskt hade hjälpt patienter på ett meningsfullt sätt. När det gäller pre-diabetes har ingen medicin godkänts för användande. Anledningen till att de inte används är att de är verkningslösa.

Diabetesundersökningar har visat sig vara i stort sett meningslösa på grund av de läkemedel som finns för tillfället. Vi håller alla med om att typ 2-diabetes är en sjukdom orsakad av hög insulinresistens, men de mediciner vi har idag behandlar enbart högt blodsocker.

Typ 2-diabetes är till sin natur en sjukdom som beror på för mycket socker i kroppen, och inte bara i blodet. Ändå lyckas mediciner som metformin och insulin inte få bort allt socker från kroppen. De skyfflar bara bort sockret från blodet och in i kroppen. Men om nu socker är skadligt i blodet, varför skulle det inte vara det för kroppen?

Det vi just nu gör är alltså att flytta socker från ett ställe där vi tydligt kan se det (blodet) till ett ställe där vi inte kan se det (kroppen). Sedan låtsas vi som att saker har förbättrats, även om vi vet att vi inte gjort en sann förändring. Där livsstilsförändringar entydigt kan förbättra hälsan, kan mediciner uppenbarligen inte göra det.

Screening leder bara till bättre resultat för patienter om det finns bra behandlingar. Eftersom vår behandling vid pre-diabetes består av ineffektiva mediciner, är tidiga diagnoser verkningslösa. Men denna obekväma sanning betyder inget för de stora läkemedelsföretagen eftersom de kan tjäna stora pengar så länge som de kontrollerar diabetesorganisationerna.

Detta förklarar i stor utsträckning världens diabetesorganisationers och endokrinologers ovilja att erkänna den förödande sanningen – att insulin inte hjälper patienter över huvud taget på lång sikt. Med så mycket pengar på bordet, vem tror du betalar för att universitetsforskning, alla stipendier och alla diabetesevent? De läkemedelsföretag som producerar diabetesmedicin, så klart! Men någon måste betala för detta vansinne. Och betalar gör vi med blindhet, organsvikt, amputationer och död.

Läs mer

Sockersjuka eller diabetes?

Videor

FungFung
Hur du blir friskare från diabetesHur du äter LCHF - presentationsbild
Video - Hur insulin styr din vikt3

3 Kommentarer

  1. Henrik
    Jason Fungs artikel handlar bara om Hur diabetes skall göra läkemedelsindustrin ännu rikare. De förstår lika väl som vi att kostomläggning är ett bättre alternativ än mediciner för typ2 diabetiker. Däför lägger de så mycket pengar på att hindra att den insikten blir dominerande i samhället.
    Att statsbudgeten blir allt hårdare belastad av fetman, diabtes, hjärt- och kärlsjukdommar och cancer är inget problem för läkemedelsindustrn tvärtom, så tjänar de pengar på det.
    Livsmedelsindustrin säljer mer om de tillsätter socker i allt fler produkter, och det gynnar läkemedelsindustrin.
    Den statligt finansierade sjukvården borde stå på patienternas sida, och vara för folkhälsa i stället för att prioritera läkemedels distrubition.

    Se även: http://cepuk.org/2014/10/21/peter-gotzsches-latest-book-deadly-medici...

    Även på svenska: http://www.adlibris.com/se/bok/dodliga-mediciner-och-organiserad-brot...

  2. Margareta
    Jag skulle gärna vilja läsa den utmärkta artikeln i orginalversion. Jag hängde upp mig på några meningar, så om jag får läsa orginalet på engelska så kanske det löser sig,
    Svar: #3
  3. Xls

    Jag skulle gärna vilja läsa den utmärkta artikeln i orginalversion. Jag hängde upp mig på några meningar, så om jag får läsa orginalet på engelska så kanske det löser sig,

    https://intensivedietarymanagement.com/diabetes-economy-t2d/

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg