Därför är kaloriräkning dömt att misslyckas

gettyimages-455454713-800x712

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Ät mindre. Dra ner på kalorierna. Ha koll på din portionsstorlek. Dessa mantran har utgjort grunden i de konventionella viktminskningsråden under de senaste 50 åren. Och det har varit en enorm katastrof, som kanske bara kan slås av kärnkraftkatastrofen i Tjernobyl. Dessa råd baseras enbart på en felaktig förståelse för vad som orsakar viktuppgång.

Varför tar vi aldrig hänsyn till den viktiga frågan ”Vad orsakar fetma?” Vi tror att vi redan har svaret. Det verkar så uppenbart, tycker du inte? Vi tror att ett överflödigt intag av kalorier leder till fetma. Vi tror att det handlar om kaloriobalans. För många ”kalorier in” jämfört med för få ”kalorier ut” leder till viktuppgång. Denna modell som handlar om kaloribalans har inpräntats i oss sedan vi var barn.

Viktuppgång = kalorier in – kalorier ut
 
Det underliggande antagandet som ingen talar om, är att dessa är oberoende variabler som står under vår medvetna kontroll. Det ignorerar fullständigt det flertal överlappande hormonella system som signalerar hunger och mättnad. Detta förutsätter att den basalomsättningen skulle vara stabil och oföränderlig.

Men vi vet att dessa antaganden är felaktiga. Basalomsättning kan anpassas uppåt eller nedåt med fyrtio procent. Kalorirestriktion leder till en sänkning av basalomsättningen, och vinner till slut över ansträngningarna att gå ner i vikt.

Under de senaste 50 åren har vi följt programmet med ”fokus på kalorirestriktion” utan att ifrågasätta det. Fettintaget begränsades eftersom det är kaloririkt. Vi har skapat riktlinjer, matpyramider, och tallrikar för att indoktrinera barn till denna kalorisnåla religion. ”Dra ner på kalorierna” var dagens mantra. ”Är mindre, spring mer!” ropade vi.

Det blev lag på att man måste skriva ut kaloriinnehåll på näringsdeklarationen. Program och appar skapades för att mer exakt kunna räkna kalorier. Vi uppfann små verktyg som Fitbit för att mäta exakt hur många kalorier vi förbrände. Genom att använda all den uppfinningsrikedom som gör oss mänskliga, fokuserade som en laserstråle, och envisa som en sköldpadda som korsar en väg, började vi dra ner på kalorierna. Vad blev resultatet? Bleknade problemet med fetma bort precis som morgondimman en varm sommardag?

Resultaten kunde knappast ha varit sämre om vi försökt. Stormen av fetma och typ 2-diabetes började under slutet av 1970-talet och har idag, 40 år senare, blivit en global orkan av klass 5, som hotar att sluka hela världen.

Vad gick snett?

Bara två alternativ kan förklara hur fetma kunde spridas så snabbt, trots detta nya råd om att dra ner på fett och kalorier. Kanske rådet om kalorirestriktion helt enkelt är felaktigt. Den andra möjligheten är att detta råd var bra, men folk följde det helt enkelt inte. Själen ville, men köttet var svagt.

Detta är leken som kallas ”skyll på offret”. Detta flyttar skulden från den som ger råd (dåliga råd) till den som tar emot råd (råden är bra, men du följer dem inte). Var hela fetmaepidemin helt enkelt en plötslig, samtidig, koordinerad och världsomspännande brist på viljestyrka? Världen kan knappt ens komma överens om vilken sida av vägen man ska köra på, men trots detta har alla bestämt, utan diskussion, att man ska äta mer och röra på sig mindre?

Genom att deklarera att deras icke vetenskapligt bevisade råd om kalorirestriktion var felfria, kunde läkare och dietister bekvämt förflytta skulden från sig själva till dig. Det var inte deras fel. Det var ditt. Inte undra på att de tyckte om denna lek så mycket! Att erkänna att deras älskade teorier om fetma helt enkelt var felaktiga var allt för psykologiskt svårt. Trots att bevis för att denna nya strategi med fokus på kalorirestriktion var ungefär lika användbar som en kam till en flintskallig man.

whs-3The Women’s Health Initiative var den mest ambitiösa, viktiga viktminskningsstudien någonsin. Denna enorma randomiserade kontrollstudie som involverade nästan 50 000 kvinnor, utvärderade denna fettsnåla, kalorisnåla strategi till viktminskning. Genom intensivt rådgivande övertalades kvinnor att minska sitt dagliga kaloriintag med 342 kalorier och öka träningen med 10%. Kaloriräknare uppskattade en viktminskning på 15 kg på ett år. Studien förväntades bekräfta de konventionella kostråden.

Men när de slutliga resultaten presenterades år 2006 var det en förkrossande besvikelse. Trots att kvinnorna hållit sig till dieten hade sju års kaloriräknande lett till i princip noll viktminskning.1 Inte ett enda kilo. Denna studie var en häpnadsväckande och rejäl tillrättavisning av teorin om att kalorier orsakar fetma. Att dra ner på kaloriintaget ledde inte till viktminskning.

Så nu fanns det två val. Först och främst kunde vi respektera de dyra, svårvunna vetenskapliga bevisen och av dem skapa en mer robust, mer korrekt teori om vad som orsakar fetma. Eller så kunde vi helt enkelt behålla våra bekväma förutfattade meningar och ignorera forskningen. Det andra valet involverade mycket mindre arbete och mycket mindre fantasi. Så denna banbrytande studie har i stor utsträckning ignorerats och förpassats till soptunnorna i näringslärans historia. Detta har vi fått betala för sedan dess, då tvillingepidemierna fetma och typ-2 diabetes har exploderat.

Verklighetsbaserade studier har bara bekräftat detta häpnadsväckande fiasko. Konventionell kostbehandling vid fetma misslyckas i uppskattningsvis 99,4% av fallen. För morbid fetma är det 99,9%. Denna statistik skulle inte förvåna någon inom bantningsindustrin, eller för den delen någon som någonsin försökt gå ner i vikt.

Teorin om kalorier in, kalorier ut har fått utbredd acceptans på grund av att det verkar så intuitivt. Men precis som med en ruttnande melon, finner man snart ett ruttet inre bakom skalet. Denna förenklade teori är behäftad med felaktiga antaganden.

Varför fungerar inte kaloriräkning?

Den viktigaste felkällan är att en minskning av ”kalorier in” leder till en minskning av ämnesomsättningen, eller ”kalorier ut”. En minskning av kaloriintaget med 30% möts snabbt av en minskning i basalomsättning på 30%. Nettoresultatet blir ingen viktnedgång.

Det andra stora felaktiga antagandet är att vikt går att reglera medvetet. Men inget system i vår kropp är oreglerat på det sättet. Sköldkörtel-, bisköldkörtel-, sympatiska, parasympatiska, andnings-, circulations-, hepatiska, njur-, magtarm- och binjuresystemen regleras alla noggrant av hormoner. Kroppsvikt och kroppsfett kontrolleras också noggrant. Faktum är att våra kroppar har ett flertal överlappande system som kontrollerar kroppsvikt. Kroppsfett, en av de viktigaste faktorerna för överlevnad i vilmarken, beror inte bara på vad vi bestämmer oss för att stoppa i munnen.

Hormoner kontrollerar hunger och säger till kroppen när vi bör äta och när vi bör sluta. Grelin är ett effektivt hormon som ger hunger, och kolecystokinin och peptid YY är hormonella mättnadssignaler som säger åt oss att vi är mätta och bör sluta äta.

Tänk på senast du var på en ät-hur-mycket-du-vill-buffé. Föreställ dig att du redan ätit flera bamsestora tallrikar mat, och du är fullkomligt, 110% proppmätt. Kan du trycka i dig några fler fläskkotletter? Blotta tanken får dig att må illa. Mättnadshormoner får dig att sluta äta. I motsats till vad många tror, fortsätter vi inte bara äta för att mat finns tillgängligt. Kalorikonsumtion regleras noggrant av hormoner.

nejm-800x442Studier visar att viktminskning leder till ihållande förhöjningar av grelin som orsakar ökad hunger även ett år efter viktminskning2 Så det handlar inte om förlorad viljestyrka, utan dessa patienter var faktiskt fysiskt, mätbart hungrigare.

Hormoner reglerar också vår basalmetabolism, grundläget för hur mycket energi som krävs för att kroppen ska fungera normalt. Denna energi används för att generera kroppsvärme, för att ge energi till våra hjärtmuskler, våra lungor, vår lever, våra njurar etc. Ett lågt kaloriintag leder till en minskad basalomsättning på så mycket som 40% för att kunna konservera energi. Avsiktlig överätning ökar basalmetabolismen då kroppen försöker ”förbränna” den överflödiga energin.

Fettinlagring utgör inte problem med för mycket energi. Det är problem med energidistribution. För mycket energi går till fettproduktion jämfört med exempelvis ökad kroppsvärmeproduktion. Denna energiförbrukning regleras hormonellt. Till exempel kan vi inte bestämma hur mycket energi som ska gå åt till fettinlagring kontra ny skelettbildning. Därför är det viktigaste att kontrollera de hormonella signaler vi får från maten, inte det totala antal kalorier vi äter…

När vi felaktigt tror att ett för stort kaloriintag leder till fetma, är vi dömda att misslyckas. Under detta paradigm lagrar 500 kalorier av chokladkaka lika mycket fett som 500 kalorier av grönkålssallad, ett påstående som helt enkelt är löjligt. Att ge offren skulden gjorde en hormonell sjukdom till ett moraliskt misslyckande och ursäktade läkare för sina dåliga försök att behandla fetmaepidemin.

Vi kunde inte ”bestämma” oss för att bli mindre hungriga. Vi kunde inte ”bestämma” oss för att öka vår basalomsättning. Om vi åt mindre kalorier kompenserade vår kropp helt enkelt genom att minska basalomsättningen. Olika livsmedel ger olika hormonella svar. Vissa livsmedel är mer fettinlagrande än andra. Kalorier var inte den underliggande orsaken till viktuppgång. Därför är kalorirestriktion inte en pålitlig metod för att gå ner i vikt.

Fetma är en hormonell obalans, inte en kaloriobalans. Det hormonella problemet är i huvudsak insulin.


Jason Fung

 

Ett bättre sätt

Varför termodynamikens första huvudsats är högst irrelevant

Hur du fixar din trasiga metabolism genom att göra precis tvärtom

Populära videor om kalorier

  • Handlar inte vikten bara om kalorier? Svar på vanliga frågor
  • Orsaken till fetma
  • Avancerade LCHF-tips!
 

Tidigare med dr Fung

Fasta och tillväxthormon

Fetma och diabetes – två sidor av samma problem

Hur påverkas hjärnan av fasta?

Komplikationer vid diabetes – en sjukdom som påverkar alla organ

Så förnyar du din kropp: fasta och autofagi

Långa fasteperioder – 24 timmar eller längre

Hur mycket protein ska man äta?

Korta fasteperioder – under 24 timmar

Praktiska fastetips

Snabbstartsguide – så reverserar man typ 2-diabetes

Kvinnor och fasta

De 8 bästa tipsen för viktnedgång

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.

obesitycode-400x554

Hans nya bok, The Complete Guide to Fasting finns också tillgänglig på Bokus.

cover2-534x653

En kommentar

  1. Johan P
    Känns inte detta uttalande extremt märkligt:

    "Tänk på senast du var på en ät-hur-mycket-du-vill-buffé. Föreställ dig att du redan ätit flera bamsestora tallrikar mat, och du är fullkomligt, 110% proppmätt. Kan du trycka i dig några fler fläskkotletter? Blotta tanken får dig att må illa. Mättnadshormoner får dig att sluta äta. I motsats till vad många tror, fortsätter vi inte bara äta för att mat finns tillgängligt. Kalorikonsumtion regleras noggrant av hormoner."

    Det är väl klart att man inte vill dra i sig ett par fläskkotletter till om man är 110% proppmätt (även om vissa verkar klara även det) men t.ex lite glass brukar ju gå bra. Eller några chokladbitar. Det blir ju ett överskott av energi då såklart och man äter just bara för att det finns. Och det finns ju mat runt om kring oss precis hela tiden nuförtiden.
    För mig är det helt obegripligt hur man kan skriva såhär.

    mvh
    /Johan

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg