Bright Angel
Som utlovat kommer här nästa reserapport: vandring ner i Grand Canyon, på lågkolhydratkost.
Denna rapport är något för de som tror att man inte kan anstränga sig längre tid utan att äta gott om kolhydrater. Vi tog en liten dagstripp ner i Grand Canyon härom dagen, på vandringsleden som kallas Bright Angel Trail.
Detta efter vår vanliga frukost här i Amerika – bacon och ägg, samt kaffe med gott om grädde (eller ”half and half”, hälften grädde / hälften mjölk. Det fetaste man verkar kunna få tag på i detta fettskrämda land).
Lång väg ner till Coloradofloden
Överallt står det att man bör glömma att gå hela vägen ner till floden och upp igen under samma dag.
Det är 25 kilometer fram och tillbaka till floden, och 1,400 höjdmeter ner. I Lonely Planet-guiden kallas det för en ”death wish” att försöka gå hela vägen på en dag…
Men nu är det november och därmed inte så varmt. Och jag har sex liter vatten med mig, lite korv, friterade fläsksvålar, nötter, en banan och en nöt/chokladbar (lowcarb, inte nocarb). Och långa ben. Så jag var lite sugen på att försöka ändå, om allt kändes bra.
Ner i Grand Canyon
Vi startade neråt vid niotiden på morgonen. Första halvan av spåret är en brant backe ner till ”Indian Gardens”, träden på den här bilden tagen från toppen:
Tyvärr fick flickvännen ont i en fot och fick vända om efter en 6-7 km. Eftersom hon är så god skickade hon mig vidare, och vi skulle mötas upp i spåret eller på toppen.
Så jag sträckte ut stegen och satte fart neråt. Jag måste säga att det kändes väldigt bra i spåret, och det var ingen brist på fart. Och utsikten var spektakulär. Jag har inte sett något liknande sedan Nepal för några år sedan.
Det kändes så bra att jag valde att fortsätta hela vägen ner. Lite efter klockan 12 var jag nere och doppade fötterna i den kalla Coloradofloden…
Åter mot toppen
Efter 20 minuters fikapaus bar det iväg uppåt igen. Fortfarande i finfin form och njutande av omgivningarna. Tillbaka i Indian Gardens tog jag en kvarts paus för mat och vatten. Varefter jag satte igång att ta mig uppför den långa och branta vandringen till toppen.
Nu stog det klart att jag hade gott om tid att ta mig upp, innan dagen var slut. Men det hade gått några timmar sedan jag skildes från flickvännen, och jag var mån om att komma upp så snabbt som möjligt. Så resten av vandringen uppåt skedde i stort sett utan raster. Trots att tröttheten till slut började bli allt mer märkbar.
Tung sista backe
Men jag tänkte att jag kan vila när jag kommer upp. Så 7,5 timmar efter starten var jag tillbaka på toppen, med ett par timmars dagsljus kvar och mycket nöjd. Men för att vara ärlig rejält trött och sliten, vilket kanske märks på denna målbild från flickvännen:
Lärdomar
Nästa gång jag ger mig på något liknande skall jag se till att ta lite mer raster. Men det var en härlig vandring med fantastisk utsikt. Och trots att man avråder från en sådan dagsmarsch gick den bra, med bara små mängder kolhydrater!
Jag förstod dock från början att Du skulle lyckas. Rätt ålder men framför allt rätt bränsle.
Jag tänker ge Dig en match nästa sommar med min cykling...
Hjärtliga hälsningar
Rolf Aronsson
Bra gjort med en sådan marsch upp och ner på samma dag.
You're the best! Tur vi har dig och din blogg! Önskar bara att ALLA som verkligen behöver en förändring (vad gäller kost och hälsa) i sina liv hittade hit.
Ha en fortsatt innehållsrik och trevlig resa och hoppas flickvännens onda fot är bättre :)
/Eva
Tror jag att jag också skaffat mig... eh..fått.
:-)
Det där var en riktigt fin träningsrunda, bra jobbat!
Liksom Ulrika har jag också lidit bakslag efter några dagar med högre mängder kolhydrater... först och främst blev jag smärtsamt påmind om min ibs!! Hade faktiskt nästan hunnit glömma att magen kunde göra så ont och ställa till med sånt liv!!? Andra gamla krämpor dök också upp - svårt att somna på kvällen och migrän morgonen efter.
Tänkte att jag skulle vara bussig mot mina vänner och äta all mat de bjöd på under några dagars besök (plus att jag faktiskt gått och längtat efter potatis och andra lite sötare kolhydrater en tid...) - nästa gång tänker jag vara bussig mot mej själv istället och äta det jag tål ,om det så betyder att jag måste ta med mej eget!!
Men jag kan väl såhär efteråt ändå tycka att det var bra att ha ont några dagar - nu blev jag ju påmind om hur bra jag faktiskt mår på lchf!
En sak jag funderat på ett tag: Colting kör triathlon på nästan-LCHF. För några veckor sen hade SVTs Sportspegeln ett reportage om en annan triathlet (glömt namnet tyvärr) som tränat sig in i väggen. Alla kommer ihåg längdskidhoppet Per Elofsson som tränade sig in i väggen. Många har väl i nationalistisk yra bänkat sig framför längdskidåkningen i vinter-OS och blivit blivit bestörta över "Kroppen svarade inte", "Det är förkylt i laget".
Kan det vara så att svenska uthållighetseliten drabbats av en extrem fettskräck som leder till försvagade immunförsvar och allmänt dåligt fungerande kroppar?
Hoppas att flickvännen blir bra i foten så att ni kan gå tillsammans igen:)
Hoppas forts'ttningen blir lika fin.
har för mig att han gjorde samma trip som Doc i grand
canyon för ett tag sedan
H35 stämmer bra! Nu skall vi en sväng till Hollywood och Venice Beach. Sköna kontraster... :)
Dock så har jag märkt att man med fördel kan äta kolhydratet efter passen, annars löper man betydligt större risk för överträning och utmattning. Och då går det ut över kommande pass. Vis av egen erfarenhet. (Även Bengt Saltin brukar nämna det.)
Triathleten du tänker på är Clas Björling. (http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?a=1306827&d=24029)
Efter dylika tuffa pass tror jag oxå att det är bra med snabba kolisar. Tror inte ex.vis fettförbränningen efteråt påverkas nämnvärt omm man kör en kort "reloading" Mycket av det lär gå direkt till att fylla på glycogen.
En fråga:
Tycker du att du får högre mjölksyratolerans, eller upplever du att du producerar mindre syra jämfört med att inte "fettladda" ?
Nog fler amatörer som borde göra som du även för mindre strapatser typ vasaloppet eller en mara eller ännu mindre. Kolhydratladdnng tillför knappast nåt alls för en vanlig svensson. Tror snarare att glycogen förbrukas snabbare och att det kräver ständig tillförsel av kolisar om inte prestationivån ska vika snabbt ? Sen kan man ju fundera på om inte många friskisar som _ofta_ är med i liknande lopp på amatörnivå och som kolhydratladdar lever rätt farligt även om dom är till synes vältränade. Nog en hel del som har fått hjärtproblem på grund av inflammationsbelastningen på grund av pastaätande. Va hette han som drog igång löpningstrenden... Fixx ? Undrar just om han höll på med kol.laddning. Det var väl där nånstans som laddning blev populärt ? Bara en tanke...