Rörelseglädje och danslust

IMG_2188

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa:

Jag har just kommit hem från en Zumba-klass. En timme av ren glädje, ett träningspass i snabb takt med koordinerad dans till engagerande sydamerikansk musik. I mitt fall äger det rum i en rustik gammal byggnad av trä, samlingssalen i Victoria, British Columbia, på Kanadas blöta västkust.

Regnet öste ner idag, en typisk tråkig grå november i det här området med tempererad regnskog. Det blöta vintervädret producerar enorma träd, som British Columbia är känt för. Men årstiden producerar också nedstämda, till och med deprimerade, människor vid den här tiden på året.

I samlingssalen känns det varmt och tryckande, som om, med en aning fantasi, vi dansade salsa i en paviljong vid en strand i Brasilien (låt vara i lågsäsong — jag är inte helt borta). Regnet trummade på byggnadens trätak; våra fötter trummade på trägolvet. Jag kunde inte låta bli att le.

Varje gång jag går dit, vilket numera är varje söndagsmorgon kl 09:30, ler jag brett inom loppet av några minuter, trots att mina fötter inte hänger med passets ledare, den okuvliga ”Sam.” Mina armar viftar i motsatt riktning mot 90 procent av deltagarna.

Den hästsvansprydda, livliga, brittiska Sams entusiastiska leenden och uppmuntrande tillrop får mig att skratta, oavsett hur mycket i otakt jag är med musiken eller hur många felsteg jag gör med fötterna i mambo.

I slutet av timmen är mitt ansikte alltid rött – förbannelsen över att ha ljust hår och fräknar och vara av keltisk härkomst. Det spelar ingen roll hur vältränad jag är, efter ett träningspass ser mitt ansikte alltid ut som om jag har blivit torterad i en bastu. (Och om jag inte blir knallröd har jag kanske inte tagit ut mig tillräckligt?)

Mitt humör är däremot sprudlande. Jag känner mig full av glädje, energi och livslust. Mitt ansikte återgår tack och lov till det normala inom 20 minuter eller så, den positiva känslan hänger med mig hela dagen. Den här typen av rörelse är den bästa boosten för dystra vardagar.

Rörelse som del av en hälsosam livsstil

På senare tid har jag funderat en del över träning, rörelse och rollen det spelar i en hälsosam livsstil.

Som läkarna Andreas Eenfeldt, Aseem Malholtra och många andra hävdar på den här sidan: ”Du kan inte träna dig ifrån en dålig kosthållning.”

Så sant. Jag skulle emellertid vilja tillägga: ”När du äter rätt KAN du träna dig till ett fantastiskt humör.” När du äter LCHF, blir en fettförbrännare, slipper sötsug och hoppar av blodsockersvängningarnas berg- och dalbana mår du så bra att du vill röra på dig. Du vill dansa! Och det känns fatastiskt att göra det.

I 50 år har vi blivit matade med en lögn. Så länge du förbränner mer kalorier — med intensiv träning — än du konsumerar, kan du äta precis vad som helst. Vi har fått höra att anledningen till att vi i västerlandet blir feta är att vi rör oss för lite, använder fjärrkontrollen, sitter vid våra datorer, åker bil, använder arbetsbesparande uppfinningar som robotdammsugare och tvättmaskin. Om vi bara vred klockan tillbaka, till en tid med mer rörelse, säger logiken att vår vikt skulle normaliseras, våra hälsoproblem skulle lösas och vi skulle kunna äta pajen och glassen ostraffat.

Vi som har tagit till oss ketogen kost som livsstil — och mår bra av den — vet att ekvationen kalorier-in-kalorier-ut aldrig fungerade för oss och sannolikt aldrig har fungerat för någon i modern tid utom för Amish-befolkningen — och det kan handla om att deras gener, och inte kroppsarbetet de utför, har skyddat dem från sjukdomar som diabetes.

Sanningen att säga, jag trodde i decennier att träningen ljög. Faktum är att under många år kändes träning som ett straff, som en botgöring jag måste utföra för mina dåliga vanor och min svaghet, speciellt efter att ha ätit skräpmat och latat mig. För mycket glass? Gå till gymmet. Festat lite för hårt med vännerna? Jogga en runda. Visar vågen några hekto för mycket? Ut på en krävande vandring. Jag trodde att träning var en unversallösning som kunde reversera mina synder.

Det är nästan pinsamt att erkänna att jag har testat nästan alla fitnesstrender som passerat under de senaste 30 åren:

  • Jane Fondas workout: Jag köpte pannbandet, dräkten, tights och benvärmare och gick till det dyra gymmet. Jag gick tre gånger i veckan i minst fem år. Trenderna förändrades, priserna ökade, gym gick omkull. Jag klädde aldrig i pannband.
  • Triathlon: Gick kursen, simmade mina längder, kämpade med att byta om från baddräkt till cykelbyxor. Fick panik vid starten när aggressiva typer klättrade över mig. Insåg att det inte var värt att riskera att drunkna för att komma i form, inte heller att lyssna till andras skryt om tider.
  • Pilates: Så tråkigt att hjärnan slutar fungera, men jag stod ut med mikrorörelserna, tänkte på ballettdansare som bedyrade att det fungerade, kanske det skulle förlänga mina muskler? Inte en chans. Höll en säsong.
  • Hot yoga: Jag höll på i hela sju år, jag kände mig självsäker och moraliskt överlägsen de som inte stod ut med hettan i det 42 grader varma rummet eller floderna av svett. Jag kom tillbaka till det varma rummet efter en påtvingad paus på ett halvår, jag såg mig omkring och OMG, jag har varit hjärntvättad. Värsta sortens tortyr!
  • Bootcamp: Jag tog mig igenom tre 12-veckorsomgångar. Man skrek till mig när jag gjorde push-ups i leran; blev knuffad; fick en knäskada; fick ligga på soffan i ett halvår med ispåsar och sjukgymnastik. (Se påtvingad paus gällande hot yoga.) Jag kom fram till att alla fitnesstrender som slutar i allvarlig skada är korkade.
  • Spinning: Tyckte faktiskt om det på något vis. Om de bara vill sänka volymen och byta musik då och då. Att förlora hörseln till techno-pop medan jag kom i form var inget bra byte.
  • Cykla: Jag cyklar till jobbet nästan varje dag, om det inte regnar (alltså åtta månader om året) och jag älskar det. Men jag kan inte se mig själv bli del av en åldrande klunga av wannabes eller klä mig i spandexkläder, prydda med falska italienska sponsorer.
  • Yoga: Vem tycker inte om yoga? Mina vanliga pass har gått från fantastiska till stolliga (ledaren skanderar och slår på en tibetansk skål.) 20-miuters YouTube-videor är nu mitt förutsägbara, tillförlitliga, nonsensbefriade val.
Okej, jag vet att zumba är ytterligare en trend. Men det får mig att skratta och det gör mig varm om hjärtat. Jag gör det inte för att kunna konsumera en massa syndiga extrakalorier. Jag älskar helt enkelt att röra på mig och att dansa; i 60 minuter gör vi just det.

Till min stora överraskning har jag också insett att jag tycker om att lyfta vikter, jag lyder dr Ted Naimans råd om att lyfta så tungt att jag efter ungefär 12 repetitioner inte orkar lyfta en enda gång till. Det tar ungefär 20 minuter att gå igenom mina stora muskelgrupper, det gör mig starkare och ger mig en positiv känsla resten av dagen. Hade jag ingen aning om!

Jag har lagt märke till att många som tar kontakt med Kostdoktorn/Diet Doctor för att berätta sin historia beskriver att LCHF skapar en känsla av välmående, hälsa och vitalitet. Kilona rasar. Knäna känns bra. Och sedan, när vi mår så bra, kommer känslan av att man vill dansa, röra sig och lyfta tunga saker.

Nuförtiden vaknar jag full av energi och mina leder känns toppen. Det är ett nöje att vandra, cykla en runda, paddla eller dansa ett pass till zumbarytmer. Under arbetsdagen tar jag en paus då och då, reser mig upp från min plats vid skrivbordet och dansar i tre minuter till en låt på Youtube.

Hur många kalorier äter jag då på en dag? Jag har ingen aning. Det spelar ingen roll. Jag har bara lust att dansa.

Glöm ekvationen kalorier in/ut. Slutligen har jag hittat rätt metod.


Anne Mullens

Populära inlägg av Anne Mullens

  • LCHF på två sätt: 1) enkelt och billigt 2) processat och dyrt
  • Våra tio bästa tips för kvinnor 40+ som vill gå ner i vikt med LCHF
  • Sju saker du bör veta om alkohol och LCHF

Video om träning

Video om ketos

Mer

LCHF för nybörjare

Ketogen kost för nybörjare

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg