Fetmaepidemin

Obeseshadows

Här följer ett översatt inlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Jag växte upp i Toronto, Kanada under tidigt 70-tal. Mitt yngre jag skulle ha blivit direkt chockerat av att fetma idag har blivit ett ökande, ostoppbart och globalt fenomen. Vid den tiden fanns en enorm rädsla för att världens befolkning skulle öka snabbare än vi kunde producera mat och att vi skulle stå framför en svältkatastrof. Det stora bekymret för miljön var global nedkylning på grund av att solljuset skulle reflekteras av partiklar i atmosfären och vi skulle gå en ny istid till mötes. Jag undrar om Time Magazine menar att en av de 51 saker vi ska göra är att förvandla oss till pingviner…

Time-ice-age-1977

50 år senare står vi istället inför det motsatta problemet. Global nedkylning har för länge sedan slutat att utgöra ett problem, medan global uppvärmning och smältande isar dominerar nyhetsflödet. Istället för hungersnöd och svält ser vi en fetmaepidemi, en epidemi aldrig tidigare skådad i mänsklighetens historia.

Det finns många förbryllande aspekter av fetmaepidemin. För det första, vad är orsaken? Det faktum att denna epidemi är både global och ganska ny talar emot en underliggande genetisk defekt. Träning som fritidsintresse var något man sällan hörde talas om på 70-talet. Man gjorde helt enkelt inte sånt på den tiden. Framväxten av gym, löparklubbar, träningsanläggningar och liknande var en produkt av 80-talet. Jag har kämpat med den här frågan i flera år. Folk åt vitt bröd, glass och kakor på 70-talet. Fullkornspasta och fullkornsbröd åt man inte. De gjorde allt ‘fel’ men det fanns inte mycket fetma, något du lätt kan se om du tittar på gamla foton från 70-talet.

Starch structure För det andra, varför är vi så maktlösa när det gäller att stoppa den här epidemin? Ingen vill vara fet. De mest framstående forskarna, läkarna och dietisterna av sin tid gav kostråd som skulle hålla dig smal. I över 30 år har läkare rekommenderat en fettsnål, kalorireducerad diet som första val vid behandling av fetma. Och ändå accelererade fetmaepidemin. Från 1985 till 2011 tredubblades fetman i Kanada, från 6 procent till 18 procent. All tillgänglig evidens pekar på att man försökte dra ner på kalorier, dra ner på fett och träna mer. Men man gick inte ner i vikt. Det enda logiska svaret är att vi inte förstod problemets kärna. Problemet var inte att vi åt för mycket fett och för mycket kalorier, att dra ner på fett och kalorier var alltså inte lösningen. Så, vi kommer tillbaka till den första frågan. Vad orsakar viktuppgång?

Noll intresse för nutrition

På 90-talet tog jag examen från University of Toronto och University of California, Los Angeles som läkare och njurspecialist. Jag måste erkänna att jag inte hade minsta intresse av att behandla fetma. Inte under läkarutbildningen, AT-tjänstgöringen, specialiseringen eller ens när jag började praktisera. Men det vara inte bara jag. Det var så det såg ut för nästan alla läkare som utbildades i Nordamerika. Läkarutbildningarna lärde oss nästan ingenting om nutrition och ännu mindre om att behandla fetma. Åtskilliga timmar av föreläsningstid ägnades åt att lära oss medicinera på rätt sätt och lära oss vilken kirurgi som skulle utföras. Jag kunde allt om hundratals läkemedel. Jag kunde allt om dialys. Jag kunde allt om kirurgisk behandling och symtom. Men jag visste ingenting om nutrition och ännu mindre om viktnedgång. Detta trots det faktum att fetmaepidemin var väletablerad och epidemin av typ 2-diabetes följde i dess fotspår, med konsekvenser för hälsan. Läkare brydde sig helt enkelt inte om kost.

Viktnedgång handlar inte om att se bra ut i bikini till sommaren. Om det bara vore så. Överflödig vikt var till stor del ansvarig för utveckling av typ 2-diabetes och metabolt syndrom, ökade dramatiskt risken för hjärtinfarkt, stroke, cancer, njurproblem, blindhet, amputationer och nervskador, bland många andra problem. Detta var inte något perifert medicinskt ämne. Fetman var själva grunden till allt och jag visste egentligen ingenting om det.

Jag började praktisera som njurspecialist under tidigt 00-tal och den absolut vanligaste orsaken till njursvikt var typ 2-diabetes. Jag behandlade dessa patienter precis som jag blivit lärd, på det enda sättet jag kände till. Med läkemedel som insulin och behandlingar som dialys.

Av erfarenhet visste jag att insulin skulle leda till viktuppgång. Faktum är att alla visste att insulin orsakar viktuppgång. Patienterna var bekymrade, med rätta. “Doktorn,” sa de, “du har alltid sagt att jag behöver gå ner i vikt. Men insulinet du gav mig gör att jag går upp i vikt. Hur kan det vara till hjälp?” Under en lång tid hade jag inte något bra svar på den frågan, sanningen var att det inte var till mycket hjälp.

Problemet var att mina patienter inte blev friskare. Jag höll bara handen medan de långsamt blev allt sämre. Jag gjorde allt jag lärt mig, men det gjorde ingen nytta. Anledningen till problemet sjönk sakta in.

Roten till hela problematiken var övervikten. Fetma orsakade metabolt syndrom och typ 2-diabetes, vilket i sin tur ledde till alla andra problem. Trots allt jag hade lärt mig, nästan hela systemet av modern medicin, med dess läkemedelslära och nanoteknologi och med all genetisk trollkarlskonst, fokuserade man ändå närsynt enbart på problemen i slutet av kedjan.

OCC1

Ingen behandlade grundorsaken. Om du behandlar njursjukdom har patienterna fortfarande kvar fetma, typ 2-diabetes och alla övriga komplikationer. Det var på det sättet jag och i princip alla andra läkare var utbildade i att praktisera medicin. Men det fungerade inte. Vi behövde behandla fetma. Vi försökte behandla problemen som var orsakade av fetman, men inte fetman i sig.

När patienter gick ner i vikt hände också något med deras typ 2-diabetes. Att behandla grundorsaken är den enda vettiga lösningen. Om din bil läcker olja är lösningen inte att köpa mer olja och torka upp den utspillda oljan. Den logiska lösningen är att hitta läckan och laga den. Som medicinsk profession var vi skyldiga till att ha ignorerat läckan.

Om du inledningsvis kan behandla fetma, då skulle typ 2-diabetes och metabilt syndrom inte utvecklas. Du kan inte utveckla diabetesrealterad njursjukdom om du inte har diabetes. Du kan inte utveckla diabetesneuropati om du inte har diabetes. I backspegeln verkar det så självklart.

OCC2

Hur kan fetma behandlas?

Problemet var att jag inte visste hur man skulle behandla fetma. Trots att jag hade arbetat mer än 20 år inom yrket insåg jag att min egen kunskap om näringslära endast var grundläggande, som bäst. Detta inledde ett äventyr som sträcker sig över ett årtionde och till slut ledde till att jag grundade Intensive Dietary Management (IDM) och Toronto Metabolic Clinic.

När man tar ett seriöst grepp kring fetmabehandling finns det en viktig fråga man måste ställa sig. Vad orsakar viktuppgång? Vad är den grundläggande orsaken? Anledningen till att vi aldrig tänker på den frågan är att vi tror oss redan ha svaret. Vi tror att ett överskott av kalorier orsakar viktuppgång. Om det var sant skulle lösningen på problemet vara enkelt. Ät mindre.

Men vi har redan testat det. Ad nauseam. Under de senaste 50 åren har det enda viktnedgångsrådet vi delat ut varit att dra ner på kalorier och träna mer. Den högst ineffektiva strategin som kallas ‘ät mindre, spring mer’. Vi redovisar kaloriinnehåll på innehållsförteckningar. Vi har böcker som handlar om kalorier. Vi har appar som räknar kalorier. Våra träningsmaskiner räknar kalorier. Vi har gjort allt som står i vår makt för att räkna kalorier för att kunna dra ner på dem. Har det fungerat? Har kilona smält bort som en snögubbe i juli? Nej. Det låter som om det skulle fungera. Men den empiriska evidensen är att det inte fungerar.

Om man tar hänsyn till den mänskliga fysiologin kollapsar kaloriräkningsteorin som ett korthus. Kroppen mäter inte kalorier, för den har ingen kalorisensor. Kroppen svarar inte på ‘kalorier’. Det finns inga kalorireceptorer på cellytan. Det finns ingen möjlighet att veta hur många kalorier du äter eller inte äter. Om din kropp inte räknar kalorier, varför ska du göra det? Kalorier är bara en energienhet som vi lånat från fysiken. Hela disciplinen fetma, desperat efter att hitta ett enkelt sätt att mäta energi i mat, har helt bortsett från hur människokroppen fungerar och ägnar sig istället åt fysik.

Så, vi säger ‘en kalori är en kalori’. Men det är inte en fråga jag kan minnas att någon någonsin ställt. Istället är frågan ‘är alla kalorier från mat lika fetmabildande?’ och på den frågan är svaret med eftertryck nej. Hundra kalorier grönkål gör dig inte lika tjock som hundra kalorier smågodis. Hundra kalorier bönor gör dig inte lika tjock som hundra kalorier vitt bröd med marmelad. Men under de senaste 50 åren har vi låtsats att de gör oss lika tjocka.

Så jag började om från början. Jag rev ner de gamla föreställningarna om kalorimodellen för att få ett svar på den viktiga frågan om de grundläggande orsakerna till viktuppgång. Det var anledningen till att jag skrev boken Fetmakoden. Sedan dess har jag i mitt Intensive Dietary Management program (www.IDMprogram.com) behandlat tusentals patienter under de senaste fem åren. Jag har ibland undrat varför ett så enkelt koncept som att använda fasta för att behandla kostrelaterade sjukdomar stöter på hinder. Nedan är det traditionella sjukvårdssystemet.

OCC3Money

Så här skulle det moderna sjukvårdssystemet kunna se ut om kosten kontrollerar hälsa och framtidsutsikter. Att reversera typ 2-diabetes, som jag förklarade i min bok The Diabetes Code, är verkligen mycket enkelt och innebär varken dyra mediciner eller kirurgi.

OCC4Money


Dr Jason Fung

Dr Fungs populäraste inlägg

  1. Periodisk fasta
  2. Fetmaepidemin
  3. Så förvärrar du din diabetes: följ konventionella råd

Typ 2-diabetes

Viktnedgång

Grunderna i LCHF

 

Mer med dr Fung

Alla inlägg av dr Fung

Dr Jason Fung har en egen blogg: idmprogram.com. Han är också aktiv på Twitter.

TheObesityCodeTheCompleteGuideToFastingthe-diabetes-code-1

Dr Fungs böcker Fetmakoden, The Complete Guide to Fasting och The Diabetes Code finns samtliga på Bokus, Adlibris eller andra nätbokhandlare.

4 kommentarer

  1. Tobbe
    "Det finns många förbryllande aspekter av fetmaepidemin. För det första, vad är orsaken? Det faktum att denna epidemi är både global och ganska ny talar emot en underliggande genetisk defekt. Träning som fritidsintresse var något man sällan hörde talas om på 70-talet. Man gjorde helt enkelt inte sånt på den tiden. Framväxten av gym, löparklubbar, träningsanläggningar och liknande var en produkt av 80-talet. Jag har kämpat med den här frågan i flera år. Folk åt vitt bröd, glass och kakor på 70-talet. Fullkornspasta och fullkornsbröd åt man inte. De gjorde allt ‘fel’ men det fanns inte mycket fetma, något du lätt kan se om du tittar på gamla foton från 70-talet."

    Det här är ju en jätteintressant fråga! Varför var man inte fet på 70-talet?
    Jason's svar på alla frågor är ju att fasta, men det gjorde man väl inte på 70-talet? Och man åt definitivt inte LCHF. Så varför var man inte fet? Synd att han stället intressanta frågor, men sen helt struntar i att besvara dem!

  2. Kerstin Irehjelm
    Kanske är svaret ändå intermittent fasta, men kortare intervaller?
    Själv är jag en aning äldre än dr Fung men barn/tonåring under 60- och 70-talen. På den tiden var det frukost, fasta, lunch, fasta, middag, fasta. Det här med mellanmål, snacks, fika etc var inte etablerat. Det kom krypande men jag minns fortfarande min och kompisens frustration i gymnasieåldern i en stor stad som Malmö, att det inte fanns ett enda café etc som var öppet efter sex på kvällen. Vi var för unga för de pubar som börjat poppa upp och totalt ointresserade av att hänga ute vid något gatukök.
    När jag besöker min gamla hemstad i dag finns det en uppsjö av mat- fika-ställen som är öppna i princip dygnet runt. Gatuköken har inomhussittning. Kaffe med tilltugg kan jag köpa i Pressbyrån osv. Kan det vara så enkelt som kostrådet att äta tre rejäla mål plus två mellanmål kombinerat med extremt lättillgänglig mat och omat och en jakt på fett som gjort att detta ersatts av socker är svaret?
    Svar: #4
  3. Ove
    För 40 år sedan åt vi mindre, myten om fettfarlighet hade bara börjat slå igenom och vi åt mindre socker.
    I skolan hade vi mera gymnastik och i arbetslivet utförde vi fler manuella rörelser, vi satt helt enkelt mycket mindre.
    Skogsarbetaren är idag en stillasittande maskinförare. Fabriksarbetaren är en servicefunktion till robotar och materialflöden.
    Genom att ersätta fett med kolhydrater och manuellt arbete med övervakning har vi i grunden ersatt en livsstil med en annan.
  4. K.A
    Stämmer med min uppväxt, bullar åts bara vid kalas och dricka var ytterst sällan, på helgerna blev det sen frukost vid 9 och kombinerad lunch/middag vid 15-tiden, detta eviga småätande fanns inte, dagens standard är tyvärr en omvänd 16-8... ät 16 timmar och fasta 8 timmar.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg