ADHD eller matad med socker?
Kan stökiga barn med ADHD-liknande problem vara överkänsliga mot socker och mjölmat? Här är ännu en historia om hur det kan gå när föräldrar testar att utesluta sådant:
Okej, vi provar. Bort med vetemjöl och socker. När skolan började igen satte vi igång. Inget vetemjöl och inget socker (varken på skolan eller hemma). Tre dagar senare märktes redan en markant skillnad och nu 4 veckor senare är det inte bara vi som jublar…
Hela historien här: ADHD eller matad med socker?
Tidigare har många experter avfärdat kopplingen mellan socker och ADHD. Studier där man ger barn små mängder socker (upp till en halv liter läsk) har nämligen inte visat någon tydlig kortsiktig effekt. Men effekten av långvarigt bruk av stora mängder dåliga kolhydrater är okänd. Och det finns en välgjord studie som visat tydlig förbättring av att undvika bland annat socker och mjölmat.
Det finns forskare som menar att ADHD-symtom liknar abstinens efter droger och därmed kan bero på att barnet är beroende av skräpmat/socker. Tar man bort den maten så skulle då problemet snart lugna ner sig, vilket verkar vara en vanlig erfarenhet hos föräldrar och lärare.
Har du några erfarenheter av ADHD och ändrad kost?
Tidigare
Är det en myt att barn blir speedade av socker?
Barnkalas utan tillsatt socker
Sockerfritt barnkalas upprör sockerknarkande vuxna
Svenska barn får allt mer ADHD- och sömnmedicin
Sockerberoende och ADHD under kontroll med LCHF
Aggressiva barn med koncentrationsstörningar dricker mycket läsk
Mitt ena barn reagerade på socker med att bli skogstokigt aktiv, hela ungen liksom vibrerade av energi. Den andra blev sur som en liten ättiksgurka, förvandlades från en solig och samarbetsvillig unge till en skrikande arg liten boll av motvillighet.
De lärde sig ganska fort att dosera sitt sockerintag till en nivå som var tolerabel för dem själva (och därmed deras omgivning) för de kände ju själva, även som små, att de inte mådde bra. Men gott var det ju så lite ville de allt få och det fick de ju. :-)
Precis som med depression. Det kan ha många olika rötter men se likadant ut för betraktaren. Vilket i sin tur gör att för en kan KBT vara hjälpen medan andra kan bli friska med t.ex. kostomläggning (jag blev av med 30 års (!!!) vidrigt djupa vinterdepressioner med det "enkla" knepet att sluta äta socker. Tänk om mina läkare varit medvetna och ÖPPNA för den möjligheten för 30 år sen? Tänk om jag hade haft chansen att prova det för 30 år sen?
Jämför med dagens nya kunskap om vete-intoleranser. Tidigare hade man celiaki eller så skulle man sluta sjåpa sig. Idag vet vi (många av oss) lite bättre och är framförallt lite mer öppna för att allt kanske inte syns under ett mikroskop eller ett blodprov, inte är synligt med de diagnosverktyg vi har I DAG. (!!)
Förändrad kost kan (givetvis) inte hjälpa alla med allt men det KAN hjälpa några och det ÄR värt ett försök, eller hur? Funkar det inte får man prova något annat.
Hur kommer det sig att hon gladeligen stoppar i sig allehanda piller, som läkare säger ska vara bra, eller olika kosttillskott som hon läst om i någon veckotidning, men inte vågar prova ett nytt tänk när det gäller kosten??
Om jag hade diabetes, övervikt, ADHD eller IBS etc och någon kom till mig och frågade om jag skulle testa LCHF så skulle jag kasta mig över det direkt. Vad hade jag att förlora på att prova det några månader? Antingen så blev jag bättre eller så inte. Blev jag bättre så - HURRA - om inte, ja, men då hade jag ju provat och sett att det inte funkat för mig. Och jag tror ju knappast att den kosten skulle ta död på mig på några månader. Det är ju knappast nåt direktdödande gift utan bara vanlig mat.
"Biverkningarna" (vilka de nu är) av LCHF tror jag nog jag kunde leva med om det innebar ett liv med livskvalité idag och nu när jag lever. Skulle nog inte bekymra mig så mycket över att allt fett KANSKE pluggar igen mina ådror om si så där 20-30 år. Kanske bättre att jag dör knall och fall när jag är 60-70 och haft ett någorlunda besvärsfritt liv fram tills dess, än att jag ska leva tills jag blir 80-90 och hela tiden fått utstå smärtor m.m. Livet räknas inte bara i år utan även livskvalité!
Däremot skulle jag vara ganska skeptisk mot alla dessa piller som sjukvården (läkemedelsbolagen) vill att jag ska äta. Vilka är riskerna med dom? Vilka är biverkningarna? (Tänk bara på svininfluensavaccinet m.m.) Ska jag äta dessa piller och sen ytterligare piller mot biverkningarna? Nej, det rimmar dåligt. Sen så tar ju pillren oftast bort symptomen, de botar sällan den bakomliggande orsaken till sjukdomen.
Piller blev nog det sista valet jag gjorde, sen jag provat allt annat.
Nu menar jag inte att man aldrig ska äta medicin, för många mediciner behövs verkligen och vi får vara glada att de finns.