Överviktspatienten

weight-2036971_1920

Här följer ett inlägg av Kostdoktorns gästskribent, dr Björn Ekengren. Till vardags arbetar Björn som distriktsläkare i Tyresö.

När jag var liten var jag oftast det enda tjocka barnet i omgivningen. Orsaken till detta kan man ju spekulera om, men det dagliga intaget av O’boy till frukostmackorna och ett ständigt sug efter sötsaker bidrog säkert. För det var ju så det såg ut i samhället då, innan den stora fettskräcken slog till på 70– och 80-talen. Normalvikt var just normen, och kom nu inte och säg att det var därför att vi rörde på oss mer på den tiden. Kontorsarbete var lika vanligt då som nu, bara mer analogt. Den stora skillnaden? Mindre socker och mer fett i maten!

Således är det sockrets farlighet som jag alltid sätter som prio ett när jag försöker informera mina patienter om övervikt och det bästa är ju om de lär sig detta INNAN de blir tjocka. Därför eftersträvar jag att nå ut med informationen till föräldrar, gärna innan de skaffar barn, att man från början lär sig att ge barnen vanlig mat, undvika sockerstinna mellanmål, snabbnedbrutna kolhydrater i välling och vit läsk som också går under namnet lättmjölk.

I väntrummet på vårdcentralen där jag arbetar har jag arrangerat en ”sockertavla”, där en del vanliga produkter hängts upp, med antalet innehållande sockerbitar bredvid för att illustrera det dolda sockerinnehållet.

thumbnail_20171013_074923

Men tyvärr är det ju ofta för sent, skadan är redan skedd och den överviktiga patienten kommer till mig på vårdcentralen för hjälp. Vad göra, frågas? Kom!

– Jamen, säger patientens normalviktiga kompisar som aldrig haft problem med vikten, det är väl bara att äta mindre och röra dig mer?

Först och främst: alla som inte är eller har varit feta håller tyst! Uppenbarligen har dessa personer dragit någon form av genetisk turlott vad gäller insulinkänslighet och/eller tarmflorans sammansättning. Har man aldrig ställts inför det faktum att det inte spelar någon roll hur mycket man rör sig eller hur lite man än försöker äta, då ska man hålla sina goda råd för sig själv.

Nähe, då funkade alltså inte den metoden.

Kirurgi då? Okej… Sjukvården ska alltså ägna sig åt att stympa en människas fullt friska organ, så att de inte längre kan ta upp energin från maten, med följden att människan går ner i vikt?

Snacka om att behandla symptomen och inte den bakomliggande orsaken.

För att inte tala om de biverkningar som den i och för sig ofta framgångsrika behandlingen leder till. Först och främst leder bortkopplandet av en del av tarmsystemet till att patienten inte längre kan tillgodogöra sig viktiga element i födan, till exempel järn och vitamin B12. Således får de opererade äta kosttillskott i resten av sina liv. Ibland räcker dock inte detta, utan patienten måste istället komma för järn- och vitamininjektioner regelbundet. För resten av sina liv.

En annan bieffekt som överviktskirurgi har är att hudkostymen sällan hinner med viktminskningen. Således får patienten stora hudöverskott, främst på magen och överarmarna. På magen hänger överskottshuden ner som en stor flik, under den bildas det lätt svampinfektioner, med klåda och sveda till följd. I slutänden måste patienten därför också genomgå rekonstruktiv bukplastik, med andra ord skära bort den stora fliken med hud och underhudsfett som blev över när patienten rasade i vikt efter tarmstympningen. Således en till operation. Med tämligen mycket smärta postoperativt, ska tilläggas.

Som ni kanske förstår är därför överviktskirurgi inte det första jag föreslår när en patient söker för sin fetma, fastän de säger att de ”försökt med allt”. Självklart förhör jag mig då om det även provat LCHF, vilket en del inte vågat eftersom det är ”farligt med fett”, andra har gjort någonting som de trott vara LCHF, men oftast hade de då bara dragit ner på kolhydrater och inte ökat fettmängden.

Som min sed är skickar jag hem patienten med uppdrag att fylla i en matdagbok, samtidigt får de med sig en broschyr som jag har färdigtryckt på min mottagning. (Använd den gärna!)

När de sedan kommer på återbesök efter ett par veckor kan vi sedan gå igenom matdagboken, söka fallgropar och kolhydratbovar samt också diskutera vad de tycker om det som de läst i broschyren.

En del patienter nöjer sig med detta, då de tycker det är fantastiskt att de äntligen får äta sig mätta på riktig mat, utan att behöva begränsa portionerna eller känna dåligt samvete. Men för att uppnå viktnedgång krävs det ofta för många att man också lägger till periodisk fasta som en del av behandlingen. Min erfarenhet är att detta särskilt gäller kvinnor som kommit in i medelåldern. Och här gäller det att man hittar den fasterutin som passar bäst för en själv. Det är inte alla som orkar med att fasta ett helt dygn, som vid 5:2-metoden. Ibland kanske det t o m är svårt att klara av en 16:8-fasta. Grundrådet blir således alltid: ”Ät när du är hungrig!” Och då ska man vara riktigt hungrig, inte bara lite småsugen, och man ska äta ordentligt. Då kan man stå sig, utan småätande eller mellanmål, till nästa måltid. Om det innebär att man på morgonen/förmiddagen kan vänta med att äta till lunch – bra. Om det innebär att man efter en stadig frukost inte behöver äta förrän till middagen – bra!

Sedan är det bra om man kan distrahera sig själv och undvika att befinna sig nära lättillgängliga kalorier. Ut och jobba på tomten en hel förmiddag, med bara kaffe i kroppen, eller varför inte en lång skogspromenad på förmiddagen som kan avslutas med en LCHF-picknic som belöning?

Våra stenålderskroppar är inte per automatik programmerade för tre stora mål mat om dagen, med mellanmål därtill. Detta är en fabrikation, gripen ur luften, påhejad av livsmedelsindustrin. Lär istället känna din egen kropp!

En annan fallgrop man kan trilla ner i är att inta sötningsmedel, särskilt aspartam. En del verkar tåla detta ok, men för andra, mig själv inkluderad, skapar det en insulinresistens som hämmar ytterligare viktnedgång.

Att bara öka motionerandet fungerar inte för att gå ner i vikt, om man inte justerar kosten samtidigt. Däremot finns det så mycket annat som träningen är bra för, så träna du så mycket du vill och orkar, men inte för att bli smal.

Och slutligen: Det får ta tid! Man måste inte vara som löpsedelsmänniskorna som ”Gick ner 14 kg på 2 veckor!”. Hellre fem-tio kilo på ett år, och sen fortsätter viktnedgången år efter år tills man når normalvikt. Då hinner kroppen med och det utan att det känns ansträngande eller uppoffrande. LCHF är ju inte en diet, det är en livsstil.
––
Dr Björn Ekengren

Tidigare med dr Ekengren

Att ge patienten makt över sin sjukdom

Dr Björn Ekengren: Min LCHF-resa

Video om viktnedgång

LCHF-läkare

Mer

LCHF för nybörjare

Så går du ner i vikt

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg