Därför håller vi på att förlora kriget (mot fetma, typ 2-diabetes och cancer)

GettyImages-859102254

Det första steget i att lösa ett problem är att erkänna att det finns.

Jag satt nyligen i ett avdelningsmöte på mitt sjukhus, där vi hade samlat in över en miljon dollar för att finansiera ett center för integrativ medicin (CIM) tillsammans med universitetet. Det var högljudda fanfarer när projektet påbörjades för några år sedan. Projektledaren reste sig upp för att för att för övriga delar av sjukhuset presentera det som hade gjorts under året.

Under perioden hade hela teamet på fyra eller fem personer lyckats genomföra en enkätundersökning och tagit över ett program där massagestudenter gav gratis massage till patienter och anställda. Detta var ett program som redan var igång, men CIM tog över det, vilket inte var särskilt svårt, eftersom de var volontärstudenter. Det var allt.

På ett helt år ansvarade de för ett program och genomförde en undersökning om attityder. Wow. Tänkte jag. Det suger verkligen. På ett år har fyra personer lyckats genomföra arbete som hade tagit mig ungefär en till två dagar. Det suger verkligen. Men jag sa ingenting, för det var egentligen inte min sak.

Efter att hon satt sig ner fällde andra chefer kommentarer. ”Bra gjort”. ”Grattis, detta är verkligen exalterande”. ”Utmärkt arbete”. Det var kontentan av den känslostämning som delades vid bordet. Generellt fungerar vilken byråkrati som helst på det sättet. Även om det var uppenbart att vi kastat en miljon dollar i sjön behövde vi låtsas som om allt var fantastiskt. Ingen, verkade det som, ville skrika ”Kejsaren har inga kläder”. Avvikande åsikter om den förspecificerade berättelsen var inte välkomna.

Istället för att erkänna sanningen ville alla bara låtsas att allt var bra, tack så mycket. Detta problem är inte unikt för mitt sjukhus, det råder i största delen av den allmänna sjukvården. Vi behöver låtsas att alla (akademiska forskare, läkare, dietister, auktoriteter inom kost) gör ett fantastiskt jobb, även när vi har epidemier av fetma och typ-2 diabetes i en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Ingen vill erkänna att det finns ett problem – och därför har vi inte ens tagit det första steget mot en lösning.

Fetma

Det är rätt uppenbart att det inte går så bra i ”kriget mot fetma”. Det är bara att titta på vilken statistik som helst över global fetma, så kan man se att det är mycket illa. Exempelvis släppte OCD nyligen statistik över fetma i USA. Japp, det var skrämmande illa. Ingen stat hade en förekomst av fetma under 20 procent. Bara tre stater låg under 25 procent. Jösses. Tragiskt nog fanns det 1985 inte en enda stat med högre fetmatal än 10 procent. Nu har till och med den bästa staten dubbelt så mycket.

Om man tänker logiskt så är råden vi ger för att råda bot på problemet inte effektiva. Det är det kaloricentrerade synsättet på fetma, som om det var ett problem med energibalans, som om den mänskliga kroppen var någon sorts kalorimätare, men med snyggare frisyr och smink. Kanske gör den fettsnåla kosten saker och ting värre – det kan diskuteras, men en sak är säker, det är att den inte gör saken bättre. Om det inte fungerar måste vi förändra någonting. Det är logiskt, men det innebär också att vi måste erkänna att det finns ett problem. Nej, men det kan vi inte göra.

brfss_2016_obesity-overallVi tar en titt på hemsidan för CDC, vad ger de för råd? ”För att gå ner i vikt måste du förbruka mer kalorier än du intar. Eftersom ett kilo motsvarar 7000 kalorier, så behöver du minska ditt kaloriintag med 500-1000 kalorier per dag för att gå ner ett halvt till ett kilo i veckan.” Vad konstigt, det låter precis som samma gamla trötta råd jag hörde när jag växte upp under 1970-talet.

Låt oss överväga detta på ett logiskt sätt. Det här är vad vi vet.

  1. Vi har delat ut samma viktminskningsråd under de senaste 50 åren.
  2. Fetmaepidemin blir värre, mycket snabbt.

Så alla fetmaspecialister på alla universitet drar slutsatsen att vi bör… fortsätta ge samma råd om att begränsa kaloriintaget? Vad tusan? Är dessa människor galna? Första steget i att lösa ett problem är att erkänna att det finns.

Problemet är att våra råd varken är användbara eller effektiva. Vi bör ta till oss den bistra sanningen och göra någonting åt den. Istället har vi legioner av ”yrkesverksamma” och ”akademiker” som fortsätter skrika att ”det handlar bara om kalorier”. Vi har fokuserat på kalorier som besatta (kroppen, så klart, har inget faktiskt sätt att mäta kalorier) och på grund av det har vi inte kommit någonstans.

Typ 2-diabetes

T2D-epidemicNär det gäller typ 2-diabetes ser vi samma skrämmande epidemi. Men i vår behandling av typ 2-diabetes låtsas vi att om vi bara skriver ut tillräckligt med läkemedel för att normalisera blodsockret kommer allt bli bra, tack ska du ha. Så vi gjorde en massa studier för att bevisa denna poäng.

ACCORD, ADVANCE, VADT, TECOS samt andra studier har alla bevisat samma poäng. Ja, du kan använda läkemedel för att sänka blodsockret, men nej, folk blir inte friskare för det. De avlider i samma utsträckning. De får hjärtsjukdom och njursjukdom i samma utsträckning. Att ta insulin och andra läkemedel var totalt meningslöst. Visst tjänade läkemedelsföretagen en massa pengar och läkarna kunde klappa sig själva på axeln. Men när det kom till att göra patienter friskare, så nej, jag är ledsen, men inget blev bättre.

Låt oss ta en titt på det med lite logik.

  1. Att använda läkemedel för att sänka blodsockret har en minimal fördel.
  2. Den rekommenderade lösningen är att skriva ut läkemedel för att sänka blodsockret.

Vad tusan??? Detta är samma gamla trötta råd som jag gav till diabetiker under 1990-talet. 25 år senare har vi inte avancerat alls. Första steget för att lösa ett problem är att erkänna att det finns. Om vi inte erkänner problemet att vårt nuvarande sätt att behandla är felaktigt, kommer det inte finnas något hopp för oss att lösa det.

Vi har som besatta fokuserat på att sänka blodsockret, även när den metoden bevisligen har misslyckats. Det är dags att ta sig i kragen och inse fakta. Men det skulle innebära att vi går ifrån det förspecificerade antagandet att ”allt är fantastiskt” och att våra forskare och läkare gör fina framsteg när det gäller en förskräcklig sjukdom. Att erkänna ett problem? Nej, det kan vi inte göra.

Cancer

TISD1

”Kriget mot cancer” har gått precis lika illa. John Bailar III borde veta något om cancer. Han jobbade på National Cancer Institute (NCI), var redaktör på Journal of the NCI, statistisk konsult hos New England Journal of Medicine och föreläsare vid institutet för allmänhälsa vid Harvard. Under 1970-talet började han ifrågasätta effektiviteten i hela cancerforskningsprogrammet och 1980 lämnade han NCI. 1986 skrev han ett inlägg i New England Journal of Medicine som fick namnet ”Framsteg vid cancer?” År 1950 till 1982 fanns det inte en enda bråkdels bevis för att medicinska framsteg hade saktat ner förekomsten av cancer eller antalet dödsfall i cancer. Om någonting var situationen värre än tidigare.

År 1997 publicerade han en uppföljare som kallades ”Den obesegrade cancern”, i samma tidskrift. Han gjorde samma poäng som elva år tidigare, att det kalla, hårda faktumet visade att cancer som sjukdom inte blev bättre trots de miljarder dollar man öste in till forskningen.

TISD2

Som en insider i kriget mot cancer, publicerad i den mest framstående medicinska tidskriften i världen, stod han här och skrek ”Kejsaren har inga kläder”. Responsen var stark. Han kritiserades hårt i hela cancerforskningsvärlden. Hans motiv och intelligens ifrågasattes rutinmässigt. Vincent DeVita Jr, ordförande för NCI, kallade hans första inlägg klandervärt, oansvarigt och missledande medan han antydde att Bailar själv hade avvikit från verkligheten.

Även om det var rikt på personangrepp, så gick det helt enkelt inte att förneka statistiken. Under de gångna 40 åren hade de totala dödstalen exklusive cancer minskat med 24 procent. Siffran för cancer, å andra sidan, hade ökat med 14 procent. Cancer blev faktiskt värre, men ingen ville erkänna det. Första steget för att lösa ett problem är att erkänna att det finns.

I 50 års tid har vi som besatta fokuserat på genetiska mutationer som en orsak till problemet med cancer. Medan man har gjort några stora framsteg i relativt små sjukdomar (CML och Gleevec), så är läget när det gäller cancer generellt sett inte bättre än det var för 50 år sedan. Det här sättet att hantera problemet har bara tagit oss ett steg framåt på en tusenmilaresa.

En del av problemet ligger i hur man godkänner cancerläkemedel. FDA godkänner läkemedel baserat på biverkningar (giftighet) jämfört med effektivitet – vilket går att definiera på många sätt. Om läkemedel hjälper patienter att leva längre finns det en stor chans att de godkänns. Detta är förmodligen den viktigaste orsaken för vissa läkemedel. Oturligt nog godkände FDA 75 procent av läkemedlen av andra anledningar än att de hjälper patienter att leva längre, mellan åren 1990 och 2002.

Den främsta anledningen till att ett läkemedel godkändes att släppas på marknaden var på grund av ”tumörens partiella svar”. Detta innebär att den primära tumören minskade i volym med över 50 procent. Det låter rätt bra. Vad är problemet? Tja – det är helt oanvändbart. Cancer dödar genom metastaser. När cancern väl har spridit sig är den mycket mycket mer dödlig. Du behöver ta död på nästan 100 procent av cancern för att hjälpa patienter att överleva längre.

Det är anledningen till att kirurgi och strålbehandling är ineffektiva när cancern väl har metastaserat. Föreställ dig att du genomgår kirurgi för att ta bort halva cancern. Det är ganska verkningslöst. Vilken kirurg som helst, i hela världen, skulle ha vägrat att operera för att det helt enkelt är dumt. Och de skulle ha rätt. Att ta bort halva cancern är inte bättre än att inte ta bort någonting alls. Det är därför kirurger alltid optimistiskt säger till patienter efter en operation att ”vi fick bort allt”. Kirurger skär bort stora remsor av normal vävnad hos cancerpatienter i ett försök att ”få bort allt”.

Att enbart få bort halva cancern är en droppe i havet. Det gör inte den minsta skillnad i det totala resultatet. Trots detta är över 50 procent av de nya läkemedel som godkänns för cancer baserade på detta totalt verkningslösa effektivitetsmått. 71 läkemedel godkändes, baserat på detta. Dock godkänns vissa läkemedel för multipla cancerformer, där varje typ av cancer kräver sitt eget godkännande, 71 godkännanden mosvarades av enbart 45 läkemedel.

TISD3

Om du tittar på det mer stränga kriteriet som är att faktiskt hjälpa till att rädda liv, lyckades bara 12 läkemedel klara av det under dessa 12 år, 1990-2002. Livet förlängdes generellt sett bara med ett par veckor eller månader i majoriteten av fallen. Under samma tid användes frasen ”genombrott i cancerforskning” i 691 publicerade artiklar. Den konstiga matematiken, enligt den fantastiska och ögonöppnande boken The Truth in Small Doses, lyder såhär.

691 genombrott = 71 godkännanden av läkemedel mot cancer = 45 läkemedel = 12 läkemedel som knappt lyckades förlänga patienters liv

Nej. Krigandet går inte bra. Cancer är fortfarande en obesegrad sjukdom, till och med oberörd av våra ynkliga försök. Kejsaren har inga kläder. Vi behöver ett nytt sätt att angripa problemet.

Kan vi inte bara inse det faktum att kaloriräkning är dömt att misslyckas. Att enbart fokusera på att sänka blodsockret är dömt att misslyckas. Synsättet att ”cancer är en genetisk åkomma” är dömt att misslyckas. Allt har prövats i över 50 år. Allt har misslyckats ordentligt. Låt oss erkänna att det finns ett problem, först då kan vi jobba mot en lösning. Dags att ta oss i kragen.


Dr Jason Fung

Läs mer

Hur man går ner i vikt

Hur man reverserar typ 2-diabetes

Viktnedgång

Typ 2-diabetes

Cancer

 

Tidigare med dr Fung

Alla tidigare artiklar av dr Jason Fung

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.

obesitycode-400x554

Hans nya bok, The Complete Guide to Fasting, finns också tillgänglig på Bokus.

Cover2

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg