Saken är biff, del 2: köttet och klimatet

cows grazing on meadow near Zeist in Holland and reflections

Visste ni att kossor kanske kan rädda klimatet? Jag vet, det låter galet, men jag ska försöka ge er argumenten. Det har med regenerativt jordbruk att göra. Vet ni förresten vad det är? Tja, det gjorde inte jag, inte förrän nyligen, då jag började läsa in mig på den carnivoriska dieten.

Men först en liten titt i matloggen. Det var ju på det viset att jag för knappt två veckor sedan satte igång experimentet att endast äta mat från djurriket. Inte en endaste broccolibukett eller vitkålsstrimla skulle slinka mellan mina tandrader. Hur skulle det kännas? Och hur skulle det smaka? Korta svaret hittills är: inget speciellt. Med det menar jag att kroppen ännu inte verkar bry sig om avsaknaden av grönsaker och olivolja, något som ju annars ingår i min matvardag. Den känns som vanligt. Jag hade nog förväntat mig en mer permanent, och stark, ketos, nu när kolhydratintaget är i princip noll. Men jag upplever att jag halkar ur ketosen emellanåt. Gissar att det beror på sömnbrist och stress, jag har haft kämpiga veckor…

Däri ligger också svaret till varför jag inte enda måltid provat skojsig och/eller nydanande matlagning. Inte ens en liten bearnaisesås har jag försökt mig på. Vad har då legat på tallriken? Stekt kyckling, samt några andra rätt simpla köttvarianter, typ fläskkarré, blandfärs och bogstek och gammalt infryst lamm. Jag har också käkat lite lax och räkor; och en fruktansvärd massa ägg och ganska mycket ost. Crème fraiche och grädde har fått piffa upp ibland.

Har jag saknat grönsaker (och andra kolhydrater)? Ja. Har saknaden varit stor? Inte jättestor men ej obetydlig. Har jag gjort undantag? Ja. En godisbit (cirka 5 gram) jag ville provsmaka. Några jordgubbar. Samt ett tiotal popcorn – indränkta i smör – som yngsta dottern Alma poppade helt magnifikt. 3-4 köttbullar har också slunkit in med en total mjölmängd av gissningsvis 5 gram. Och så har jag druckit vin. Vi lämnar min matlogg. Särskilt inspirerande är den ju inte.

Hörde jag någon undra om vikten? Jag trodde den skulle gå ner, för både maten och matlagningen är ju tråkigare utan det gröna, och känslan är att jag äter rätt lite. Men istället står den still; eller har rentav gått upp. Och jag känner mig vätskesvullen. Tror att stressen är där och spökar. Kortisol ska ju, vad jag förstår, kunna binda vätska.

Jag är strax framme vid det regenerativa jordbruket, men först några ord om klimatavtrycket från de djur vi äter. En het potatis i Greta-tider.

Jag har enorm respekt för förre finansministern Anders Borg. Men när han i superpopulära intervjupodcasten Framgångspodden kommenterar köttätande trampar han rejält i klaveret. Han säger där att 8 av 11 ton koldioxidekvivalenter (Medelsvenssons årliga avtryck) härrör från köttindustrin. Resten – biltransporter, uppvärmning, kläder, jordbruk et cetera – skulle alltså stå för mindre än 30 procent. Helt uppåt väggarna, förstås.

Borg är inte ensam om sin köttskräck. Biffrorna – biff-siffrorna – har blåsts upp av många. Som ett exempel kan nämnas den inflytelserika dokumentären Cowspiracy, som kom 2014 och gjorde starkt intryck på bland andra mina döttrar. Där läggs drygt 50 procent av människans klimatavtryck på köttindustrin. Denna industri hamnar i filmen också i skottgluggen när det gäller vattenåtgång. Vad filmen inte säger, är att en stor mängd av boskapsskötselns vattenåtgång är helt okontroversiell. På de allra flesta håll där boskap föds upp, är vattentillgången i princip oändlig.

En annan infallsvinkel på det rimliga i att äta kött är att på cirka 40 procent av jordens ”växtyta” går det inte att odla. Däremot kan djur äta grödorna och sedan bli vår mat. Det blir ju en helt annan kalkyl än i djurindustrin, där vi först odlar en massa grödor (och producerar antibiotika), bearbetar och transporterar dessa, för att sedan trycka in dem i djuren innan vi slaktar dem.

Vilka siffror gäller då? Och vad beror felaktigheterna på? På fråga 2 finns faktiskt ett tydligt delsvar. 2006 kom en FN-rapport med enormt genomslag, där man vad boskapen beträffar räknade med hela produktionscykelns klimatavtryck, inklusive djurtransporter och bifftransporter och foderproduktion och metanutsläpp från djurens matsmältning. Medan transportsektorn inte belastades med sina klimatavtryck från exempelvis själva tillverkningen av fordonen (givetvis väldigt energikrävande). Siffrorna blev därför helt skeva. Ett fel som senare erkändes, men informationsskadan var redan skedd.

Till fråga 1. Olika svar beroende på var man letar… En siffra i svang är 15 procent (ungefär lika mycket som jordbruket). Men det finns ansedda forskare som hamnar väldigt mycket lägre. Beräkningarna utgår från hur dagens köttproduktion ser ut. Men tänk om den kan göras mer miljövänlig och effektiv? Och nu är vi inne på det inledningsvis nämnda regenerativa jordbruket, som allt mer ådrar sig intresse från både forskare och jordbrukare och redan börjat skala upp. Som jag förstår det, går det till ungefär så här:

Korna äter lagom. Vilket betyder det översta på grässtrået. Resten av plantan trampas ner till marken. Den börjar då växa igen, eller skjuter rotskott, och binder därigenom kol. Samtidigt blandas de nedtrampade stråna och växtdelarna med (naturligt) gödsel, vilket startar nedbrytningen. När mikroorganismerna bryter ner växtdelar och gödsel bygger de en näringsrik jord som kan lagra mycket vatten. Även i denna process binds kol i jorden.

Men när korna överbetar, det vill säga betar ner gräset för långt, får plantan aldrig en chans att återhämta sig. Istället dör gräset, och marken blottas. Följden är att mikroorganismerna förstörs eftersom de exponeras för solljus. Nedbrytningen avstannar och kolet i växtdelarna omvandlas till koldioxid istället för att bindas i marken.

Ett annat scenario är underbetning. Gräset trampas för lite, vilket gör att det står kvar och vissnar. Då utsöndras också koldioxid. Konventionellt jordbruk kombinerar ofta över- och underbetning. Djuren släpps ut på en stor yta och äter de det goda gräset men rör inte det dåliga. Det goda gräset blir nerbetat och dör, medan det dåliga gräset fröar av sig, vissnar och släpper ut koldioxid i luften.

I regenerativt jordbruk ser man till att korna får smaska i sig lagom mycket under några dagar på liten yta tills en korrekt nivå av betning uppnåtts. Sedan flyttas de till ny yta. Konstgödning – som vållar kostnader i form av tillverkning, transport, urlakning av jordar samt miljöförstöring – ersätts under sådana här förhållanden av kossans egen skit. Resultat: näringsrika istället för urlakade jordar. Och att koldioxid förs från luften ner i jorden via fotosyntes och växtdelar som blir en del av mullen. En mäktig koldioxidfälla med gigantisk potential att trolla bort koldioxid från atmosfären.

Det finns ju numera fejkburgare med låtsaskött. (Har ej smakat.) Deras klimatavtryck är förvisso klart lägre än burgare med kött från vanliga ”köttfabriker”. Men enligt vissa beräkningar är klimatavtrycket under noll för ”regenerativa burgare”.

Kossan Doris en klimathjälte – den såg ni inte komma!

Det här är alltså ett för mig tills nyligen helt okänt sätt att tänka kring matproduktion. Jag kan bara hoppas att jag någorlunda begriper det jag skriver – och att ni gör det också! Men en sak står klar, och det är att vi människor bortom vanetänkandet gång efter gång upptäcker helt nya och spännande världar.

Erik Hörstadius

Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Saken är biff, del 2: köttet och klimatet
  • Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius