Säg cheese! Ett porträtt av en mamma med fetma

cover-photo-1600×1068

Kristie med familj, flera år senare

Här följer ett översatt inlägg av Kristie Sullivan, passionerad LCHF:are, som engagerat hjälper andra att bli friska.

Min man och jag hade sett fram emot att hela familjen skulle fotograferas tillsammans. Vår dotter var tre och ett halvt år och vår son var bara sex månader gammal. Han hade varit en mycket sjuk för tidigt född bebis, och vi firade fortfarande det faktum att han hade överlevt en mycket allvarlig sjukdom. Alla fyra koordinerade klädval och åkte iväg mot vår fotosession med vår favoritfotograf som hade fångat alla bilder på vår dotters viktiga milstolpar i utvecklingen.

När vi gick igenom bilderna kände vi oss förödmjukade. Fotografen hade fångat oss precis som vi var och just det var problemet. Vi led båda av fetma och skämdes, kände oss chockerade, förlöjligade och besvikna över hur vi såg ut. Vi var så olyckliga över hur vi såg ut att vi bara köpte bilder på barnen och inte ett enda på oss fyra tillsammans.

Som mamma förutspådde jag att jag skulle ångra att jag inte köpte några familjefoton, men jag kunde inte ens se på dem. När jag reflekterade över bilderna tänkte jag högt till min man en skrämmande tanke, ”Tänker du någonsin om vi kanske kommer att se tillbaka på dessa foton på oss och tänka, ‘herregud, vad vi var unga och smalare?'” Båda skrattade till, men den underliggande sanningen var rätt grym.

Även om vi var olyckliga över vår vikt, tänk om det skulle bli värre? Tänk om vi faktiskt skulle bli äldre och bredare? Tanken var så jobbig att jag kommer ihåg mycket tydligt var jag var när jag ställde mig den frågan. Jag minns att jag tänkte på hur ofta jag tittade tillbaka på bilder från college och förundrades över hur ung jag var, och även om jag var överviktig, så var jag smalare då. De flesta tittar tillbaka på gamla foton och förundras över sin ungdom och fysik.

Vi spenderade de följande sju åren med att gömma oss från kameran. Som mamma deklarerade jag att jag var den officiella familjefotografen. På så sätt kunde jag stå bredvid och utanför fokus. Under denna tidsperiod tog vi enbart ett familjefoto som en del av en kyrkkatalog. Barnen var då tre och sex år gamla. Vi var alla klädda i svart, vilket inte var en slump. Svart får en att se smalare ut, eller hur? Våra ansikten var stora och runda. Vi log, men jag minns hur jag fruktade den dagen och dessa foton. Utöver familjefotot från kyrkkatalogen finns det inte ett enda professionellt fotografi av min familj förrän år 2015 när mina barn var 12 och 9 år gamla.

Efter LCHF

DSC_0795-Edited-800×1120År 2015 spenderade vi inte bara tre timmar med att fotograferas på en familjegård som betyder mycket för oss, vi köpte dessutom nästan alla dessa foton! Vi älskade dem – vartenda ett! Min man och jag poserade och log och skrattade under denna fotosession, och vi fortsatte le och skratta när vi godkände dessa foton. Vilken skillnad LCHF gör. Vi hade gått ner nästan 79 kg tillsammans. Vi mådde bra!

Fotograferingen var en gåva till mig från min man på min begäran. Jag kände alla dessa förlorade år när det inte fanns något familjeporträtt att pryda väggen med. Det finns inga bilder av mig som en yngre mamma med småbarn. I de få sanna foton vi har gömde jag mig bakom något eller någon och rös av tanken på att bli fotad. Inte längre. Jag är fortfarande mamman med kameran, men jag är inte längre för blyg för att fråga andra om de vill fotograferas med mig. Tack vare min tonåriga dotter har jag bemästrat konsten att ta en selfie, och jag är inte rädd för att använda denna färdighet, framförallt om min son eller dotter vill posera med mig.

En dag kommer mina barn gå igenom mina saker, inklusive familjefotografierna. Jag undrar vad de kommer tänka om alla dessa foton som är kvar. Jag undrar huruvida de kommer bedöma skillnaden mellan den feta mamman och mamman som är hälsosam och aktiv. Jag undrar om de kommer att bry sig så mycket som jag gör över hur fet jag var. Jag undrar om de kommer att skämmas över den mamman. Jag misstänker att de kommer älska den tjocka mamman precis lika mycket som de älskar den hälsosamma mamman. Mina barn uttryckte aldrig någon skam över min vikt. Det privilegiet har jag alltid haft.

Om jag kunde få tillbaka de föregående fjorton åren så skulle jag ta om alla foton. Precis alla. Jag skulle se tillbaka på mamman som led av fetma och som hade två små barn, och jag skulle tacka henne. Istället för att rysa och skämmas över henne skulle jag erkänna att hon var modig.

Det var hon, den feta kvinnan som led av mycket smärta, som tog det svåra beslutet att en gång till försöka gå ner i vikt. Det var hon som besvärade sig med arbetet att lära sig om ketogen kost. Det var hon som lagade måltiderna och gjorde de rätta valen. Var. Eviga. Dag. Hon är min hjälte, och jag önskar att jag hade hennes porträtt, med hennes unga familj, att hänga på väggen.


Kristie Sullivan

Mer

LCHF för nybörjare

Hur man går ner i vikt

Tidigare med Kristie

Det handlar om resan

Alla tidigare inlägg av Kristie Sullivan

Viktnedgång

Grunderna i LCHF

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg