Framsteg för diabetesbehandlingen – fler än någonsin dör
Är dagens diabetesbehandling en succé? Spelar det mindre roll att fler diabetiker än någonsin dör i sin sjukdom?
Jag fick kommentaren ovan på Facebook och den påminde mig om en stor föreläsning på diabeteskonferensen i Wien härom veckan. Det var en tillbakablick över den europeiska diabetesorganisationen EASD:s 50 år.
Professorn som föreläste började med att berätta att idag fanns det mycket större möjligheter att behandla diabetes än för 50 år sedan – och visade en bild som ENBART innehöll piller och sprutor.
Han drog sen exempel efter exempel på minskad statistisk risk för en enskild diabetiker att drabbas av exempelvis blindhet, dialys eller amputationer – med hjälp av moderna mediciner – vilket naturligtvis är mycket bra.
Allt klappande på den egna axeln blev dock osmakligt. Den gigantiska elefanten i rummet som han inte pratade om var att vi har en enorm epidemi av diabetes i världen. Bara sedan 1985 har antalet typ 2-diabetiker redan ökat från 30 miljoner till 382 miljoner. Tretton gånger fler! Enligt prognoser ökar antalet snabbt mot en halv miljard människor.
Som om inte denna bisarra epidemi vore nog så stoppar våra mediciner inte de värsta komplikationerna. Flera stora studier har visat att varken intensiv medicinering (ACCORD) eller traditionella råd om lågfettskost (Look AHEAD) minskar typ 2-diabetikers risk för hjärtsjukdom eller död. Ibland till och med ökar risken att dö av mer mediciner.
Allt fler får diabetes – hundratals miljoner människor – och allt fler dör av sin sjukdom. Många sannolikt på grund av de dåliga livsstilsråd de fått.
Är det nu vi nöjt ska klappa oss på axeln?
Mer
En sundare väg ur eländet: Snabbkurs i diabetes
Var är all forskning om livsstil och mat?
Framgångshistorier:
Det förundrar mig….
Men friskvård, dvs. att se till att vi undviker att bli sjuka överhuvudtaget, det har det varit lite sämre ställt med. Att döpa om vårdinrättningarna till hälsocentraler räcker nog inte riktigt... Viljan finns nog där, men kunskapen är det sämre ställt med och när vi då har myndigheter likt livsmedelsverket som krampaktigt klamrar sig fast vid gamla föråldrade sanningar, ja då går det ju inte direkt fort framåt.
Tack och lov då för detta fantastiska media kallat Internet där vi själva kan söka information och inte är beroende av det som ges oss i form av läkemedelssponsrade broschyrer på vårdinrättningarna.
I stället för tvärtom.
Annars måste man ju säga att medicinerna gör viss nytta.
Sedan finns det ju människor som aldrig tror att något skall drabba dom själva och hur man påverkar den inställningen kan nog bli en hård nöt att knäcka.
Den förra regeringen gjorde stor affär av att dom satsade mycket pengar på utveckling av nya läkemedel för behandling av diabetes. Tänk om alla dom pengarna hade satsats på förebyggande åtgärder istället.
Vi har idag många fler diabetiker som har levt kortare tid med sin sjukdom och kanske även många fler som har en lindrigare sjukdom. Vi har också mycket färre rökare osv.
Det är bara det att inte få typ 2 till att börja med eller kunna äta sig symptomfri på riktig mat är ett klart bättre alternativ för alla inblandande (utom läkemedelsindustrin men dem skiter jag faktiskt i).
Dagens diabetesbehandling är som att säga till en astmatiker att de SKA röka 10 lightcigaretter (med filter för det är nyttigare än filterlösa ju) om dagen och sen balansera sin astma med inhalatorn. För att sen klappa sig på axeln över att färre dör i lungemfysem och att inhalatorerna är snyggare nu än för 20 år sen..
Fullständigt befängt, eller hur?
Men det är ju faktiskt EXAKT samma sak vi pratar om här: en sorts "allergi" mot kolhydrater som sen får rekommendation att äta mest av det och ta medicin. Det är så dumt att jag får ont i ögonfransarna.
Det konstiga är; efter många egna funderingar och studerande av kroppen ur ett holistiskt perspektiv så har jag slutat med medicinerna och använder mig av nutrition istället. Det är aldrig någon dietist eller läkare som exempelvis har pratat med mig om ALA som i sig är positivt för insulinfrisättningen. Det fick jag veta via ett DNA test.... Jag använder pH kalk för basgöring av kroppen och äter så bra jag kan utifrån min profil. Bltrycket är bra, kolesterolet är ok och jag pendlar mellan 51-55 mmol i HBA1C. Därutöver har jag tagit ett DNA test (DNA Medic) som ger mig en lysande vägledning, både ur mat- och nutrionssynpunkt. Ett exempel är Omega 3 som alla dietister säger att man skall stoppa i sig, var helt kontraproduktivt för min kolesterolbild. Efter jag har slutat med detta som jag tryckte i mig ordentligt innan, ser min kolesterolspegel bättre ut och jag mår bättre. Vad gäller diabetes måste man ta ansvar själv men du måste också ifrågasätta alla preparat som läkarna rutinmässigt pytsar på dig grundade på kliniska studier. Jag motsätter mig givetvis inte kliniska studier eftersom jag själv har arbetat med det. Men vi måste också höja blicken vad gäller friskvård även för den sjuke och inte regelmässigt bara pytsa läkemedel. Vi måste också se till hela människan. Många gånger har jag råkat ut för att man inte har nått "målet" på ex. bl.tryck på 130/80 (har legat i intervallet 132-134/82-84) och då blivit påpytsad en höjning av dosen på bltrycksmedicin, med extra biverkningar som följd. Någonstans måste man diskutera ur ett större perspektiv. Vad är viktigast för mig som patient? Mer biverkningar och att vara duktig när jag uppnår ett mål som sjukvården sätter upp baserat på skolmedicin? Eller kan jag leva ett annat liv? Jag har gått min egen väg och försöker hantera min LADA baserat på vad som är bra för mig. Mitt råd till diabetiker är att vara pålästa och försöka individualisera sitt mående. Ta reda på så mycket som möjligt om dig själv. I det fallet skulle jag ge rådet att ta ett DNA test hos ett labb som vet vad dom pysslar med. I mitt fall ett österrikiskt lab som har full kontroll på vad dom gör. Vem vet? chansen att du kan ta tag i din egen situation och må bättre genom egenvård kan öka diametralt eftersom du får reda på vad just DU är genetiskt känslig för och vad du skall ha mer eller mindre av...Till skolmedicinen vill jag ge rådet att försöka se individuellt på varje patient. Tryck inte ett recept i handen på patienten bara för att bli av med problemet för stunden. Se lite mer holistiskt på saker och ting. Allting löses faktiskt inte med skolmedicin. Risken är större att ni aldrig får compliance (eller concordance) som ni redan vet är ett problem..
Själv lever jag hela tiden med en önskan att kanske någon gång lyckas gå över till LCHF-kost, men det är så jäkla svårt. FÖR MAN VILL JU FAKTISKT LEVA OCKSÅ!
Att bli asket för resten av livet känns som ett väldigt tungt steg att ta. Jag beundrar er som lyckats, men jag har svårt att föreställa mig ett helt liv utan att någon gång ibland få äta och dricka det man tycker om. Och jag tror att det är så min pojkvän också tänker (fast med skillnaden att han inte tror på LCHF alls och blivit itutad av sjukvården att fett är farligt och inte har några önskningar om att lyckas som jag har), att han vill kunna äta och dricka det han tycker om, åtminstone nån gång ibland.
Madeleine menar du verkligen att vräka i sig socker är en viktig del
av att "man måste leva också"? Den godaste maten behöver inget socker, så är min erfarenhet.
att köttkonsumtionen har ökat med 40%
sedan 1990.
Och vad jag kommer ihåg så var den hög
redan då.
i ett hundraårigt perspektiv" som visar en tydlig graf över diabetesutveckling. ingen diabetiker, oavsett siffra, bör äta gluten och socker. Det slutar i cancer, hjärtkärlsjukdom och andra otrevliga saker. Det finns naturligtvis undantag, som alltid. Vågar du chansa?
Pripps pure 3,5 % (på Maxi) innehåller 0,5% kolhydrater.
Spendrup Bright Brew 3,5% (på Maxi och på Coop och 5% på systemet) innehåller 0,76% kolhydrater.
Jag har testat och det höjer inte mitt blodsocker nåt speciellt, nej.
Sen har alkohol en blodsockersänkande verkan också, inte att förglömma.
Mvh
Det är också intressant att kostdoktorn håller med om framstegen inom diabetesbehandlingen. Det är inga problem att äta kolhydrater för en typ 1 så länge som hba1c är under 58 och vikten normal. That's hard facts!
Att vara typ 1 diabetiker i Sverige idag med bra insulin är väldigt fördelaktigt. Man kan leva en relativt normal livsstil och uppnå normal livslängd utan några större komplikationer så länge som hba1c är under kontroll.
Varför är ni så extrema och blinda för forskning som visar på framstegen?
Däremot att kalla LCHF för en asket-diet... nja, det håller jag nog inte med om.
Wikipedia om "asket": "person som lever mycket enkelt och med sträng disciplin och självbehärskning med avhållsamhet från nöjen (såsom sex och alkohol)"
Jag lever alls inte enkelt eller speciellt strängt. Jag behöver ingen som helst självbehärskning eftersom jag inte har något speciellt sug efter något som inte är bra för mig. Och jag är alls inte avhållsam från "nöjen" ;-)
prof Christian Berne m fl är ju ganska tunga namn, och grafen över livslängd är knappast påhittad. Visst har livslängden ökat, från att T1 D dog inom ett par år, tills insulinet skapades. Nu kan man i snitt leva till 67 år. Lisvlängden har ökat med fyra år, sedan det sytetiska insulinet kom.
Varför är Du blind för forskning?
Modellanalysens resultat beräknade att en genomsnittlig 30-åring med typ 1-diabetes förväntas
uppleva sin 67-årsdag. Om inga förbättringar skett i relativ överlevnad för personer med typ 1-diabetes
de senaste 30 åren, hade den återstående livslängden förväntats vara 4 år kortare idag, eller till 63 års
ålder (Figur 5).
Motsvarande jämförelse kan göras för typ-2 diabetes. En genomsnittlig 70-åring i befolkningen
förväntas bli 85 år. Utan de senaste decenniernas förbättringar i överlevnad skulle en genomsnittlig
70-åring med typ 2-diabetes endast bli 79 år, enligt modellens prognos. Med bästa möjliga förbättring
i relativ överlevnad skulle personer med typ 2-diabetes ligga nära befolkningsgenomsnittet och 70-
åringen skulle kunna bli 84 år (Figur 6). Ur "Behandling av diabetes
i ett hundraårigt perspektiv"
För mig är "att leva" att slippa ha värk i höft och axel, att kunna sova bättre när jag slipper kramp i fötterna, att kunna njuta av grönsaker som jag tidigare minskat avsevärt på för att lindra min IBS, att helt slippa de dagliga IBS-besvären, att inte behöva vara besvärlig när jag blir bortbjuden och be om laktosfria produkter, och sist men inte minst att utan att behöva tveka njuta av mat med hög fetthalt som smör, gräddstuvad vitkål, riktigt mörk choklad (en ruta), kaffe med kokosolja mm.
Det finns nästan inga maträtter jag behövt försaka, jag äter pizza, carbonara, risotto, paj, kladdkaka, muffins, snacks och mycket mer, bara det att jag äter LCHF-varianten av detta. För den som måste gå ner mycket i vikt (eller av andra skäl måste vara strikt) kanske man inte kan unna sig allt detta, men för mig som inte har viktproblem kan jag verkligen säga att jag unnar mig att leva gott, och jag äter så mycket godare mat nu än innan jag började med LCHF.
Så kan ett annat perspektiv på "att leva" se ut :)
Sedan så tycker jag det är lite häftigt att gå in i en mataffär och veta att minst 90% av det de säljer där vill jag inte äta och det ska bli spännande att se vad jag kan få ihop för gott på resten.
"Vräka i sig socker" (som du skrev) är INTE samma sak som att "äta socker nån gång ibland" (som jag skrev) och som jag tycker tillhör livets goda. Och äter man enligt LCHF så bör man ju inte ens äta socker någon gång ibland ens, utan rent av aldrig. Och det är det som gjort att jag inte lyckats ta steget över till LCHF. Att man inte ens skall kunna få äta det man tycker om någon gång ibland ens.
#22
Om du inte tycker om bakverk, glass, godis och öl alls så förstår jag att det kanske inte är någon självbehärskning eller disciplin för dig. Men för mig, min pojkvän och alla andra som uppskattar dessa livets goda saker så krävs det en enorm disciplin och självbehärskning för att avhålla sig från dem. Alltså blir LCHF en asketdiet.
"HEJ Madeleine!!"
;-)
Skämt åsido - jag ÄLSKADE läsk och godis och pizzor och pastor och öl och så vidare innan. Men efter bara några veckor på LCHF så försvann merparten av det suget. Men helt seriöst är det så att socker är beroendeframkallande. Och precis som med alkohol är det så att vissa klarar av att hantera detta och äta/dricka måttfullt, medan andra absolut inte gör det.
Lika lite som jag tycker man kan rekommendera en alkoholist eller någon med dålig lever att "unna sig" lite sprit varje dag för att man "måste få leva" - lika lite tycker jag man kan rekommendera någon som är sockerberoende eller som har diabetes att "unna sig" bakverk, glass, godis och öl.
Men återigen - det är individen som får fatta beslutet om han/hon är beredd att riskera ett betydligt kortare / sjukare liv för nöjet att "unna sig". Bara man är medveten om att det är så!
För mig hade valet inte alls varit så svårt om jag haft diabetes - men vi är ju alla olika...
Jag förstår att man gärna går över till LCHF om man har kroppsliga besvär, men om man inte har det så är det svårare att uppamma motivation. Och om min pojkvän hade typ 2-diabetes så hade jag kunnat utmana honom att testa LCHF för att kanske kunna slippa sprutor, men nu när han har typ1 och tvingas gå på sprutor oavsett så ger det ju ingen större vinst, så då kan han ju lika gärna äta vanlig kost och få njuta av sitt öl om helgerna som han älskar och fikabröd någon gång ibland, och favvorätterna som pasta.
Du skriver att med LCHF så behöver du aldrig vara besvärlig när du blir bortbjuden på mat. Det är något jag har lite svårt att förstå. Jag har prövat LCHF förut och shit vad man var besvärlig varenda gång man blev bjuden på middag hos någon eller gick på restaurang. Ibland kunde jag inte äta någonting alls av det som bjöds, i bästa fall kunde jag äta en tredjedel och fick sitta och plocka med maten och det gav ett väldigt oartigt intryck. Yngre människor kan kanske förstå och ge en specialmat (jag kände mig jäkligt besvärlig som "krävde" specialmat) , men inte äldre människor. Och på restauranger kändes det ju lite trist att betala dyra pengar för att bara äta en torr köttbit utan sås. Det var bl a dessa besvärligheter som gjorde att jag till slut fick nog och började äta vanligt igen.
Du skriver att fett aldrig verkar höra till de livsmedel som är förknippade med "att leva". Det är nog för att det inte är så gott att bara äta smör som det är. Smör är godast när det kombineras med kolhydrater, som t ex pizza, friterad mat, chips m.m.
Jag blir intresserad av de LCHF-varianter av pasta carbonara, risotto, kladdkaka och muffins som du nämner. Vad består de av? Och är de verkligen goda? Har du recept får du gärna skicka till mig: gmariah@hotmail.com . Jag är ju inte anti-LCHF, jag är bara rädd att jag inte skall kunna leva riktigt med en så sträng kost. Har prövat ostsnacks iallafall som jag köpt i butik, men de var ju inte goda alls.
Men nu gör jag inte det. Jag väljer hela tiden.
Vad är värt det och vad "kostar" för mycket?
Frukt? Har jag aldrig gillat nåt värst i varje fall. Bär med grädde är godare. :-)
Glass? Gör jag oftast själv på grädde, pyttelite florsocker, äggulor och smaksättning (hackad choklad, bär, vanilj o.s.v.) En varm sommardag på stan köper jag ibland en glass, gärna 2 kulor. Men då är det kvalitetsglass, det andra smakar ändå inte sådär lyxgott som jag numera kräver av mina godsaker.
Pasta och kokta potäter? Det är ändå såsen och maten som är godast. Vitkål, blomkål o.s.v är också mums för måns.
Jag blir sjuk av vete så det går bort av sig själv och om jag ska dricka öl måste jag vara både svettig och full så det blir kanske ett glas vart tredje år. ;-) Däremot gillar jag likörer så det unnar jag mig lite ibland.
Eftersom jag slipper det konstanta sötsuget jag alltid drogs med förr kan jag verkligen UNNA mig nu och njuta i fulla drag de gånger det händer. T.ex. en riktigt god creme brulée som avrundning på restaurang. :-)
Jag, en gammal gottegris, har aldrig ätit så gott som nu till vardags OCH jag äter det i godsaksväg jag vill och kan när jag väljer det. Inte när suget driver mig. Win-win. :-)
Jag önskar att jag kunde se det på samma sätt, som en utmaning att kunna få ihop något att äta med vetskapen att 90 % av det som finns i butikerna är "förbjudet". När jag gick på LCHF förut (klarade det bara i två månader) blev det ett jätteproblem och man kände sig så begränsad och visste inte vad man skulle få ihop för mat. Till saken hör också att jag har ADHD och har begränsad ork rent generellt. Ibland måste jag äta snabbmat och färdiga rätter för att jag helt enkelt inte har den fysiska orken med planering av mat och matlagning.
#31
Du skämtar, men du är närmare sanningen än du tror. Periodvis är jag faktiskt sockermissbrukare och jag har alltid haft svårt att äta "lagom" av goda saker. Med ansträngning kan jag lyckas avhålla mig godiset i affärerna och försöka att bara äta socker när det bjuds. När jag testade LCHF förut så gick inte suget ner tyvärr som jag hoppats, utan det nästan stegrades istället. Diabetespojkvännen har inga såna kraftiga sug, men han älskar pasta, bröd och öl och tycker som sagt att det är livets goda (och äter efterrätter nån gång ibland).
Att steka svamp i smör framkallar ljuvliga smaker tycker jag. Sen kan man ju röra ihop diverse krydd- och örtsmör att ha som tillbehör till fisk eller kött. Men det är ju en smaksak, själv älskar jag smör, särskilt på en skiva LCHF-bröd med ostpålägg.
Jag mailar dig några recept. Du kan ju också köpa någon av de numera många LCHF-kokböcker som finns. Kostdoktorn rekommenderade för ett tag sedan Matkärlek av Anne Aobadia. Jag har inte skaffat den, men många verkar uppskatta den.
Mitt bästa tips är att googla dina favoriträtter plus LCHF så får du sannolikt flera olika träffar och förslag på hur man kan göra dem utan alltför mycket kolhydrater. Jag har till och med hittat ett recept på palt som jag ska testa framöver.
Jag har samma erfarenheter som du, trots att jag mer eller mindre har ätit LCHF i 4 år så blir jag aldrig av med sockersuget och faller ständigt dit igen, Den längsta perioden jag har lyckats utesluta godis helt är 5 månader och varje dag var en kamp mot sockersuget. Det minskade inte det minsta. Potatis, bröd, pasta och ris har jag inga som helst problem med att undvika, men godis är min akilleshäl.
Det känns som en obesvarad kärlek.
För det första debuterar många typ ettor i tonåren, de är alltså kring 40år efter 25års sjukdom och hyfsat friska, so what? Det är fortfarande ett faktum att de flesta typ ettor går bort ca 15år tidigare än beräknad medellivslängd, och de är definitivt inte friska sina sista 10år heller utan kämpar vanligtvis för livet i cancer, njursvikt, hjärtkärlsjukdom, blindhet och allt annat elände de är överrepresenterade i. Det är inte heller riktigt att långtidssocker under 58 ger en fribiljett från komplikationer efter 25år, utan det förutsätts också att personen inte har metabolt syndrom, alltså ogynsam fördelning av blodfetter, blodtryck och övervikt vilket långt ifrån alla typ ettor klarar. Även om en dramatisk förbättring skett de senaste årtiondena så är ovanstående en utdragen katastrof för den drabbade och dennes anhöriga. Att på FB och bloggar misskreditera de som arbetar för LCHF och de diabetiker som verkligen fått ordning på sitt långtidssocker torde vara det mest kontraproduktiva en diabetiker kan göra om man vill att beprövad erfarenhet kring kost skall förbättra vetenskapen kring diabetes.
Han uppmanade mig att googla själv :) och hitta någon lösning som kanske funkar för mig. Det enda han kan tipsa mig om är sånt som statisktiskt visats hjälpa 70-80%, alla alternativa metoder faller bort. Trots att de kanske hjälper väldigt många de med.
Vi pratade om livsstil och jag tipsade honom om Marks Daily Apple-bloggen. Han skulle kolla in den.
Fler sådana läkare!
Sen får man väl hoppas att en merparten tillämpar det som görs exempelvis på det här forumet, dvs att man tillåter en fri och konstruktiv debatt och inte blockerar någon så länge de inte bryter mot forumreglerna.
Behöver man inte gå ända till strikt LCHF av hälsoskäl (t.ex. diabetes t2) tror jag nog man hålls frisk också med lite mer kolhydrater om det bara är bra, oförädlade sådana. Det är det slentrianmässiga ätandet av vanlig pasta, potatis och bröd till varje måltid, samt konsumtion av sockerhaltiga drycker som är det stora folkhälsoproblemet, inte att man har t.ex. en deciliter quinoa i sin kycklingsallad serverad med aioli.