Erik recenserar: ”Leva livet”

Undertitlarna ringar in anspråken en smula: ”Handfasta råd. För ett bra liv. Hela livet.” Samt: ”Hälsa. Mat & välmående för andra halva av livet.”

Det här är en i vissa stycken lågmäld bok. Snarare en bred översikt av aktuell hälsokunskap (eller okunskap…) än en intensivt brinnande brandfackla vid forskningsfronten. Men mellan varven studsar jag till. Rejält. Särskilt för en LCHF:are är boken bitvis svårsmält läsning.

Vi får bland annat läsa att ”vetenskapen är tydlig” med att ”salt, rött kött och mättat fett är de stora hälsoriskerna”. Dessa påstås öka risken för höga blodfetter, typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdom, tjocktarmscancer – och ett kortare liv.

Men när det kommer till bevisföring anförs framför allt observationsstudier.

Och det är ju uppenbart att högkonsumenter av mättat fett i sådana studier kommer att bidra med så kallad unhealty user bias. Såväl kött som mättat fett har ju allsköns myndigheter världen över avrått från i ett antal decennier nu, så med största säkerhet är ätarna av dessa ljuvligheter i genomsnitt mindre benägna att följa hälsoråd. Typ sluta röka, börja motionera, käka de nyttiga grönsakerna, dricka lagom. Etcetera.

Nå, författarna kommer dragandes med några interventionsstudier också. En sådan är den spanska Predimed. Denna omfattade 7000 män och kvinnor mellan 55 och 80 år med förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdom.

I två grupper skulle man äta mer medelhavskost (betoning på grönsaker, frukt, baljväxter, nötter, mandlar, frön, fisk, skaldjur, olivolja.). Den ena av dessa grupper fick dessutom gratis extra jungfruolja, den andra gratis nötter och mandlar. Och så skapade man en tredje grupp, där man skulle äta som förr men försöka dra ner på fettet.

I de två första grupperna gick risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom ned med 30 procent. Ett intressant resultat, förvisso. Men mekanismen kan ju ha varit att deltagarna i grupp tre åt mer onyttigheter (socker; processad mat; raffinerade kolhydrater). Inte att de låg högre i konsumtionen av rött kött och mättat fett.

Ändå dras i studien slutsatsen att 12 gram mer smör per dag dubblar risken för diabetes! Låter vetenskapligt äventyrligt.

Ytterligare två ”bevis” för det mättade fettets farlighet, delar Hellénius med sig av i en podcast, i ett avsnitt av Framgångspodden.

Det ena är en studie från 2014. Två grupper skulle äta muffins varje dag. Den ena gruppen åt muffins bakade med solrosolja som fett, den andra med palmitinsyra, ett mättat fett, tillika en beståndsdel i smör.

Palmitingruppen fick högre inflammationsmarkörer och mer visceralt fett.

Bestickande? Tja, kanske. Men man undrar ju varför forskarna inte använde RIKTIGT SMÖR, istället för endast en viss fettsyra.

Och så tar hon upp en fransk studie, Lyon Diet Heart Study (som hastigt också tas upp i boken).

Där indelas hjärtinfarktspatienter i två grupper. Den ena får ett antal kost- och hälsodirektiv, varav ett handlar om att byta smör mot vegetabiliska oljor.

Återfallen i hjärtsjukdom hos kontrollgruppen (de som åt som vanligt, utan att byta mättat fett mot fler- och enkelomättat) var så hög att studien fick avbrytas i förtid. (Det vore oetiskt att låta ”den mättade gruppen” fortsätta på ett spår som uppenbarligen var ödesdigert.)

Men vän av ordning frågar sig: Hur kunde forskarna fastslå att det var just bortplockandet av smör som gjorde susen? Livsstilsinterventionen inkluderade som sagt ett antal variabler, och därför går det ju inte att urskilja just de mättade fetternas inverkan.

Frågar man ett spädbarn om han/hon oroar sig över allt mättat fett i mammas mjölk, kommer barnet att förundrat skaka på huvudet: Vadå, det här är ju världens mest naturliga mat!?

Faktum är ju att myten om det mättade fettets påstådda farlighet blivit kraftigt punkterad senaste åren. Mer läsning här:

Guide: Mättat fett

Science Direct: Saturated Fats and Health: A Reassessment and Proposal for Food-Based Recommendations: JACC State-of-the-Art Review

Att författarna rekommenderar svenskarna att dra ner på saltet från 12 gram per dag till 6 gram per dag är ett annat råd jag studsar över. Detta tycks också till stor del bygga på den typ av observationsstudier som dras med problemet unhealthy user bias.

Ett annat påstående jag sätter frågetecken för i ”Leva livet”, är att ”brist på fysisk aktivitet spelar allt större roll i överviktsutvecklingen”. Som argument anförs att amerikanska forskare visat på en genomsnittlig minskad energiutgift på 100 kalorier per dag sedan 60-talet.

Det är en mycket måttlig energiutgiftsminskning, och låter om en tunn förklaring till den globala fetmaepidemin.

Dessutom är bevisningen faktiskt elefanttung om att motion som viktminskningsmetod är gravt överskattad. Människokroppen försvarar sig mot motionsinducerad energiutgift genom att dra ner på annat, t ex kroppstemperatur och spontanrörelse.

Detta visas övertygande i Vetenskapens värld-dokumentären Fett – vän eller fiende.

Vi får här se hur amerikanska Biggest Loser-deltagare kraftigt sänkt (sin viktkorrigerade) grundförbränning hela sex år efter den extremhårda bantnings-och träningsperioden. Vinnaren Danny Cahll gick ner över 100 kilo på ett drygt halvår. Sedan kom kilona tillbaka. Hans grundförbränning är numera 800 kalorier mindre per dygn än den borde vara, givet hans (återigen mycket höga) vikt. Bland annat för att sköldkörteln reglerat ner ämnesomsättningshormon.

I dokumentären får vi också träffa hadza, ett jägar/samlarfolk i Tanzania. Männen rör sig 15 km per dag, kvinnorna 8. Ändå förbrukar de inte fler kalorier än kontorssittande västerlänningar. De har en livsstil som gjort dem ”bränslesnåla”.

Däremot finns med största säkerhet stora andra hälsovinster än viktkontroll att hämta i fysisk aktivitet, vilket författarna förtjänstfullt redogör för.

Som sagt, bokens ansats är bred. Och trots att den inte är särskilt omfångsrik, klämmer man in ett kapitel om privatekonomi (författat av professor Harry Flam). Och visst, pengar är ju en del av att ”leva livet”. Men varför inte ett kapitel om kultur, och ett om exotiska resor, och ett om att leka med barnbarnen …

Ursäkta mig, jag är visst lite ironisk. Anledningen till min magsura ironi är att boken genom sin bredd tappar djup. Visst, det kan vara nyttigt att bli påmind om betydelsen av stesshantering och god sömn. Men det har många gjort före Hellénius och Cederholm, och ofta med mer energi och jävlaranamma i texten. Inte minst i ett gäng LCHF-böcker jag haft nöjet att recensera här på Diet Doctor, av bland andra Hanna Gillving, Benny Ottosson, Martina Johansson och Ewa Meurk.

Jag tycker också att författarna gott kunnat gå i lite mer modig och nyfiken dialog med oss LCHF:are. LCHF får ett visst erkännande som metod att snabbt gå ner i vikt. I fyra veckor och mindre… ”Men på längre sikt är ingen bantningsmetod bättre än någon annan”.

Inget annat positivt sägs om LCHF. Det ter sig nästan autistiskt stumt, givet hur många människor världen runt som gått ner i vikt, hävt inflammation och reverserat typ 2-diabetes med LCHF. I stället skrivs beskäftigt: ”långa observationsstudier visar att det finns tydliga risker med lågkolhydratkost.”

Och om jag ska gnälla lite till… En återkommande svaghet i boken är att det saknas tydliga referenser till de olika studierna. Det är väl inte för mycket bergärt av två professorer att publicera länkar eller fullödiga titlar till åberopade studier?

Ett knippe recept får man också på köpet. Har inte provlagat, men av bilderna att döma är det mesta gott! Också icke-receptdelen av boken innehåller fina bilder. Väldigt fina, faktiskt!

Erik Hörstadius