Bli din egen hälsoingenjör – verktyg för metabol hälsa

Meurk_HALSOINGENJOR

Är just nu på resa i USA med döttrarna, 17 och 20. Sent på eftermiddagen – efter en dag som näringsmässigt endast innehållit frukost (i mitt fall bara kaffe) och rörelsemässigt säkert 10 km promenad – så konstaterar de i uber-taxin på väg från Venice Beach att de verkar klara sig mycket bättre utan matpåfyllning än kompisarna hemma. Dessa blir tydligen lätt ”hangry” nästan hela bunten, om det inte ständigt lassas in ny energi, i första hand då kolhydrater. Medan, vilket jag kan intyga, mina tjejer inte pipit efter en enda liten kalori, trots att vi passerat säkert tusen minimarknader, tacostånd, pizzerior, gatukök, glassbarer samt mer uppstyrda restuaranger. Ett enda stopp gjorde vi, på en drugstore – men då köptes det vatten.

Också jag, deras far, har alltid haft lätt att stå mig länge utan mat, trots alla mina överviktsproblem. Så de kanske är genetiskt gynnade gällande just denna egenskap? Möjligen är de också så pass hälsomedvetna att de efter barndomens eviga jakt på ”sockerknark” (godis) numera är betydligt mer intresserade av riktig mat.

Hur som helst signalerar deras icke-tjat och uthållighet att de är metabolt friska. De kommer uppenbarligen åt kroppens energilager utan problem. Och när uber-taxin angör deras favorithamburgarställe Shake Shack räcker det med varsin burgare med pommestallrik för att de ska bli rejält mätta.

Det kanske låter på mig som om döttrarna är två världsunika mirakel. Det är de förvisso på många andra plan, mina små odygdspåsar… men vad metabolismen beträffar borde det vara en självklarhet att fungera som de gör. Evolutionen har ju gjort oss människor till experter på att såväl vandra långt som att klara oss utmärkt utan mat i både kortare och längre perioder. Men tyvärr bedriver den moderna människan ett lågintensivt krig mot sig själv genom allt det hon stoppar i sig. Gruppen metabolt sjuka växer så det knakar globalt. Med symtom som fetma, typ 2-diabetes (över 400 miljoner människor!), ”hjärndimma”, depression, dålig psykisk och fysisk ork, hjärt- och kärlsjukdom, cancer. Och till råga på allt detta elände en massa psykiskt och fysiskt påfrestande bantningskurer, som på lång sikt nästan alltid slutar i fiasko.

Hur blir man då metabolt sjuk? Och vad kan den sjuke göra för att återigen bli frisk? Dessa är huvudfrågorna i Ewa Meurks bok Bli din egen hälsoingenjör – verktyg för metabol hälsa (Bladh by bladh). Ewa Meurk är en civilingenjörsutbildad vd och entreprenör som under senare år utbildat sig inom funktionsmedicin och näringslära – och framgångsrikt tillämpat de nya kunskaperna på både sig själv och en massa klienter.

Den här boken är hennes försök att hjälpa ännu fler, utifrån ingenjörstanken att om man förstår hur någonting är konstruerat (i det här fallet kroppen!) så är det lättare att laga det som är trasigt. Och det ska sägas med en gång: Meurk är en lysande pedagog. Det här är en författare som både skriver bra och tänker bra. De mycket komplexa system som reglerar metabolismen och därmed vår hälsa blir här förklarade så att alla kan hänga med, utan att det blir för ytligt och kortfattat. I den andan citerar hon inledningsvis Einstein: ”Allting ska göras så enkelt som möjligt – men aboslut inte enklare”.

Våra kroppar är resilienta. De innehåller en massa system för att hantera onyttig och giftig mat. Men om anfallen får pågå alltför länge, kroknar till slut försvaret. Ewa beskriver en barndom med enormt hög sockerandel i maten (och väldigt låg fettandel). Det var mackor och godis och kakor och lightprodukter: Oboy gjord med minimjölk; lättyoghurt. Och mer eller mindre desperat bantning från 16 års ålder, varvat med hetsätning. Hon pluggade och jobbade hårt, gjorde karriär, var högpresterande och dessutom mycket aktiv socialt. Kolhydrater var huvudfödan; hon skriver om socker att det “skapar falsk energi”.

Under sina graviditeter fick hon graviditetsdiabetes, ett tydligt tecken på dålig blodsockerreglering, och en indikator på ökad risk för typ 2-diabetes senare i livet. Fick hon av den anledningen några kostråd på mödravårdscentralen? Som att dra ner på sockret? Nix.

Trött, överviktig och ofta sjuk – så var livet för Ewa. Men mittemellan 30 och 40 kom vändningen, när hon mötte Bitten Jonssons tankar om vissa människors sockerberoende och kolhydratkänslighet. Det var bara att slänga Livsmedelsverkets och diverse bantningsprofessorers råd om att “äta lite av varje”. Och faktiskt börja eliminera viss mat. Ewa började äta kött, fisk, ägg, smör, grädde och tog bort alla lightprodukter och allt mjöl och överhuvudtaget nästan all processad mat. Och sockret, förstås, detta för så många dödliga gift.

Hon blev metabolt frisk, med hög livsenergi, i stort sett inga sjukdagar, och en helt annan lust att vilja röra på sig. Vilket fått henne att både testa triatlon, springa maraton och bestiga Kebnekaise.

Ewas personliga hälsoresa utgör bara en mindre del av boken, men jag tar här upp den för att den säkerligen är representativ för många potentiella läsare. Till exempel i det att man länge kan leva ohälsosamt och ändå vara högpresterande – men att priset till slut betalas. Och i det att gängse bantningsråd – de som inte tar hänsyn till kroppens hormonella system – är dömda att misslyckas. Men jag tar upp hennes hälsoresa också för att den är väldigt hoppingivande. Hon lyckades ju vända på steken! Både bildligt och bokstavligt (med kryddsmör). Och hon gjorde detta genom att ur sin intellektuella kostcirkel eliminera slentrianmässiga idiotråd från traditionella kostexperter av typen ”Ät mindre och rör på dig mer, tjockis”. Det var ny kunskap – riktig, evidensbaserad kunskap – som var nyckeln för denna välskrivande hälsoingenjör. Viljan fanns redan, men vilja är ett otillräckligt vapen mot evig hunger och energibrist.

Förresten, apropå rådet ”ät mindre och rör på dig mer” – visste du att det kan göra dig dummare, genom att hjärnan drar ner på energianvändningen? Vidare kan kroppen bli sparsam genom att hår och naglar inte förnyas. Hjärtats slagvolym minskar, liksom blodtrycket och kroppstemperaturen. Den hormonellt omedvetna bantaren kämpar alltså i motvind. Medan Ewa Meurk övertygande kan visa hur en hormonellt korrekt metod som periodisk fasta kan göra underverk. Detta genom att insulinnivåerna tillåts bli så låga att kroppen kan mumsa på det egna kroppsfettet.

En viktig tanke i boken är att det långt innan den metabola sjukdomen är ett faktum, brukar finnas varningstecken att ta fasta på. Graviditetsdiabetes är naturligtvis ett rätt dramatiskt sådant. Men även för oss icke-gravida finns viktiga saker att hålla koll på. Dels utifrån utsiktspunkten: löper jag risk att bli metabolt sjuk? Dels utifrån att kartlägga eventuella förbättringar när man väl gjort en livsstilsomläggning.

De värden Ewa efter övertygande och klargörande resonemang uppmuntrar oss att mäta, och sedan studera utveckligen av, är följande:

  • Blodmarkörer: Fasteblodsocker. Långtidssocker (HbA1c). Fasteinsulin. Triglycerider. HDL. LDL. Kolesterol/HDL. C-peptid (en bra proxy för det svårmätta fasteinsulinet).
  • Blodtryck
  • Kroppsammansättning: Midjemått och vikt. Samt inre förfettning (fett runt inre organen)
  • Insulinresistens: HOMA-IR (fasteglukos gånger fasteinsulin/22,5)

För somliga kan detta mätande säkert låta nördigt eller krångligt i överkant. Men oavsett om man konkret vill skrida till verket och gå till labbet, så är det värdefullt att veta varför dessa värden är viktiga. Den kunskapen i sig underlättar kloka livsval. Ta exempelvis parametrarna fasteinsulin, c-peptid och HOMA-IR. Här handlar det om att studera hur insulinregleringen fungerar, utifrån insikten att många med dålig insulinreglering ändå har bra blodsockerstatus. Det ringer alltså ingen varningsklocka när fasteblodsockret mäts. Men om insulinnivåerna generellt är höga – och kanske skyhöga efter en måltid – så betyder det att den personen har mycket svårare att komma åt sitt eget kroppsfett. Insulin är ju ett hornom just för inlagring av energi till cellerna. ”Du kan alltså ha bra blodsockervärden men för höga insulinivåer”, som det heter i boken.

En individ kan ha tiofalt högre insulinsvar efter måltid än sin metabolt gynnade kompis. Då är det ju inte konstigt om den individen har svårare att hålla vikten, eller hur? Och för honom eller henne blir det givetvis extra viktigt att undvika insulindrivande mat (kolhydrater). Livet vid fläskfronten är i sanning orättvist.

Det här är en rik bok, och snyggt formgiven med vackra och inspirerande bilder. En receptdel ingår, förstås, och där hittar vi såväl pestolax som vit chokladkladdkaka. Det vill säga även den som inte helt vill avstå från det söta får sitt. (Med stevia eller björksocker, inte vanligt socker!)

Avslutningsvis: Är det här en LCHF-bok? Både ja och nej. Det är en bok som på stark grund förespråkar naturlig, oprocessad mat. Men också en mat som adresserar rätt problem för den enskilda individen. Och om problemet är sockersug eller insulinresistens eller det metabola syndromet eller något åt det hållet, ja, då brukar vägarna leda till någon form av LCHF, precis som alla vägar bär till Rom. Det har i alla fall min inre hälsoingenjör kommit fram till.

Fast döttrarna – metabolt friska vad det verkar – får fortfarande äta frukostmacka och hamburgerbröd om de vill. I lagom dos, förstås.

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Bli din egen hälsoingenjör – verktyg för metabol hälsa
  • Stressbanta!

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius