Disciplin – behövs det?

Man shutting off alarm clocks

Så här års har säkert flera av er hunnit bryta era nyårslöften. Livsstilsförändringar är ju ofta lättare sagt än gjort. Åtminstone de som kräver en viljeinsats.

När det gäller viljans betydelse för viktminskning och andra mål, hade vi tjockisar i Biggest Loser Vip 2018 flera intressanta diskussioner. Ordet disciplin dök ofta upp. Det går inte utan disciplin, var det flera som sa. Om kosten ska ställas om och träningspassen faktiskt bli av, vill det alltså till en hel del jävlaranamma.

Själv försökte jag då alltid flika in att mina hörnpelare är lust och kunskap. Hängde det på disciplin och vilja, skulle jag kunnat gömma mig bakom en synål för länge sedan. Mitt huvudproblem – och jag vet att det gäller många andra tjockisar – har inte varit att jag är soffpotatis och allmän slappis.

Jag menar, så sent som hösten 2017 sprang jag regelbundet tvåmilapass. Well, lufsade. 125 kilo tung. Och nästan varenda dag har präglats av att äta mindre än kroppen vill, det vill säga vara hungrig. En biokemisk vidrighet på längre sikt, eftersom hunger är en så basal drivkraft. Problemet har varit att jag saknat de rätta redskapen för att långsiktigt spetta bort fläsket. Eller med ett annat ord: kunskap.

Visst, disciplin har sin plats. Ibland måste man ju bara skrika ”KÄMPA NU FÖR H-VETE!” till sin inre tjockis. Om exempelvis hungerhormonet grehlin sköljer över en när kollegerna firar något slags kanelbulle- eller semmel- eller skruvpastadag. Eller om det blåser isande vindar och energin doppar i källaren, fast man vet att man sviker sig själv om man inte genomför just den där löprundan.

Men redan i de här miniscenarierna är ju faktiskt kunskap en positiv riktningsgivare. Med kunskap om grehlin vet man att det skickas iväg i pulser. Hungern kommer därför att försvagas efter ett tag. Den är inte punkter på en hela tiden uppåtpekande kurva. Vilket du kanske märkt om du ofrivilligt hoppat över lunchen och framåt eftermiddagen märker att ”det där var ju inte så farligt.”

Och vad beträffar löprundan blir det ju rätt varmt och mysigt efter tag, om du har någorlunda vindtäta kläder.

Och om vi tar huvudämnet för denna sajt – metabolt korrekt mat – så ser vi ju att det inte är järnhård disciplin som får viktminskaren att tappa i vikt, utan en omprogrammering av kroppen genom kosten, så att den faktiskt inte vill överäta. Dessutom finns det troligen metabola fördelar – ökad förbränning – med LCHF-kost, men det är inget jag tänker fördjupa mig i denna gång.

Vår tjockisslottstränare Micke Hollsten hade intressanta funderingar kring disciplin. Dels gjorde han en tydlig distinktion mellan disciplin och motivation. Motivation är det du känner när det går lätt. Du vill gå och träna: Ja, då går du förstås och tränar! Du har momentum. Det skulle kännas konstigt och dåligt att plötsligt hoppa över ett pass.

Men så kommer en dag då själen eller kroppen – eller båda – protesterar vilt. Det är då disciplinen måste fram. Det är då du prövas. Motivationen är på det sättet en färskvara, medan disciplinen snarare är en karaktärsegenskap.

Dels sa han att det finns ett stort värde i att börja dagen med en produktiv ansträngning. Som att sätta väckarklockan på fem och köra ett träningspass. På det sättet skapar du dig ett momentum som bär dig resten av dygnet. Men snoozar du bort den plikten, kan det bli skit och pannkaka av alltihop. Det är här jag vill krångla till det en smula.

För de flesta människor krävs ju ett inte oansenligt mått av vilja, för att få till det där extremtidiga morgonpasset. Ja, en av poängerna, enligt Micke, är ju att det ska kosta vilja. Man bygger då en identitet som krigare och hjälte. Men – och nu lutar jag mig solitt på kunskap – den som genom tidig väckning hamnar i sömnbrist riskerar viktdrivande kortisolpåslag. Stresshormonet kortisol, tydligt kopplat till bland annat sömnbrist, har dessutom en massa skadeverkningar om det får härja i kroppen på mer permanent basis.

Läget kan ju faktiskt vara mycket mer gynnsamt för träning senare på dagen, typ efter jobbet före middag. Efter många timmar av rumpa på kontorsstol kanske kroppen vill träna av ren lust. Du kanske inte får lika många hjältepoäng, men du slipper psykisk friktion. Och rimligtvis finns det inte ett egenvärde i att lida. Grundsträvan i livet måste ju vara att ha det bra. Hellre ha kul på jobbet, på den sociala sammankomsten, i träningsspåret – än tvärtom. Och hellre god mat än äcklig.

Men är det då inte karaktärsdanande att göra som Micke? Ja och nej. Självklart finns det anledning att beundra dådkraften hos den som i arla morgonstund piskar sig ut i spenaten eller till gymmet. Eller för all del till den stackars kaloribantaren som hela tiden kämpar mot hunger och sug och energibrist. Och nog kan det finnas ett värde i att skapa bilden av sig själv som en riktig tuffing. Dock menar jag att den som lutar sig alltför hårt mot disciplin och vilja för att nå sina mål gör sig sårbar i onödan.

Det finns faktiskt spännande forskning på just vilja. Är det en ändlig resurs? Ett kapital vi knaprar på? Eller är det, såsom Mickes resonemang kan tolkas, snarare på det viset att en viljeinsats danar karaktären, så att man sedan blir ännu mer viljestark i en positiv spiral?

Såvitt jag kan se, talar mycket för att vilja är något man faktiskt bör hushålla med. Åtminstone vissa av oss.

För 20-talet år sedan gjorde en forskare vid namn Roy Baumeister ett kul experiment. Deltagarna fördes in i ett rum som doftade gott av nybakade kakor. Vissa uppmanades smaka av kakorna, andra att knapra rädisor istället. Sedan skulle man lösa svåra geometriska pussel. Och det visade sig att kakätarna kämpade på i 19 minuter, rädisätarna i bara åtta.

Tolkning: den vilja som krävdes för att bekämpa kakfrestelsen, gjorde att mindre vilja fanns över till geometriutmaningen.

I ett annat viljeexperiment delades deltagarna upp i två grupper. Den ena tilläts visa sin känslor på ett normalt sätt under en emotionellt omtumlande film, den andra skulle hålla ett neutralt uttryck. De som fick ”känna fritt”, visade sig efteråt vara mer uthålliga i ett psykiskt krävande test.

Vi människor är mycket komplicerade, och dessa och liknande viljetest är föremål för vetenskaplig diskussion. Men vad som faktiskt pekar på teorin om att viljan är en resurs att vårda ömt, är att man på åtminstone vissa individer sett minskad glukos i hjärncellerna efter att viljan prövats. Och aktiviteten i den så kallade gördelvindlingen – gyrus cinguli, vilken har med inlärning, minne och emotionella processer att göra att göra – den kan nedregleras efter situationer som utmanat viljan.

Det där tidiga gympasset med Micke tycks alltså kunna vålla en konkret och mätbar psykisk kostnad… Och i så fall troligen högre risk att gå ner sig i kanelbulleträsket vid klockantre-fikat. Att snooza kanske inte är så dumt i alla lägen?

Till det där med lust ber jag att få återkomma! Och apropå det: Trevlig helg!

Erik Hörstadius

Populära inlägg

  • Livets goda
  • Att inte äta
  • Att fasta

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius

En kommentar

  1. Nisse Hult
    4 x 4 Norsk intervaller kl 04:30 - 05:15 sen lite styrketräning och kl 07:30-08:30 dagens ENDA måltid mao OMAD 23:1 funkar bara så klockrent efter att nu kört de 35dgr. När tar ni tag i denna puck på allvar? Kan inte bli enklare.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg