Coronakonsekvenser för arbetslivet

Welcome to my home office

Tänkte börja med att ta med er till Kina, och då kanske ni tänker Wuhan, där corona fick fäste och tog fart, men nix, vi styr kosan mot Shanghai istället.

Där erbjöds i december 2010 runt tusen medarbetare på Kinas största resebyrå CTrip möjligheten att arbeta från hemmet. Detta huvudsakligen beroende på att kontorshyrorna i jättestaden Shanghai gått upp så mycket. Av de cirka 500 anställda som nappade på erbjudandet kvarstod i runda slängar 250 stycken efter en screeningprocess. Dessa delades sedan upp i två halvor utifrån om man hade udda eller jämnt födelsedatum.

Den ena halvan fick jobba hemma. Den andra blev kontrollgrupp, och fick jobba kvar på kontoret. Jag skriver ”kontrollgrupp”, eftersom de här människorna blev föremål för en högeligen intressant sociologisk studie, som kom att pågå i nio månader.

Jag hoppas ni förmår uppskatta hur snyggt det här ”experimentet” var designat. Eftersom bara födelsedatumet (slumpen) avgjorde vilken grupp man hamnade i – och inte motivation eller annan resultatpåverkande selektion – och eftersom det var lätt som en plätt att kontrollera efterlevnaden (det var ju ingen som ”fuskade” med att jobba på ”fel ställe”) kunde forskarna koncentrera sig på just den variabel man ville studera:

Hur fungerade hemarbete jämfört med kontorsarbete?

Ni som satt er in i vikt- och dietstudier vet att det är jättesvårt att kontrollera efterlevnaden: ”Hallå där, Grupp A, ni ska äta blandkost med 50 procent kolhydrater! Och ni i Grupp B ska äta LCHF med max 10 procent kolhydrater.” Sedan får deltagarna fylla i protokoll om vad de faktiskt ätit. Hur pålitligt blir det när man är inne på fjärde, femte, sjätte veckan och börjar navigera mot sitt vanliga, invanda käk? Alternativet är att bokstavligen låsa in folk på forskningsanstalter och servera dem färdigportioner. Men det blir ju fruktansvärt dyrt, vilket i princip omöjliggör långtidsstudier.

Vilka resultat kunde då redovisas från CTrip?

Jo, produktiviteten gick upp med hela 13 procent hos hemarbetarna! Inga latmaskar där inte. Och deras sjukfrånvaro halverades. Bland annat för att de kunde arbeta när de var ”halvsjuka”. Alltså när de var för krassliga för att pendla (vilket de ju inte behövde eftersom de jobbade hemma!), men tillräckligt friska för att sitta vid telefon och dator.

De flesta av er anar nog varför jag skriver om den här studien just i corona-tider. För sedan ett antal veckor tillbaka provar ju en aldrig tidigare skådad mängd vuxna och skolelever detta med arbete från hemmet, världen runt. Och Shanghai-studien pekar på att det kan gå rätt bra.

Men. Det finns ett stort men. Efter att de nio månaderna löpt ut ville många av de hemarbetande återvända till kontoret. De saknade sina arbetskamrater, det sociala. Vissa blev deprimerade där hemma. En annan intressant iakttagelse: trots höjd produktivitet ledde inte hemarbetet till mer befordran än i kontrollgruppen. Tänkbar tolkning: det lönar sig att fjäska för chefen! Annan tolkning: man tillför värden till sin arbetsplats bortom uppmätt arbetsresultat. Ett sådant värde – som har lyfts fram av andra arbetslivsforskare – är att kreativitet gynnas av de spontana samtal som naturligt uppstår på en arbetsplats.

Shanghai-experimentet handlade om allt eller inget. Kontorsnärvaro hela arbetsveckan – eller inte alls. Men finns det inte ljuva kompromisser däremellan? Jovisst gör det väl det! Tusen sinom tusen kompromisser, säkerligen, om fantasin får flöda fritt.

Låt säsong styra, låt psykisk och fysisk dagsform styra, låt orderingång styra, låt läget i kollektivtrafiken styra, låt barnens eventuella sjukdom styra, låt behovet av (konstruktiva) möten styra. Och låt personligheten styra! Din och min och moster Olgas unika personlighet. För vi människor är ju, underbart nog, inte kopior av varandra. Vi är introverta och extroverta, trötta och pigga, snacksaliga och tysta, lättstörda och stryktåliga, vassarmbågade eller konflikträdda. Och så vidare i en salig röra. Ändå förväntas vi ofta motståndslöst acceptera att hällas in i samma form. Men det där öppna kontorslandskapet eller den där jobbpendlingen eller det där klockantre-fikat som innebär energi och glädje, eller åtminstone nollstress, för den ena personen, kan ju vara fruktansvärt jobbigt för den andra.

Själv drabbas jag av posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD) när någon smaskar äpple eller knäckebröd eller morot vid skrivbordet intill. Lyckligtvis händer det ytterst sällan eftersom jag nästan alltid jobbar hemma…

En spaning jag gjort efter ett drygt år i LCHF-kretsar är att många av oss är ganska ömtåliga själar, åtminstone fläckvis. (En hel del av oss är ju definitivt viljestarka individualister, så jag menar inte att vi är veklingar i störta allmänhet, oh no!) Det vore nästan konstigt om den där ömtåligheten inte fanns. En så pass radikal omläggning av kosten som vi gjort, är ju inget man bara knäpper fram med fingrarna. I normalfallet har livsstilsförändringen föranletts av en längre tids problem och ett tappert sökande efter bot. Om det sedan är övervikt eller autoimmun sjukdom eller sockerberoende eller typ 2-diabetes eller depression eller… well, you name it.

En annan spaning, som jag ofta återkommit till här på Diet Doctor i bokrecensioner och forskningsgenomgångar och inre reflexion, är att många av oss ballar ur matmässigt under stress. För mycket eller fel sorts stress skapar fetma, sömnproblem, ohälsa och tappade sugar med mycket mera ont.

Corona drar nu fram över världen med fruktansvärd kraft. Människor lider och dör, ekonomiska jättevärden förintas. Våra samhällen är rejält stressade och vårdpersonalen går på många håll på knäna.

Men. Något gott kan faktiskt komma ur allt detta. Den märkliga period i virusets skugga vi nu genomlever, kan bli en tid för eftertanke och nyfikenhet och experimentlusta, med inspiration från Shanghai och framförallt från vår egen corona-vardag. Och då ska vi nog lite till mans kunna få till de vackra kompromisserna mellan plikt och nöje, arbete och fritid, kontorsjobb och hemarbete, soffmys och träning, ensamhet och social samvaro.

Covid-19 är en grym och skoningslös fiende. Men sprattla emot, det kan och måste vi göra.

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Tidskonfetti
  • Kroppens könsdiskriminering, del 1

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius