Är det hunger? Eller är suget ett rop efter något annat?

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa

Ibland tror vi att vi är hungriga, att vi måste äta något för att magen känns som ett bottenlöst hål. På sistone har jag jobbat med att verkligen rannsaka mina hungerkänslor och lärt mig att det där suget och begäret inte alls är hunger.

Jag har ätit lågkolhydratkost/keto i över fyra år och vid det här laget inbillar jag mig att jag har koll.

De flesta dagar äter jag mycket enkelt. Till frukost kan det bli någon äggrätt eller bara en kopp kaffe med grädde. Till lunch kan jag äta gårdagens middagsrester eller en tallrik med charkuterier, ost och råa grönsaker. Middagen är också okomplicerad: antingen väljer jag en snabblagad rätt från Diet Doctors recept (mmm… brysselkål med sidfläsk) eller så grillar jag en bit kött, fläsk, fisk eller kyckling och äter det med massor av ovanjordsgrönsaker.

Vanligtvis håller den här maten mig mätt, jag känner knappt något sug alls nu för tiden. Jag är sällan hungrig mellan måltiderna, skulle jag bli det tar jag en bit ost eller en näve macadamianötter och ökar på fettet lite nästa gång jag äter.

Jag älskar det faktum att jag inte längre är slav under maten hela tiden. Detta nya normalläge är helt fantastiskt efter att i över 45 år varit så hungrig mellan måltiderna att jag trott att jag skulle svimma om jag inte fick något i mig. Det var som om jag hade en demon i min mage som snärtade till med en piska och skrek: ”Mata mig NU!” (Och inte med något hälsosamt, så klart – chips, pommes frites, munkar eller popcorn.)

Därför kom det verkligen som en överraskning när den där demonen plötsligt vaknade till liv igen. Han klampade runt i min mage, gormade och svor och krävde något som dämpade hans akuta behov.

Varför hade han kommit tillbaka? Vad hade hänt med den stabilitet och balans som den ketogena kosten vanligen ger mig? Vart hade min självkontroll och känsla av tillfredsställelse tagit vägen?

Hade jag fått i mig kolhydrater utan att veta det?

Under de senaste åren har jag lärt mig att om jag får i mig socker eller stärkelse – kanske under en middag hos en vän eller på någon tillställning där det skulle vara oartigt av mig att tacka nej – så kommer de efterföljande 24 till 32 timmarna att präglas av ett mycket starkt sug efter mer kolhydrater.

Jag tror att norra halvklotets jägare/samlare under evolutionen anpassades till att vräka i sig snabba kolhydrater om de stötte på det: honung, frukt, bär. Nu vet jag att en lördagkväll med kolhydrater under en middag hos en vän innebär en tuff söndag med ett starkt sug efter mer kolhydrater. Om jag är förutseende ser jag till att det inte finns något ätbart hemma som innehåller kolhydrater samt undviker affärer och butiker. På måndag morgon kommer jag då att må bra och vara på banan igen och få energi genom att bränna ketoner istället för glukos.

Men det här plötsliga suget överraskade mig. Jag hade inte fått i mig några dolda kolhydrater på flera dagar! Faktum är att jag hade ätit en god frukost och rester till lunch – allt keto. Hålet i min mage kändes som hunger, men hur kunde det komma sig när jag hade ätit så bra?

Jag ville ha och behövde något. Men vad? Jag letade igenom skåpen i köket på mitt kontor – allt de innehöll var ett dussintal olika teer och ett paket rökta ostron. Demonen ville inte ha ostron.

Innehållet i den lilla kylen var inte mycket bättre: en torr och hård ostbit, lite majonnäs, riven pepparrot och ett paket smör. Skulle demonen nöja sig med en sked smör? Icke.

På något sätt, liksom helt omedvetet, var jag på väg till ett populärt apotek. Ett sånt jätteapotek där du kan köpa precis allt – trädgårdsredskap och utemöbler i gången för säsongsvaror, en proffskamera eller den senaste datorn i elektronikgången, pyjamas, portföljer och strumpor, motorolja, startkablar och silvertejp och, så klart, godis, chips, smaksatta popcorn, nachos, kakor, bakverk, chokladkakor och annan snabbmat i de tre gångarna som är dedikerade till högprocessade och ytterst välsmakande varor. Allt detta kan du köpa medan du väntar på att apotekaren ska göra i ordning din diabetesmedicin.

Jag intalade mig själv att jag bara skulle köpa ett par trädgårdshandskar, men jag visste att om jag skulle passera genom de där dörrarna till apoteket när jag kände så här, skulle det vara i det närmaste helt omöjligt att ignorera lockropen från ostkrokarna eller popcornen med cheddarsmak – min demons favoritsnabbfix.

Vad var det som hände egentligen? Den fem kvarter långa promenaden gav mig gott om tid att reflektera. Jag fokuserade på min mage, försökte hitta den exakta punkten känslan kom ifrån. Uppmärksamma den, lyssna till den.

Jag tog ett djupt andetag. Tog in känslan. Det kändes som ett hål. Men vänta: den satt inte i magen, den satt högre upp. Den kom från mitt bröst. En vag känsla av tomhet som min hjärna tolkade som ett behov som tvunget måste fyllas med något ätbart. Åh, det där ordet, jag hade aldrig riktigt tänkt på det tidigare: full, fylld.

Det var en tomhetskänsla som kändes som hunger, min hjärna hade alltså sagt åt mig att äta något.

Vad var det jag egentligen suktade efter?

Jag gick igenom min dag, min vecka. Vad var det som hände så plötsligt i mitt liv, som kom som en blixt från klar himmel en fredagseftermiddag, som fick den här känslan att byggas upp och växa och kännas så krävande att jag riskerade att kasta mig in i ett ohämmat kolhydratätande?

Jag insåg då att det var tre olika saker som påverkade mig:

• Min 25-åriga dotter reste runt i England och jag hade inte hört något från henne på en vecka. Varje dag hoppades jag få kontakt med henne, men jag visste att hon var upptagen, hade ett fullspäckat program och befann sig i en annan tidszon. Jag visste att hon hade några mycket viktiga möten som skulle kunna ha en direkt eller indirekt påverkan på vilken riktning hennes liv skulle komma att ta framöver (möte med universitetsprofessorer samt träffa sin brittiske pojkväns föräldrar för första gången). Jag ville så gärna få ett livstecken, men ju längre dagen gick och klockan blev efter midnatt i London, desto mer osannolikt att jag skulle få några nyheter den här dagen. Jag hade ett behov av att få kontakt med henne, en bekräftelse, som jag själv inte kunde styra över.
• Min 28-åriga dotter, som bor i Toronto nästan 500 mil från mig, slutintervjuades för ett drömjobb hon verkligen ville ha, ett jobb som skulle kunna innebära en ny riktning i hennes liv. Men nu var klockan efter sex på kvällen där. Skulle hon hinna få besked i dag? Jag ville så gärna att hon skulle få jobbet, att det vare hennes. Det var ännu ett behov av bekräftelse, att få veta att allt var bra med henne, som även det låg utanför min kontroll.
• Slutligen så hade jag i över en månad arbetat med Diet Doctors ny sida med läkare som rekommenderar lågkolhydratkost/ketogen kost. Jag hade lovat teamet att vi på måndagen skulle ha berättelser från över hundra läkare. Det var ett godtyckligt mål jag själv hade satt upp, men det var viktigt för mig eftersom jag känner att det är så angeläget att sprida medvetenhet och acceptans kring denna kost. Jag saknade sju läkare för att nå mitt mål och hade ett fyrtiotal läkare som alla sagt att de kände sig hedrade över att vara en del av detta och skulle sända in foto och text så snart de fick tid att göra det. Jag kände därför ett stort behov av att uppnå detta mål, men det var helt utanför min kontroll att göra det.

Var för sig var dessa saker inga stora anledningar till stress. De var så små och obetydliga att jag inte ens var medveten om att de tillsammans bildade en trio som kändes som hunger, utan att vara det. Det var ett behov av kontroll, kontakt och kommunikation. Det var en obestämbar ångest över mina barns osäkra framtid – något man aldrig släpper hur gamla barnen än blir. Det var min perfektionistiska typ A-personlighet som hade något självpåtaget krav på att fullfölja sina arbetsuppgifter en fredagseftermiddag. I det stora hela var det småsaker, men suget var desto större.

Den här insikten slog mig när jag var ungefär hundra steg från apotekets entré. Var det så här enkelt? Kunde detta rubba mig? Ja, om jag inte var medveten om det så skulle det kunna göra det. Jag tänkte tillbaka på tidigare tillfällen då jag känt sug och halkat av banan utan att förstå varför. Tillfällen då jag trott att jag saknat viljestyrka och engagemang.

Hade något annat än hunger orsakat de snedstegen? Fram till nu hade jag aldrig tidigare tittat närmare på det där retsamma obehaget eller behovet som känts som hunger, men i verkligheten var något annat: oro, ledsamhet, ångest, rädsla, besvikelse, förväntningar, brist på kontroll, att vilja något så mycket utan att ha någon som helst möjlighet att påverka resultatet.

Jag gick självsäkert in på apoteket. Och ja, jag kände fortfarande det irriterande behovet, men jag visste att det inte skulle fyllas genom att matas med kolhydrater. Jag köpte de där trädgårdshandskarna (och glödlampor, sportsockor och skrivarpapper – det blir så när man besöker en sån här butik)! Men jag gick förbi ostkrokarna och popcornen med cheddarsmak utan att känna något sug.

Och hur blev det med de där otillfredsställda behoven? Så klart fick jag svar från dem alla till slut! Madeline hade det fantastiskt i England, Kate fick jobbet och sidan med läkare som rekommenderar lågkolhydratkost innehåller nu gott och väl över hundra berättelser, massor av inspirerande läsning från läkare över hela världen.

Bäst av allt: hädanefter kommer jag att ha mycket bättre koll på vilken effekt några odefinierbara känslomässiga behov, även mycket små sådana, har på min kropp: så pass stor att det känns som om jag har ett bottenlöst hål inuti mig som måste fyllas. Näst gång kommer jag att ta en närmare titt på den känslan och sannolikheten är hög att jag då kommer att fråga mig: är det hunger eller något annat?

Anne Mullens

Tidigare

Att vara fånge i en kolhydratkultur

När man är fettdriven är det lätt att vara på resande fot