Stressbanta!

sunset in hollywood mountains

Nu inne på sluttampen av 2019, så är det ett ord som mer än alla andra sticker ut när jag försöker vaska fram essensen i det jag skrivit om. Konkurrensen är hård. Jag har skrivit en del om fasta, ett viktigt verktyg i min hälsooptimeringsstrategi. Makronutrienterna fett och kolhydrater och protein dyker upp gärna och ofta, i både vetenskapliga och mer livsnjutarmässiga sammanhang. Ibland har jag dristat mig till att skriva om träning. Och jag har presterat en hel liten artikelserie om sömn.

Då och då har jag tänkt nostalgiskt om Biggest Loser, där jag 2018 storskaligt och helhjärtat fick sjösätta min nya – och uppenbarligen framgångsrika! – approach för att spätta bort fett: low carb. Och jag har njutskrivit om det underbara tillståndet ketos, då energin flödar, hjärnan går på högvarv och hungerkurvan pekar ner, ner, ner. Men. Det ord som lyser starkast inne i skallen på mig, med gigantiska bokstäver i glödande neon, när året ska sammnfattas; det ordet är STRESS.

Att stresshantering är viktigt för optimal hälsa är förvosso inte direkt braskande nyheter, i alla fall inte för de flesta av oss. Vem har inte hört talas om stressrelaterade sjukdomar? Men om det är en av de stora hälsonycklarna kost, träning, stress och sömn jag uppvärderat i år, får det utan tvivel bli stressen. (Sömnen är förvisso en konkurrent, men stressen är en dygnetrunthistoria som dessutom påverkar sömnen starkt, mer än sömnen påverkar stressen. Och självfallet vill jag inte spela ner kost och träning, men de nycklarna hade redan en så stark närvaro på min uppmärksamhetshorisont.) Här och här är inlägg där jag försökte reda ut lite om stressens biokemi och hur den kan hanteras.

Jag är sannerligen inte ensam low carb-skribent om att uppmärksamma stress. Jag har i år recenserat böcker av Benny Ottosson (Frisk. Lugn. Utvilad. Stark. Hela livet.), Hanna Gillving (Keto-licious), Ewa Meurk (Bli din egen hälsoingenjör – verktyg för metabol hälsa) och Martina Johansson (Keto: den kompletta boken om ketogen kost). Och precis som i mina skriverier hamnar stresshantering högt i prioritet på dessa författares respektive hälsoresor.

Stress gör dig sjuk. Stress minskar livsnjutning. Stress triggar konflikt med nära och kära (vilket i sin tur ökar stressen!). Stress pajar sömnen. Stress gör dig tjock. Ja, stress kan till slut döda dig. Jag tror många med mig intuitivt erfar stress som stök i hjärnan. Det är det förvisso. Men hela kroppen påverkas. Via bland annat stresshormonet kortisol höjer stress blodsockret, eftersom stressresponsen primärt utvecklats för att göra oss alerta fysiskt och psykiskt. (Undkomma akut fara, besegra fienden i blodig kamp.) Men den moderna människans stressande situationer är ofta icke-kopplade till ökat energibehov, med följd att det förhöjda blodsockret inte “bränns av” utan istället leder till förhöjt insulin. Vilket i sin tur minskar såväl pigghet som fettförbränning, särskilt för den metabolt sjuke. Och, vilket jag själv erfarit flera gånger, stress kan slunga mig ur ketos och in i ”dumhunger” eller vinsug. Ewa Meurk i Hälsoingenjören:

Stress innehåller varken kalorier eller kolhydrater men kan alltså ändå påverka fetma. Det är alltså av yttersta vikt att minska stressen på din resa att bli metabolt frisk.

Att stressen som extremt viktig bit i hälsopusslet gör sig påmind just denna vecka, tror jag delvis har att göra med att jag befinner mig på resa med döttrarna. En poäng med att vara på resande fot är att en massa ”hemmaplikter” blir omöjliga att ta tag i. Typ städa ugnen med stålull, eller tvingas umgås med den och den personen… Vilket i princip gör att stressen går ner. Det som inte kan göras, ska man ju inte ha dåligt samvete för att man inte gör. Här kommer jag att tänka på Sinnesrobönen, använd bland annat av Anonyma Alkoholister: ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan – och förstånd att inse skillnaden.”

Dessutom har denna resa ett lugnt och stressfritt upplägg. Hittills i alla fall. (Snart åker vi till Las Vegas.) Under en dryg veckas tid har jag och döttrarna lånat en vänfamiljs hus i Hollywood Hills. Vi har varit i Los Angeles förr och måste därför inte jaga upplevelser. Så vi tar det rätt chill. Vi hajkar upp mot Hollywoodskylten i 15 grader och sol. Vi lagar för det mesta egna middagar. Vi tar det tämligen lugnt med shopping och längre utflykter. (OBS! I den mån det shoppas är det döttrarna som går i butiker; jag vandrar under tiden runt runt runt kvarteret med podd i örenen, butiker gör mig stressad!) Jag märker hur jag här långt från hemmaplan lättare njuter av något så basalt som att läsa böcker. Och jag tänker fler långa tankar. Och vi djupnar i diskussioner titt som tätt, jag och döttrarna, eftersom vi slipper hemmavardagens ständiga avbrott.

Här ska dock tre ordentliga stressrelaterade brasklappar upp på bordet. Det finns naturligtvis en massa positiv stress i de flesta människors liv. En lagom svår utmaning är stressande, men inte desto mindre utvecklande och ofta lustfylld. Om stressen är inte för långvarig och om man på det stora hela har kontroll över sin egen tillvaro, finns det många positiva aspekter av stress.

Den ”resetillvaro” vi nu befinner oss i, är i längden orealistisk. Jobb och skola med mera ska ju skötas. Men att under en begränsad tid få känna på en mindre stressfylld tillvaro gör, inbillar jag mig, att jag/vi kanske blir bättre på att identifiera onödig hälsoförstörande stress när vi väl kommer hem. Mina döttrar är två totala knasbollar, som skjuter upp min stresnivå till oanade höjder titt som tätt. Den ena glömmer en av sin mamma lånad kappa på flygbussen, och när hon några dagar senare inser detta, nojar hon så mycket att hon vill ställa in den stora shoppingrundan vid Madison Avenue – trots att ingen blivit det minsta arg på henne. Och trots att kappan var svinbillig. Väl kapplös reclaimar hon den jacka hon lånat ut till lillsyrran, varpå lillsyrran – nu alltså jacklös – hotar med att ställa in restaurangbesöket på favorithamburgerstället Shake Shack för att hon kommer att frysa på promenaden. De säger taskiga saker om varandras utseende och smak, och framför allt lillsyrran blir ofta fysiskt våldsam mot storasyster. De lyckas dessutom ofta försena de utflykter som ska göras, genom att glömma något eller plötsligt komma på att det måste på lite makeup innan huset kan lämnas. Eller så är de där promenadtajtsen plötsligt för genomskinliga eller så bråkar de om sista fräscha avokadon eller vilket samtalsämne som ska ha företräde under promenaden eller… jajaja, tjejer… Att resa med dessa dårar är understundom att åka stressbergochalbana med extrema backar upp och ner och våldsamma kurvor.

Det intressanta med min nya 2019-medvetenhet om stressens inverkan på våra metabola och intellektuella och emotionella liv, är hur jag liksom kan lyssna av min egen stressrepons i realtid. Ungefär som den som går med blodsockermätare kan kolla sitt blodsocker. Okay, jag får inga exakta kortisolvärden genom att vända blicken inåt mot mina hormonella system, men bara denna skärpta uppmärksamhet tror jag kommer att utgöra en framtida skyddsfaktor mot energibrist, viktuppgång och sjunkande livslust. Jag tycker för övrigt att jag hanterar deras bråk och galenskaper bra. Jag smiter undan med en bok, eller går en liten ”förpromenad” eller njuter av hur underbart kreativa de kan vara i sina förolämpningar mot varandra. Jag tänker också i termer av förmildrande omständigheter. De lever i en stressig tid. Inte bara med sociala medier och smarta telefoner, utan exempelvis uppgifter i skolan (vilken 20-åringen lyckligen muckat ifrån) som är extremt stressframkallande. Typ snåriga uppsatsämnen med oändliga deadlines och svårkoordinerade grupparbeten. Inte undra på att förskrivningen av psykofarmaka till våra barn trefaldigats sedan millennieskiftet.

Och apropå stressig tid. Ta ett begrepp som var så starkt i svang för inte länge sedan: multitasking. Åååh, vad fint att kunna multitaska. Vad effektiv man blir! Men vi människor kan inte multitaska. Det vi förvisso kan göra är att snabbt skifta från en uppgift till en annan. Men det uppstår ledtider i form av startsträcka och stoppsträcka, vilket gör den upplevda ”multitaskingen” synnerligen ineffektiv för att lösa uppgifter. Våra arbetsminnen är nämligen – till skillnad från långtidsminnet – ytterst begränsade. Tror du mig inte? Då ber jag dig att först memorera sifferserien 8 19 3 8 14 7. Det klarade du kanske. Men nu provar vi en sifferserie som bara är en aning längre: 7 20 2 7 15 6 23 1 4 12. Nu blev det plötsligt svårt, eller hur? Vårt begränsade arbetsminne är ett skäl till att öppna kontorslandskap kan vara en styggelse. Alltför många sociala stimulin kan vara förödande för koncentrationen; när Bosse skryter om helgens älgjakt är det stor risk at Stina tappar tempot i budgetsammanställlningen eftersom arbetsminnet är fullproppat av älgprat.

Det talas ibland i miljösammanhang om att ”plastbanta”. Det vill säga att i möjligaste mån ersätta plastprodukter med för naturen och kroppen mer skonsamma material. (Det vetenskapliga i detta har jag ännu inte bildat mig någon uppfattning om.) Här vill jag lansera ett ord i liknande anda: Stressbanta. Att helt enkelt undanröja onödig stress. För oss själva, våra anhöriga och vänner. Inte skälla eller gnata när man kan säga till vänligt. Inte planera in för många aktiviteter. Inte lägga ut skrytbilder på FB om det inte känns kul… Ja, sätten att stressbanta är närmast oändliga. Se till att vara uppmärksam på vad som i onödan stressar just dig.

Gott nytt och lagom stressfyllt år, kära läsare! Nästa vecka ska konceptet ”nyårslöfte” läggas under lupp: leder sådana till positiv eller negativ stress?

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Saken är biff, del 2: köttet och klimatet
  • Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius