Slutar alla dieter att fungera i längden?

Viktnedgång i 6 månader, sen upp igen.

Slutar alla dieter att fungera i längden? Ja… och nej.

I studier på långsiktig viktnedgång på olika dieter så dyker fenomenet nästan alltid upp. Först en rejäl viktminskning, som håller sex månader ungefär, sen viktuppgång igen. En vanlig tolkning är att dieter bara fungerar kortsiktigt, sen slutar de märkligt nog fungera.

Den tolkningen lär vara felaktig och det finns goda skäl varför.

Jag blev påmind om frågan när jag läste en ny blogg av den fantastiska dr Jason Fung – All Diets Fail – How to Lose Weight XI. Jag rekommenderar hans blogg och videoföreläsningar (fast om du väntar några veckor kan du se de senare i högre kvalitet). Den här gången håller jag däremot inte med om allt han skriver.

Det är vanligt att säga att orsaken att folk går upp i vikt igen är att kroppen har en ”setpoint” för vikten. Den setpointen sägs få kroppen att vilja gå upp all förlorad vikt igen, och därigenom blir då vanliga kostråd mer eller mindre verkningslösa i längden.

En enklare och hoppfullare förklaring

Det finns en mycket enklare förklaring som också är mer hoppfull: Dieter fungerar bara medan du följer dem. Om du återgår till dina gamla vanor så återfår du successivt din gamla vikt. Och inget är enklare än att falla tillbaka i gamla vanor.

Kolla vad som egentligen hände i studien som visas överst:

Shai

I början av studien så fick deltagarna i lågkolhydratgruppen rådet att äta mindre än 20 gram kolhydrater per dag. De kunde äta så mycket mat de ville, äta sig mätta – ingen kaloriräkning – så länge som de följde den regeln. Resultatet? Vissa följde säkert rådet, andra antagligen inte, men i genomsnitt gick gruppen ner respektabla 6,5 kilo på fem månader.

Efter ett halvår började däremot genomsnittsvikten i gruppen att öka igen. Var det för att deras gamla ”setpoint” plötsligt började dra dem tillbaka till deras gamla vikt? Knappast, om du frågar mig. Det finns en mycket enklare förklaring.

När de blev tillfrågade efter sex månader så sade deltagarna i lågkolhydratgruppen (i genomsnitt) att de åt 41,4 procent energi från kolhydrater. Det motsvarar i grova drag 200 gram per dag. Med andra ord åt de flesta inte längre en strikt lågkolhydratkost, inte ens i närheten.

När de slutade följa kostråden så slutade de att fungera. Något man borde förvänta sig.

Kroppens setpoint för vikten

Kroppens vikt-”setpoint” beror på din livsstil. Ändra livsstilen och setpointen ändrar sig också.

Om du börjar äta lågkolhydratkost så brukar setpointen ändra sig nedåt. Om man slutar så återgår den till där den var tidigare.

Så är det hopplöst?

Folk som följer filosofin ”glaset är halvtomt” menar att ovanstående inte spelar någon roll. Om kostråden slutade fungera – eller om folk slutade följa råden – spelar ingen roll. Resultatet är detsamma: viktuppgång.

Med det negativa synsättet så måste vi också sluta ge råd om att sluta röka. Varför ska vi ge sådana råd när de flesta ändå börjar röka igen efter första försöket att sluta?

Vidare, varför ska vi säga till folk att motionera? Vi vet att de flesta som beslutar sig för att börja träna (kanske i januari) kommer att sluta igen (kanske i februari).

Med denna filosofi bör man bara ge upp att försöka förbättra sitt liv över huvud taget. Och det finns inga skäl att ge livsstilsråd till någon.

Jag är inte så pessimistisk så här är ett annat förslag.

Hur din kost kan fungera i längden

Här är hur din kost kan fungera i längden: följ den i längden.

Det är svårt eller omöjligt att bevisa detta i moderna viktstudier (intention-to-treat RCT) eftersom det är omöjligt att få alla i en grupp att plötsligt ändra sina vanor för alltid. Det är inte så människor fungerar. Men i min erfarenhet är det tveklöst så att långsiktiga positiva förändringar av livsstilen har långsiktiga positiva effekter.

Med den inställningen behöver man sluta tänka på dieter som en tillfällig fix för vikten. Det fungerar inte. Så fort man slutare så kommer vikten tillbaka, tveklöst.

Det som fungerar är långsiktiga förändringar i ens livsstil. Därför behöver man hitta något man kan trivas med för alltid.

Hur lågkolhydratkost kan fungera i längden

Lågkolhydratkost är inte enda alternativet. Men lågkolhydratkost fungerar i genomsnitt bättre i vetenskapliga studier. De ger mer viktnedgång, bättre blodsocker, bättre blodtryck och en friskare kolesterolprofil (högre HDL, lägre triglycerider och större, fluffigare LDL-partiklar).

I genomsnitt är det minst lika enkelt att följa en lågkolhydratkost jämfört med andra kosthållningar, att döma av studier på området. Kanske för att man inte behöver räkna kalorier eller vara hungrig.

Det finns dock minst tre problem:

  1. Många så kallade ”experter” hävdar ännu att LCHF-kost är livsfarligt, baserat på föråldrade teorier om naturligt fett.
  2. Det är ännu svårare att hitta bra alternativ till riktig LCHF-mat, och att laga mat själv tar mer tid.
  3. Skräpmat full av kolhydrater finns överallt, smakar gott, är billigt, beroendeskapande och det ses som helt normalt att äta den.

Alla dessa tre problem behöver åtgärdas innan LCHF-kost kan bli riktigt framgångsrik i längden för de flesta som behöver den – exempelvis personer med viktproblem eller diabetes.

Vad som fungerar för mig

Jag har hittat något som verkar fungera utmärkt för mig i längden. För mig är det måttlig LCHF-kost – baserad på riktig mat – och ibland lite periodisk fasta.

Jag är 43 år gammal och har samma vikt nu som i 20-årsåldern (utan hunger och trots att jag äter mig mätt på god mat). Det är långsiktigt nog för mig. Och det verkar fungera på insidan också: Alla viktiga hälsovärden ser bra ut.

Vad fungerar i längden för dig?

Mer

Mina hälsovärden efter åtta år på LCHF

Ny stor studie: Lågkolhydratkost återigen bäst för både vikt och hälsovärden!

45 kommentarer

Toppkommentarer

  1. Robert
    Det här tycker jag är synnerligen intressant, på så många olika plan: fysiskt, psykologiskt och rent beteendemässigt. Kostdoktorn skriver: "Det finns en mycket enklare förklaring som också är mer hoppfull: Dieter fungerar bara medan du följer dem. Om du återgår till dina gamla vanor så återfår du successivt din gamla vikt. Och inget är enklare än att falla tillbaka i gamla vanor." Av egen erfarenhet vet jag att detta stämmer helt och fullt (i alla fall för mig och med största sannolikhet även för de flesta andra). När jag nådde min målvikt efter ca 11 månader med LCHF "utsatte" jag min kropp för lite egna kortvariga tester eftersom jag var så förbaskat nyfiken - helt ovetenskapligt och jag kan därför inte säga att det verkligen är så för alla, men för mig stämde det i alla fall. Först började jag lägga till lite extra kolhydrater i min kost, en skiva bröd, en lite näve fullkornspasta, lite ris, extra mycket mörk choklad etc. Och visst märktes det på vågen nästan direkt. När jag sedan gick tillbaka till min beprövade LCHF-kosthållning så gick vikten åter ned. Gjorde också detta personliga "test" genom att tillföra extra mycket kalorier fast jag åt LCHF - alltså åt jag extra kalorier fast jag redan var mätt och egentligen inte behövde mer mat (en klassisk lätt tvingande överätning med andra ord) - och även då började vikten ganska snabbt gå åt fel håll. Därför är jag benägen att till fullo hålla med Andreas i det han skriver, följer man sin kosthållning och gör det på ett sådant sätt att det känns naturligt, utan att det upplevs som ett tvång med en massa måsten, då fungerar dieter precis så länge man önskar. Och i synnerhet LCHF fungerar föredömligt eftersom man aldrig behöver gå hungrig och mår så mycket bättre. Detta med att kroppen skulle sträva efter att gå tillbaka till något slag "utgångsläge" och sakta men säkert ta igen all förlorad vikt efter att man nått sin idealvikt, det tror jag inte det minsta på. Det låter inte rimligt för fem öre utan mer som någon teoretiker hittat på för att misskreditera ALLA dieter. Summa summarum: följer man t ex en LCHF-kost som fungerat tidigare då fungerar den också efter fem, tio eller tjugo år - det är min starka övertygelse. Och i ärlighetens namn tror jag detta är fallet även för dem som sysslar med kaloriräkning. Problem med det sistnämnda är bara att det är ofantligt mycket svårare att hålla den dieten i jämförelse med t ex LCHF eftersom man med kaloriräkning oftare är så förbaskat hungrig och därmed finns det en inbyggd "mekanism" att lättare avvika - på grund av just hunger. Om man är tillfreds med LCHF-kosten och du håller dig till den så är jag helt säker på att man inte går upp i vikt ens efter 25 eller 50 år med denna metod. Någon "setpoint" som kroppen med automatik vill tillbaka till efter en lyckad viktnedgång avfärdar jag som nonsens.
    Läs vidare →
  2. Många fler påhopp på min intelligens och karaktär – men inga svar på mina invändningar? Ok, vi avrundar väl så.
    Svar: #22, #26
    Läs vidare →

Alla kommentarer

  1. Robert
    Det här tycker jag är synnerligen intressant, på så många olika plan: fysiskt, psykologiskt och rent beteendemässigt. Kostdoktorn skriver: "Det finns en mycket enklare förklaring som också är mer hoppfull: Dieter fungerar bara medan du följer dem. Om du återgår till dina gamla vanor så återfår du successivt din gamla vikt. Och inget är enklare än att falla tillbaka i gamla vanor." Av egen erfarenhet vet jag att detta stämmer helt och fullt (i alla fall för mig och med största sannolikhet även för de flesta andra). När jag nådde min målvikt efter ca 11 månader med LCHF "utsatte" jag min kropp för lite egna kortvariga tester eftersom jag var så förbaskat nyfiken - helt ovetenskapligt och jag kan därför inte säga att det verkligen är så för alla, men för mig stämde det i alla fall. Först började jag lägga till lite extra kolhydrater i min kost, en skiva bröd, en lite näve fullkornspasta, lite ris, extra mycket mörk choklad etc. Och visst märktes det på vågen nästan direkt. När jag sedan gick tillbaka till min beprövade LCHF-kosthållning så gick vikten åter ned. Gjorde också detta personliga "test" genom att tillföra extra mycket kalorier fast jag åt LCHF - alltså åt jag extra kalorier fast jag redan var mätt och egentligen inte behövde mer mat (en klassisk lätt tvingande överätning med andra ord) - och även då började vikten ganska snabbt gå åt fel håll. Därför är jag benägen att till fullo hålla med Andreas i det han skriver, följer man sin kosthållning och gör det på ett sådant sätt att det känns naturligt, utan att det upplevs som ett tvång med en massa måsten, då fungerar dieter precis så länge man önskar. Och i synnerhet LCHF fungerar föredömligt eftersom man aldrig behöver gå hungrig och mår så mycket bättre. Detta med att kroppen skulle sträva efter att gå tillbaka till något slag "utgångsläge" och sakta men säkert ta igen all förlorad vikt efter att man nått sin idealvikt, det tror jag inte det minsta på. Det låter inte rimligt för fem öre utan mer som någon teoretiker hittat på för att misskreditera ALLA dieter. Summa summarum: följer man t ex en LCHF-kost som fungerat tidigare då fungerar den också efter fem, tio eller tjugo år - det är min starka övertygelse. Och i ärlighetens namn tror jag detta är fallet även för dem som sysslar med kaloriräkning. Problem med det sistnämnda är bara att det är ofantligt mycket svårare att hålla den dieten i jämförelse med t ex LCHF eftersom man med kaloriräkning oftare är så förbaskat hungrig och därmed finns det en inbyggd "mekanism" att lättare avvika - på grund av just hunger. Om man är tillfreds med LCHF-kosten och du håller dig till den så är jag helt säker på att man inte går upp i vikt ens efter 25 eller 50 år med denna metod. Någon "setpoint" som kroppen med automatik vill tillbaka till efter en lyckad viktnedgång avfärdar jag som nonsens.
  2. Steffen
    Jag är nog inte som folk är flest. Jag hade i stort inget problem att ställa om mig till LCHF, eftersom jag alltid älskat fett (smör, fettkanten på kotletten och oxsteken och dansk "stegefedt"). Så att skruva upp för fettet var bara ett plus! Min kropp har alltid skrikit efter fett.

    I början försökte vi med ganska strikt LCHF och visst - jag gick ganska snabbt ner 10 kg. Men det gick inte att hålla i längden, då jag sällan blev ordentligt mätt - oavsett hur mycket fett jag åt. Efter lite experimenterande kom jag fram till vad som fattades i min diet: potatis! Inte kolhydraterna i sig, för äter jag ris eller pasta, då är jag dödhungrig inom 2 timmar! Men ge mig en eller 1,5 potatis (med skal året runt) tillsammans med köttet och fettet och jag är mätt riktigt länge. Och utan effekt på vikten.

    Mina värden är perfekta - fast det har de förstås alltid varit. Till och med när jag vägde som mest, 122 kg på 176 cm, hade jag perfekt blodtryck, blodsocker och blodfetter. Nu väger jag runt 85 och skulle kanske behöva slänga ytterligare upp emot 10 kg, men tycker det fungerar ganska bra som det är. Jag har inget stort sötsug, fast på sommaren är det svårt att motstå en mjukglass och en gräddbakelse till kaffet ibland är inte helt fel det heller. Men försöker såklart att låta det vara undantagen. För mycket socker ÄR förstås inte hälsosamt.

    Jag vill säga - som så många före mig - att vi är alla olika och en fullständigt lika diet för alla är nog inte realistisk. Men grundarna i LCHF tror jag på.

    Svar: #6
  3. Erik Edlund / MatFrisk Blogg
    Studien bör vara intressant för de som är troende kaloriräknare. Jag har skrivit om detta här http://matfrisk.com/2015/04/05/den-israeliska-koststudien-kalorirakna...
  4. maria
    Åh tack för den här artikeln, jag har känt mig så nedslagen av den där vikt-setpoint-teorin, det har känts så himla "kört". Det skulle ju innebära att ingen med stor övervikt kan lägga om sitt liv!! Och egentligen är det ju ganska ologiskt, hur sjutton skulle kroppen kunna återgå till exempelvis 120 kilo ifall man höll koll på sitt intag?

    Tack igen, det är sååå skönt att se det här svart på vitt!!!

  5. KickAnn
    Tack Andreas för ett bra inlägg!

    De tre problem som fördröjer lågkolhydrat/högfettkostens segertåg är absolut de som du nämner och inget av dem är att förakta...

    Men hur ska man tackla problemen? Går det att utforma någon slags handlingsplan?

    Problem nr 1 (det att många experter lever kvar i tron att naturliga fetter är farliga och därmed skriker högt och varnar för dessa) är väl också det svåraste? Jag vet att du ofta lite cyniskt sagt att dessa experter tyvärr nog måste dö ut för att nya idéer ska få fäste. Kanske är det så men vad vi behöver göra är ju att fokusera på alternativa strategier eftersom många människor annars kommer att få livshotande sjukdomar såsom diabetes om vi inte agerar snabbare.

    Vad kan göras? Finns verkligen inte bevis nog i form av studier som stödjer lågkolhydratkostens alla hälsofördelar?

    Problem 2 och 3 känns överkomliga --> vi är på god väg med lösningar. Min övertygelse är att om bara "experterna" hävdar att fettrik/kolhydratsnål mat är det optimala för hälsa, välbefinnande och vikt kommer marknaden snart att lösa detta för oss.

    Det är bråttom, hur skyndar vi på utvecklingen..?! Vad kan alla vi - var och en - bidra med?

    Otålig :evil:

  6. hemul
    Du är inte ensam.
  7. Lars Henrik
    Ett mycket bra inlägg!

    För mig gäller ganska strikt LCHF, annars drar socker och vikt iväg med hemska blodsockerdippar och annat elände. Jag är antagligen insulinresistent men har varken fått eller sökt en sådan diagnos. Hur diagnostiseras föresten insulinresistens? Är det enbart via det hemska glukoslösningstestet?

  8. Erik Edlund / MatFrisk Blogg
    Dietistbasen Elisabeth Rothenberg var mycket positiv till dietisternas roll i denna studie. Jag har granskat deras roll i ett inlägg på http://matfrisk.com/2015/04/06/den-israeliska-koststudien-dietistpers...

    Som jag ser det knypplade dom en tummetott och knappt det.

  9. Gunnar Lkpg
    Inne på fjärde året, ännu funkar det!
  10. Karin20
    Ja, det är klart att det är bäst med lågkolhydratkost! Men, några funderingar och kommentarer.
    1) för den som inte haft ätstörningar, aldrig varit tjock, alltid varit normalviktig, finns det ju inget som heter återfall! Man blir inte automatiskt fet när man blir äldre! Många människor går genom livet och väger som de gjorde vid 20 års ålder, utan problem, och har aldrig tittat på någon form av diet. Det är de som alltid säger till oss att äta lite av varje, det går ju bra för dem! Det vore intressantare att höra Tommy tappars kommentarer är en snygg smal kostdoktorn! Fast jag vet inte om du gått ned massor av kilon nån gång?
    2) för de som haft ätstörningar eller någon form av beroende är det ju oerhört enkelt att falla tillbaka. Gäller lika för alkoholister som för andra beroenden. Hur många lyckas sluta röka vid första försöket och sen aldrig mer? Grattis till det? Beroendet finns där och påverkar ditt beteende.
    3) "tur" att lchf inte enbart handlar om bantning! Jag lyckas faktiskt låta bli att falla tillbaka, men inte beroende på min vikt, väger fortfarande inte som jag gjorde vid 20, utan för min diabetes. Vid en av mina omgångar på Viktväktarna fick vi frågan om varför vi ville gå ned i vikt och den allra största av oss förklarade att hon ville veta och känna på hur det var att vara smal. Det hade hon aldrig varit! Men mådde bra ändå! Om hon utsätter sig för en svältdiet, kommer hon ju förmodligen att återfalla och förmodligen inte lyckas att gå ned allt som hon ville heller. Motivationen saknas, tillräcklig motivation. För mig som diabetiker finns massor av motivation, jag vill inte bli blind, jag vill ha kvar mina fötter och ben, jag vill inte bli beroende av sjukhusbesök och dialys, jag vill leva längre! Om jag går ner i vikt är det en bonus! Skulle också gärna se ut som jag gjorde som 20-åring, men för mig är hälsan oerhört mycket viktigare!
  11. balix
    Jag har gått på rätt liberal LCHF i två år nu. Jag har noterat vikt, midjemått och bukhöjd varje dag under tiden. Jag kan konstatera att min viktkurva är väldigt lik lowcarb-kurvan i diagrammet: Snabbt ner 5 kg, och därefter sakta men säkert upp 2 kg.

    Jag tyckte minus fem var bra, jag ville inte bli magrare än så. Men oj vad svårt det är att hålla den nivån. Jag tycker jag äter likadant som under nergången, bara att jag nu inte har några restriktioner vid speciella tillfällen som t ex påsk. Jag har svårt att se varför dessa undantag skulle ha sådana effekter.

    Hur har det då gått med midjemått och bukhöjd? Midjemåttet gick ner 12 cm och har bara gått upp två. Och bukhöjden är nu lägre än någonsin (från 20.5 till 17)! Hur hänger det här ihop med diet och viktuppgång? (Nej jag har inte blivit något muskelberg.)

    Jag tror svaret är betydligt mer komplicerat än de vanliga: (1) Ingen diet funkar i längden, och (2) Äsch, så går det när man inte håller fast vid sin diet.

  12. Majoren
    En del av svaret varför lchf/medelhavsdiet fungerar bättre i längden torde finnas i studien publicerad i JAMA 2012 där man såg att förbränningen ökade för de flesta deltagarna med i snitt ca 300kcal/dygn när de åt mindre kolhydrater och mer av naturliga fetter. Ann Fernholm kommenterade det här: http://ettsotareblod.se/ingen-kalori-ar-den-andra-lik-och-alla-kroppa...
    Svar: #13
  13. YAT
    Fel! Förbränningen ökar inte för att man åt mindre kolhydrater och mer fett, utan för att man åt mera protein i lågkolhydratkosten. Detta p g a proteinets högre TEF. Var snäll och sluta sprida dessa fantasier, tack!
    Svar: #14
  14. Kanske kan man tjäna på att vara mer öppen för nytänkande än så. Studien visade att kosten med något mindre kolhydrater också gav bättre förbränning än högkolhydratkost, trots identisk mängd protein.
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22735432
    Svar: #15
  15. YAT
    Kanske kan man tjäna på att vara mer öppen för vad majoriteten av studier visar istället och inte försöka hitta på fantasifulla förklaringar till ett studieresultat som skiljer sig från mängden i effekter som redan är välkända och väldokumenterade. Åtminstone skulle trovärdigheten bli bättre.
    Det finns t o m studier som visar omvänt resultat, ökad förbränning för högkolhydratdieten med 350 kcal/dygn, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16358395
    men det innebär ju inte att det är just den studiens resultat som säger den absoluta sanningen heller.
    Allt det här vet du dock redan, eftersom det inte är första utan åtminstone tredje gången den här studien resultat tas upp i en diskussion här på sidan, fast du väljer att låta bli att nämna det.
    Svar: #16
  16. När det gäller viloförbränningen som vi diskuterar så säger ju studien du länkar till tvärtom "No significant changes in resting metabolic rate (RMR) were apparent on the two diets"? Och den icke-signifikanta skillnaden är ju tvärtom till lågkolhydratkostens fördel?
  17. YAT
    Nej, det vi diskuterar är proteinets TEF, dess effekt på förbränningen och studieresultatet den har. En effekt som ni, du och Ann Fernholm alltså, konsekvent underlåter er att berätta om, och istället med ledande formuleringar vill påskina att det har att göra med hur stor andel kolhydrater respektive fett man äter att göra. Och det verkar ju sprida sig i leden också, tydligen..

    Det är denna synnerligen ledande, ovetenskapliga och avsiktligt vilseledande argumentation jag helst inte vill se, eftersom den oftast inte har något vetenskapligt stöd, men som ni verkar synnerligen benägna att vilja föra i vart och vartannat inlägg.

    Men det är väl så kanske, att är inte ens produkt så bra som helst skulle vilja för att sälja bra, kan det ju vara bra att lite fint förleda konsumenten att tro att den är bättre än vad den är. Som TV-shop ungefär..

    Det finns för övrigt ingen betydande skillnad i TEF mellan CHO och fett eftersom inlagringen sker till låg energikostnad för båda. Det som skiljer något mer är om CHO-lagren fylls och man måste göra om CHO till fett för inlagring i fettceller. Då krävs något mer energi, alltså ökad TEF för CHO, vilket i så fall ger en något ökad förbränning på mer kolhydrater. Allt detta är synnerligen väl dokumenterat, som sagt.

    Studien var bara ytterligare ett exempel på hur fel kan blir om man tar ut enskilda studieresultat och försöker dra för långtgående slutsatser utifrån det, ifall du nu inte förstod det.

    Svar: #18
  18. Många fler påhopp på min intelligens och karaktär – men inga svar på mina invändningar? Ok, vi avrundar väl så.
    Svar: #22, #26
  19. Arne
    Jag vet varför lågkolhydratkosten funkar.
    Man blir mätt. Man blir mätt utan att äta långsamt och eftertänksamt tugga varje tugga för att inte äta för mycket. Äter man för mycket blir man fet enligt kaloriräkning. Överäter man så går man upp i vikt enligt samma räkning. När jag äter lågkoliskost så blir jag aldrig proppmätt eller uppsvullen som en trafikdödad grävling vid en vägkant. Då kan jag äta både mycket och tillräckligt för att känna direkt att nu, precis nu är jag mätt. Inget asketiskt, lutheranskt väntande i den obligatoriska kvarten för att känna efter om man är mätt eller ej.
    Kaloriräkning är verkligen för medelsvensson som gillar när allt ska vara lagom. Lagom mätt, lagom tråkigt...
  20. Anne
    Jag tror att alla former av dieter misslyckas så länge man ser dem som viktminskningsdieter. Även LCHF. Jag har så många vänner som säger att LCHF funkar inte på dem, de går bara upp i vikt, de kan inte äta så mycket fett osv. För mig handlar inte LCHF om att gå ner i vikt men gjorde det från början, sen tog hälsofördelarna över. Kommer man inte till den insikten är det nog svårt att äta LCHF tills man dör. Många ser det som en sorg att aldrig mer "få" äta bullar, godis, chips osv, själv tycker jag synd om de som inte kan säga nej. Jag kommer aldrig mer att äta sån skit. Jag vill verkligen inte ha!
  21. Fredrik
    Jag är 53 år och när jag tänker tillbaka på min vikt så har jag haft naturliga platåer under olika faser av livet. Dock har jag blivit tyngre och tyngre med åren. Jag har alltid ätit "vanlig" mat, dvs bröd, pasta etc. När jag var mellan 20-30 år så vägde jag runt 75 kg. I mitten på 90-talet gick jag över 80 och stabiliserade mig runt 85 under några år. Strax efter 2000 lyckades jag toppa 105 kg men hade en relativt stabil vikt på runt 95 kg. Här började mitt bantade och jag var med i viktväktarna för första gången. Vikten kröp sakta upp till 100+ och 2010 gick jag med i viktväktarna för andra gången. Lyckades gå ner 20 kg som jag dock la på mig omgående efter att ha slutat underäta. (Jag gick från 99kg ner till 80kg och tillbaka upp till 103kg där jag stannade). Nu ligger jag på runt 95 och kör LCHF till och från. Orkar tyvärr inte mentalt stå emot skräpmat över längre perioder.
    Men vad jag menar är att jag har ätit "skräpmat" hela mitt liv men ändå haft platåer som jag legat på under lång tid. När jag har gått upp har jag alltid gjort det under relativt kort tid och då nått en ny platå. Där har jag sedan kunnat hålla mig under en period innan det blir en ny skjuts uppåt. Jag skulle tro att min vikt idag, med "normalt" ätande skulle ligga på ca 105 kg, för varje gång jag slarvar med LCHF börjar jag omedelbart rusa upp mot 100 strecket. Jag tror knappast jag äter mer idag än för 20 eller 30 år sedan utan snarare mindre. Då kunde jag äta 400g ostkaka med sylt utan att egentligen vara hungrig. Kanske är det bara inbillning och jag faktiskt äter mer kalorier idag än då men jag tror ändå inte det. Har tränat mer eller mindre hela livet och gör så fortfarande. Sprang t.ex maran 2014 och räknar med att springa i Stockholm i slutet av maj igen.
    Så kontentan av detta är att jag menar att min kropp har haft en vikt och att minska denna vikt har varit otroligt svårt, dvs banta (underäta) men jag har heller inte gått upp med normalt ätande under längre perioder. Detta skulle väl tala för de s.k. setpoints som Dr Jason Fung hänvisar till.
    Kan också säga att LCHF för mig är det absolut enklaste sättet att ligga under denna "setpoint" vikt.
  22. YAT
    Fler förvrängningar, rena påhitt och fortsatt flykt från vad diskussionen egentligen handlar om. Så bekvämt. Men fortsätt så du. Du har ju uppenbarligen en liten skara ”tummar” som fortfarande uppskattar det du håller på med.
  23. Dina
    Det jag undrar över, när det talas om setpoints, är när den sätts-
    När jag föds? Fyller 18? Eller kanske efter andra barnet?
    Rent logiskt måste det ju betyda att "setpoints" kan ändras, och då faller ju hela konceptet.
    Eller?
    Svar: #25
  24. jala
    Jag tror den sätts när du fyller 19. Skämt åsido så ser jag ingen som helst logik i resonemanget med setpoints.Möjligtvis när det gäller tennis.
  25. Jennifer
    Dina, jag tror de menar att ens set-point ar alltid det tyngsta man vagt sa om du en gang gatt upp i vikt ar det latt att hamna dar uppe igen oavsett om du gar ner under en 'diet-period'. Det ar iaf vad jag har hort (aven om jag tror/hoppas att det inte stammer).
  26. Svampodlaren
    Jag såg inte ett enda påhopp mot varken din intelligens eller karaktär. Såg bara att du återigen undvek ämnet.
    Svar: #28
  27. Peter
    Jag såg inte heller några sådana påhopp.
  28. Jennifer
    Tror Andreas syftar pa detta om hans intelligens:
    Studien var bara ytterligare ett exempel på hur fel kan blir om man tar ut enskilda studieresultat och försöker dra för långtgående slutsatser utifrån det, IFALL DU NU INTE FORSTOD DET.

    Och detta om hans karaktar:
    ledande formuleringar vill påskina....
    avsiktligt vilseledande argumentation....
    lite fint förleda konsumenten...

  29. balix
    Jag är besviken på diskussionen i den här tråden. Det är ett otroligt intressant problem, det här att man i regel går upp efter en diet. Vi har Andreas uppfattning, att det helt enkelt är att man inte följer dieten. Och så har vi Jason Fungs förklaring, att man utvecklar insulinresistens, men jag såg inte att han lämnade något vetenskapligt stöd för detta. Och när det gäller statistiken så är väl det minsta man kan begära att man bara redovisar viktändringarna för dem som verkligen följer dieten (vilket Jason Fung ungefär påstår att man gör). Som jag skrev tidigare ligger min egen erfarenhet närmare viktkurvorna ovan fast jag går på samma diet som i börjat (nästan iaf) - medan däremot midjemått och bukhöjd utvecklats gynnsammare.

    Det skulle verkligen vara intressant dels att få dieternas långtidseffekt analyserad med noggrann kontroll av följsamheten. Och, om det är så att effekten av dieten verkligen avtar med tiden, få en ordentlig förklaring, inte bara hypotes.

  30. Layza
    Spännande detta. Varning för långt inlägg :)

    Jag har kört lchf sedan min vän introducerade mig för Skaldeman för sju år sedan. Jag hade först kört GI och gått ner ett antal kilon, sedan tvärstopp. Med lchf hände det! Jag gick ner en massa kilon, ca 15, thank God (dvs Skaldeman)

    Jag har sedan början varit ganska strikt, men så hände det dumma att jag någonstans läste att man skulle slänga vågen och eftersom jag börjat krypa uppåt viktmässigt slängde jag den och trodde att det skulle innebära att jag mirakulöst skulle sluta gå upp i vikt, men på de två år jag inte vägde mig gick jag upp 6 -7 kg. Min analys: Jag hade lurat mig själv att tro att jag kunde äta lite mer nötter, lite mer mörk choklad, men jag åt färre grönsaker för de innehåller ju kolhydrater (!!!).Väldigt dum logik, men typiskt tänkande av en före detta godisgris! Mitt undermedvetna styrde mig till fel val. Jag åt också mer protein som en konsekvens av färre grönsaker.

    Så kom då Mosleys program på TV om periodik fasta. Jag återinförde vågen i mitt liv och började väga mig varje morgon och skrev upp min vikt på almanackan. Jag slutade äta frukost, dvs började med 8:16. En sån befrielse att utesluta den "viktiga" frukosten! Och så mumsigt att äta en härlig lchf-lunch vid tolv! Som en följd av att bara äta 2 ggr per dag dvs lunch och kvällsmat gick jag ner några av de kilon jag gått upp under den period jag inte vägde mig. Sedan tog det stopp! Jag kom inte ner till det jag ursprungligen gått ner med hjälp av lchf. Jag hade hört om 5:2 också men "vågade inte"
    testa. Tanken att under två dagar äta mindre skrämde mig. Jag upptäckte en gammal rädsla inom mig för att "inte få tillräckligt med mat". Min kropp och min hjärna var rädd för svält och detta fast jag aldrig har svultit i hela mitt liv! Är det en medfödd rädsla eller något inlärt?

    Men så beslutade jag mig för att testa även 5:2 och att måndagar och onsdagar äta mindre, för övrigt inspirerad av samma vän som ursprungligen fått mig att läsa Skaldeman. Det var lätt att bli inspirerad för hon hade gått ner 7 kg lätt som en plätt! Och ojj!!! Sedan jag införde dessa två halvfastedagar har jag gått ner till några kilon under det jag ursprungligen gick ner med hjälp av lchf. Jag har ibland fortfarande en del obefogad skräck kvar inför fastedagarna, och det fastän jag hållit på sedan förra sommaren. Men jag kör på ändå. Hälsovinsten och viktminskningen vinner över rädslan att inte få äta. Oftast är jag, ska tilläggas, lycklig inför fastedagarna. Min kropp och min hjärna blir tryggare och tryggare.

    Min slutsats är att det är mycket som får våra hjärna och våra kropp att reagera som de gör. Vi är inte de rationella varelser vi önskar att vi vore. En känsla av rädsla och otrygghet får oss att fatta beslut som går emot det vi medvetet vill. När jag blev för bekväm med lchf smög jag in ett felaktigt ätande. Jag slängde vågen och började frossa mer. Att strunta i att äta frukost när jag på nytt började ta tag i mig själv, inga problem, jag är nöjd men en kopp kaffe till frukost. Men att äta mindre två dagar, tedde sig så skrämmande! Där fick jag ta tag i inneboende känslomässiga rädslor! Jag har insett att tröstätning varit en del av mitt mönster; jag har ätit i stället för att känna obekväma känslor. Maten har varit ett substitut. Jag har upptäckt mycket om mig själv när jag utmanat mitt ätbeteende.

    Numer är min hjärna och kropp mycket tryggare. Jag äter mycket mer grönsaker och något mindre protein. Jag kan tillåta mig att äta lchf-bakverk ibland som en skön synd. Min dotter är en mästarinna på att baka lchf.

    Lchf, periodisk fasta plus att väga mig har hjälpt mig att se och förstå mig själv, min hjärna och min kropp och utmana gamla vanor och känslamässiga mönster. Det har blivit en del av min personliga utveckling och där ingår även yoga, positivt tänkande, meditation och att andas rätt. Att bli trygg och sänka stressen är en viktigt del av det hela för mig. Det är en resa och det kan ta tid men det är verkligen värt det!

    Svar: #31
  31. balix
    Sedan är frågan hur 5:2 fungerar på lång sikt. Hur länge har du kört 5:2? Märkt någon tendens till att vikten börjar krypa upp igen?

    Själv älskar jag nog god mat för mycket för att vilja prova 5:2. Och jag har aldrig haft några egentliga problem med vikten, bara en liten oklädsam gubbmage. Den är fortfarande borta.

  32. Stig Pettersson
    Hej!

    Jag gick ner från 90 till 73 kg och blev av med min diabetes typ 2 på mindre än en månad år 2010. Se länken nedan, där finns allt dokumenterat i detalj.

    https://stickans.wordpress.com/diabetes-2-lchf/friskforklarad-inom-1-...

    Sedan har jag gått upp tillbaka en del och anledningen är troligtvis den att jag har en sambo ... Inte helt lätt att två personer ska gå på olika kost, så den största anledningen är säkert väl mycket LCHF-fusk.
    Kollar dock vikt, glukos och blodtryck regelbundet och allt är ok. Ja, för ca en månad sedan steg fasteblodsockret från 5-6 till ett medelvärde på 6,4 och 7,2! som högsta värde (tar som regel tre glukosprov samtidigt och blodtryck, medelvärde av fem, för att få mindre spridningseffekter) och blodtrycket hade höjts från ca 125/70 till 137/81. Det blev en skärpning direkt - så nu är allt ok igen. Detta antyder att vi nog har ett tröskelvärde för vikten? Hamnar vi över detta - då börjar det hända saker i kroppen ...

    Tror jag kan vara ett exempel på varför t o m ”LCHF-are” kan ha en benägenhet att gå upp tillbaka i vikt efter en tid. Synar på att vars och ens kropp har en ”setpoint”. Varför skulle i så fall denna setpoint vara den högsta vikten som kroppen haft, den före den nya dieten? Denna setpoint borde väl i så fall lika gärna kunna infalla vid en tidigare (lägre) vikt? Alltså en vikt man hade innan vikten blev för hög …

    Svar: #33
  33. balix
    Intressanta kurvor, men jag skulle gärna vilja se hur det gick 2014-2015 också nu när du blivit striktare.

    Hur var det förresten under första halvåret när din vikt sjönk så snabbt. Åt du annorlunda då mot senare?

    Det där med att man är två personer som ska äta tillsammans kan ju verkligen vara ett problem. Min hustru är inte LCHF-are, men som tur är äter hon gärna LCHF när vi äter tillsammans, och så äter hon vad hon vill när hon är själv. Det finns ju så mycket läckert LCHF-godkänt, man kommer långt bara genom att ösa på mera grönsaker istället för potatis eller ris.

    Svar: #38
  34. Emelie
    Förstår inte vilka data du tittade på men enligt studien så såg det ju ut enligt följande:

    Carbohydrate
    % of energy
    Baseline 50.8±8.4 0.63
    6 mo 41.4±9.3‡ <0.001
    12 mo 41.6±8.8‡ <0.001
    24 mo 40.4±7.1‡ <0.001

    för "lågkolhydratsgruppen"...

    "The low-carbohydrate, non–restricted-calorie diet
    aimed to provide 20 g of carbohydrates per day
    for the 2-month induction phase and immediately
    after religious holidays, with a gradual increase
    to a maximum of 120 g per day to maintain the
    weight loss. "

    http://www.nejm.org/doi/pdf/10.1056/NEJMoa0708681

    Eller?

    Svar: #36
  35. Layza
    Till Balix
    Hejsan!
    5:2 sedan början av förra sommaren. Så snart ett år. Det går långsammare nu men fortfarande nedåt. Jag har lite teorier varför 5:2 funkar så bra på mig. Dels blir inte kroppen så van vid samma beteende varje dag, den håller sig mer alert och förbränningen mer aktiv. Dels blir magsäcken mindre de dagar jag halvfastar, så dagen efter blir jag mätt fortare och äter följdaktligen mindre. Sen det där med medvetenheten också. Jag är mer vaksam på vad jag äter och ströätande som så lätt smyger sig på så där i förbifarten undviks lättare. Vidare, 5:2 ger mig lyckokänslor. Det är som att kroppen blir lycklig att inte ha en massa mat att bearbeta jämt och ständigt. Jag har också lärt mig att det är gott att längta. Det är en lite bitterljuv känsla att inte få äta så mycket jag vill halvfastedagarna utan tänka att: I morgon då minsann får jag äta så mycket jag vill!! :-)
  36. balix
    Så här ska det nog vara. 120 g/dag är vad som skulle eftersträvas. Tabellen med siffror runt 40% är vad det blev. Jag har inte räknat så noga, men i runda slängar åt man 2000 kcal/dag. 40% av detta är 800 kcal. 1 g kolhydrat motsvarar 4 kcal, alltså 200 g per dag.

    I tabell 2 ser man också att kolhydraterna minskades med runt 127 g/dag. Men också att spridningen var enorm: standardavvikelse 216 g/dag, alltså var det många som åt _mer_ kolhydrater - i lowcarbgruppen - än innan. Medan andra säkert nådde målet. Och nedgången i kcal efter 6 månader var 561 med standardavvikelsen 1568 kcal/dag!!! Det här illustrerar hur svårt det är att göra försök under kontrollerade former.

    Vad jag verkligen saknar i rapporten är uppgifter om hur väl man följde dieterna under de första 6 månaderna, då när kilona rasade.

  37. Marianne
    Jag började med LCHF för cirka åtta år sen. Resultatet var strålande. Gick ner i vikt. Alla blodvärden och glukos normaliserades. Kunde efter ett tag sätta ut blodtrycksmedicin. Sen gick åren. Fuskade en del men de goda värdena bestod faktiskt. Sen kom vi till hösten 14 då jag fick inspiration att börja med 5:2. Var en perfekt bantningsmetod som dessutom var bra för att motverka cellernas åldrande. Kruxet var bara att jag tänkte att nu kan jag fuska med LCHF för jag kör ju 5:2.. Så jag började äta frukt, rotsaker, mer tårtbitar på kalas osv. Fick tillbaka gamla problem med halsbränna och syrauppstötningar på natten. Fick ont i magen och fick åka till akuten. Där konstaterades att jag hade ett blodtryck på 225. Vad det var i magen visste dom inte. Men det fattade jag själv och fick någon slags Losec som snart tog bort smärtan. Sen fick jag hjärtflimmer som biverkan av blodtrycksmedicinen och fick börja med hjärtmedicin. Helt enkelt en snurrig karusell. Men nu har jag återgått till superstrikt LCHF och hoppas det ska kirra biffen.
    Jag tycker att det här tråden är oerhört intressant. För jag håller med om att problemet ligger i kroppens och/eller psykets svårigheter att inte kunna hålla en diet i längden. För LCHF är det lättförståeligt som världen ser ut idag med bröd och pasta i varenda kiosk. Lättare att hålla är kanske 5:2 där det är fasta som gäller i två dar. Går inte att fuska så mycket med det eller bortförklara för sig själv. Antingen kör man eller inte. Men det kan väl också där vara lätt att "unna" sig mer i dagarna emellan.
    Den slutsats jag drar är att det är det viktiga för folkhälsan är att maten på stan går före i en förändring. Då menar jag att sjukhusmaten borde vara föredömlig, så även skolmat och allt som serveras på restauranter och storkök. Slut med korvkiosker som de ser ut idag för att inte tala om pizzerierna. Men hur genomför man en sån revolution?
  38. Stig Pettersson
    balix:
    Trots att jag (vi) motionerar en 4-5 km i stort sett varje dag vintertid, så går jag varje år upp ca 5 kg varje vintersäsong. Den motionen verkar inte kompensera för bortfallet av motsvarande 75 stycken 18-hålsundor golf + gräsklippning och annat trädgårdsarbete under sommarhalvåret.

    Jag har inte ätit striktare under 2014-2015, så därför har min vikt gått upp ytterligare ett par kg under den perioden. Det var först nu under vårvintern som jag blev varse att det började hända mindre bra saker med glukos och blodtryck – och jag tvärdrog i handbromsen. Har sedan dess gått ner ett par kg igen och det skulle varit än mer om jag inte startat upp min, för golfsäsongen, årliga försäsongsträning i hemgymet. Har med den undvikit tidigare skador vid säsongsstarten. Mäter kvoten midja/stuss och det måttet skvallrar om att det försvunnit mer runt magen än dessa två kg.

    Så till din första fråga. Jag åt striktare första halvåret, när min vikt sjönk så snabbt under försdta halvåret, men som du ser ovan så går jag normalt sett ner mer i vikt sommartid. Jag kan väl tillägga att jag sannolikt kunnat gå ner än mer just då, men inte både min sambo och även min dotter började tycka - nu börjar det inte se bra ut. Kanske tyckte dom sig i mig se en fågelunge, när dom såg min nacke. ;-) Men ärligt talat, så kanske jag ändå inte gått ner så mycket mer, för självklart är det så att man vid viktminskning, hela tiden närmar sig en balans, när man slutar gå ner i vikt. Ju mindre man väger desto mindre kan man gå ner i vikt. Rätt självklart …

    Kan till sist tillägga att jag hela tiden sedan jag fick min diabetes typ 2, regelbundet (säg en gång i månaden) kollat vikt, midje/stuss-kvot, glukos och blodtryck, för att hela tiden var på säkra sidan och veta säkert att jag har alla värden under kontroll. Det var ju en sådan koll som fick mig se att något höll på att hända … Så, min medicin jag fick 2010, Metformin och Simvastatin, ligger tryggt kvar i kökslådan – och jag känner mig helt lugn. ;-)

    Utöver mina egna kontroller, så går jag varje år på en hälsokontroll, där utöver proven ovan, även kollas långtidsblodsocker, kolesterol och triglycerider, olika spårämnen, mm. Som jag nämner i min länk ovan, så har mina värden för blodfetter förbättrats, trots lita åt fusk-LCHF, främst tack vare att triglycerider minskat och kvoten gott/ont kolesterol påverkats positivt. Hade jag fortsatt äta strikt LCHF, så hade det självklart sett än bättre ut ...

    Svar: #40
  39. Lars Roth
    Inget lätt problem detta, LCHF och viktminskning.
    Själv är jag 67 år och väger 130, vilket är mer än någonsin.
    Jag går visserligen ner, men ack så långsamt.
    Andra hälsovinster tydligare.
    Jag har haft sura uppkastningar nattetid.
    Sveda i urinröret, täta vattenkastningar.
    Allt detta borta + att jag är mindre trött.
    Så om jag då är lite besviken på viktminskningen, så är jag desto gladare för de andra hälsovinsterna. Så länge man fortsätter minska om än aldrig så lite och må bra under tiden.
    Vem vet jag kommer kanske under 100 kg på min 100-årsdag
    Svar: #42
  40. balix
    Hm... intressant det du skriver om säsongsvariationer - men varför syns inte dessa i dina kurvor?

    För övrigt är det väl så att motion har liten betydelse för vikten jämfört med födan. Men du motionerar så mycket att det kanske spelar roll i alla fall.

    En promenad på 4-5 km motsvarar sisådär 300 kcal (33 g fett).

    En 18-håls golfrunda förutsatt att man bär på bagen kan bli 1500 kcal (uppgifterna varierar, en del tyder på neråt 1000). 75 sådana rundor utslaget på 180 dagar innebär 625 kcal (69 g fett) om dagen om vi räknar med det högre värdet. Det är ju faktiskt skillnad. Sen får man se till att inte detta kompenseras av högre aptit efter en golfrunda.

    Svar: #43
  41. Stefan*
    Ganska strikt LCHF-kost har funkat i drygt tre år för mig (feb 2012-feb 2015). Gick ner 10 kg (68 till 58) första fyra månaderna. Har i perioder (1-2 mån då och då) loggat makronurienter och kalorimängd. Har legat på ca 5-10E% kh, 15-20E% protein och 70-75E% fett. Kalorimängden ca 1900-2000 kcal per dag (inget jag strävat efter utan det har bara blivit så). Vikten har legat stabilt mellan 58 och 60 kg i 36 månader. Jag har ätit när jag varit hungrig och slutat när jag är mätt.

    I början av februari i år började jag med ganska tung styrketräning tre dagar i veckan (enligt Stronglifts 5x5), med ökande belastning. Samtidigt ökade jag kcal-mängden med ca 250-300 kcal per dag. Idag väger jag 65 kg med ungefär samma underhudsfettmängd som när jag vägde 60 kg, men med synbarligen mer muskler :) . Min makronutrientfördelning ligger fortfarande kvar på samma nivåer som jag angav ovan.

    De senaste två åren har jag ätit enligt 16/8, vilket i praktiken innebär att jag inte äter frukost. Jag gled in på detta av en slump då jag nästan aldrig var hungrig på mornarna. Att hålla mig till relativt strikt LCHF har funkat i längden för mig och jag har aldrig upplevt det som svårt eller begränsande. Hälsovinsterna överväger med råge lusten att äta mackor och pasta, och jag har ännu inte varit sjuk en enda dag sedan början av januari 2012.

  42. Robert
    Intressant inlägg. När jag läste dina symptom som blivit bättre av LCHF-kost - bland annat sura uppstötningar och sveda i urinröret - så tänkte jag omedelbart på Magnesium. Detta mineral är också otroligt viktigt för fett-, protein-, och kolhydratomsättningen, kanske skulle du kunna "få igång" viktnedgången effektivare med lite extra magnesium? Det kan definitivt vara värt att pröva. Just "brännande urin" (om man inte har en konstaterad urinvägsinfektion) är ofta ett tydligt symptom på magnesiumbrist. Läs mer om detta på http://kurera.se/magnesium-mg/
    Kalciumbrist kan också göra att kroppen får betydligt svårare att gå ned i vikt. Mer om detta på http://kurera.se/kalcium-kalk-ca/), dock är magnesiumbrist långt vanligare bland befolkningen. Testa lite extra magnesium av god kvalitet (magnesiumcitrat, magnesiummalat, magnesiumlaktat, magnesiumtaurat), undvik magnesiumoxid eftersom upptaget av den sorten är dålig. Magnesium är vattenlösligt och tar du ca 300-500 mg/dygn är det en säker dos.
  43. Stig Pettersson
    Balix, du har helt rätt i att de säsongsvariationer som jag alltid brukat ha - inte framgår i mitt diagram. Intressant i sig och tack för din observation! Har som alltid haft den variationen under tidigare år, men här verkar alltså det arbete som ligger till grund för den här diskussionen, det faktum att man går upp successivt efter vid olika kostförändringar, helt överskugga mina tidigare säsongsvariationer. Jag har under de senaste 25 åren, noga följt upp min vikt, som dessutom kompletterats med en årlig provtagning.

    PS: Jag måste ha något fel i mina inställningar här inne, eftersom jag inte blir meddelad per e-post vid svar på inlägg jag gjort. :-(

  44. Ann-Louise Andersson
    Jag började förstå hur jag skulle kunna gå ner i vikt efter att ha läst boken Sötare blod. Jag slutade med allt socker och åt bara hårt rågbröd utan vetemjöl + mycket Bregott på. Tog grädde på all mat! Gör ju likadant till min förlamade man som är diabetiker 2. Han får ju likadant. Och kilona började rasas av mig och där håller jag mig! Inget godis ...bara lite chokladbitar ibland. Inga bullar och kakor! Inget mjukt bröd, so görs på vetemjöl, som är en kolhydrat.Så fort jag blev godissugen, tog jag en tsk Bregott på en bit rågbröd! Då slutade sockersuget! På den vägen är det. Inga rotfrukter, för de är också kolhydrater! Syndar med en potatis ibland och det går ju bra eftersom jag inte är en diabetiker! Och jag mår utmärkt. Mitt råd: sluta med alla sockerarter och vetemjöl! Ät Bregott och ta gärna mer grädde i maten!
    vi behöver inga kolhydrater som finns överallt. Gamla regel att FETT BRÄNNER FETT fungerar även idag!
  45. Meow
    Missförstånd om setpoint.
    Setpointen är den vikt som din metabolism kommer "kräva" för att du ska må så bra det går i aktuell situation.

    Den sätts när man föds, och den ändras genom livet om du vill eller anstränger dig.

    Setpointen är beroende av viloämnesomsättningen, inte att man springer mer och förbränner mer, utan vad man förbränner utan att göra något. Folk med hög sådan basalförbränning är varma, smala eller i alla fall inte överviktiga, har ofta livligt kroppspråk, eller tendenser att inte sitta still som en säck potatis. De har svårt att fastna i sådant som kräver ingen eller lite kroppsrörelse, utan VILL röra på sig på olika sätt. De har snabbväxande tjockt (relativt) hår, inga som helst menstruationsproblem, god tarmförmåga (och det UTAN att behöva undvika någon särskild mat av det vanliga, det ska inte bli kalabalik av lite mackor). Den här typen av personer har sällan under 37,0 i morgontemperatur. Lägsta godtagbara (om man inga andra symptom har) är 36,7.

    Den som svälter sig, kommer sänka sin ämnesomsättning och öka setpointen. Det är därför den som bantar ofta går upp lite mer än innan, och det är därför f.d. anorektiker kan bli trötta och orkeslösa för många år framöver. Det kan även hända om man äter lågfett eller lågkolhydrat, eftersom kroppen reagerar på att en hel näringsgrupp försvinner. (Det har hänt mig, och det var mätbart, förutom det yttre som bestod i håravfall under de år jag höll på med lowcarb. Jag fick även en rad andra problem som känns igen som lätta hypothyreossymptom)

    Den som har råkat ut för detta, kan få rejäl fart på sin ämnesomsättning genom att äta så mycket att kroppen känner att "här råder ingen nöd! Skruva upp!".

    Jag trodde stenhårt på lowcarb och Paleo, men läste ändå av en slump en kritisk bok. Först skrattade jag åt det som stod, men sedan var jag ju tvungen att inse att de här studierna finns. De är i majoritet. Forskningen om diabetes m.m. ser inte ut som de handplockade studier som LCHF:are eller veganer eller lågfettare presenterar. Nästan alla dieters förespråkare handplockar studier.

    Så nu pågår min process. Jag har ökat min temp, håravfallet avslutat, jag äter vad jag vill (massa 'taters), mens som en klocka och helt utan PMS, undviker det som är mer relevant som "farligt" och är noga med råvaror. Jag har en bakgrund som innebär svårast att ändra setpoint (har aldrig varit tjock, men behövt svälta mig för att hålla vikten) och kommer ägna två år åt att ha tillräcklig vikt för att hela tiden visa kroppen att här finns tillräckligt med kcal. Ingen övervikt alls.

    Förresten, att folk har en tendens att inte hålla dieten, det betyder något. Om man mår så jättebra och är så jättenöjd, varför faller man då tillbaka? 6 månader är tillräckligt för att ändra vanor. Jag faller inte ett dugg efter mitt dryga halvår nu, och behöver inte kämpa. Jag vet vad jag kan välja, och att det jag väljer bort aldrig betyder att jag väljer bort det jag vill ha (det handlar bl.a. om att välja rätt fett, eller rätt glass [på riktiga ingredienser], inte att välja bort en grupp som helt försvinner). Jag har aldrig avvikit från en diet så länge jag mår bra och inga sug byggs upp till oemotståndlighet.

    Det där med att setpointen styr en tillbaka, är inte alltid bara av sig självt, utan systemet ser till att skapa sug och annat så att man helt enkelt inte kan motstå att styra sig mot sin setpoint. Och har man svält sig på kcal, fett eller kolhydrater, så FINNS risken att setpointen försämrats. Ingen diet passar alla, och jag ser inte jättemånga i FB-grupperna, som mår superduper efter de två år det kan ta innan det faller (vanligt med 4-24 månader, men kan med sköra personer ske direkt).

    Jag förnekar inte att LCHF skulle kunna funka, jag ser ju flera här som säger att det funkar, men jag ser ofta folk som säger att det funkar, men att de inte kan hålla dieten p.g.a sug eller så (= det funkar inte, eftersom det inte går att hålla, personen påverkas psykiskt).

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg