Reflektioner från ett universum

Vistas-Espl

Idag, lördagen den 16 november, skriver jag från mina ketokompisar Bitte Kempe Björkmans och Hanna Boëthius event The Low Carb Universe i Puerto de Sóller på Mallorca, som nu är inne på sista dygnet efter startmiddagen i tisdags.

Och jag vill här inledningsvis rikta allvarlig kritik på två punkter:

1) Vädret har varit lite sisådär. Kallare än vanligt för säsongen, och mestadels mulen himmel.

2) Häromkvällen när jag kom sent till middagen, var ankan slut. Och som denna anka lovprisades runt borden! Tydligen var den alldeles extra sensationell, vilket inte vill säga lite, eftersom maten generellt har varit fantastisk. Så, nu undrar jag, kära Bitte och Hanna: Varför hade kocken inte stekt ett ankbröst som det stod Erik på?

Det här är min första deltagande på The Low Carb Universe, som arrangeras för tredje gången. Det äger rum på vackra, anrika Hotel Espléndido, beläget vid strandpromenaden ett tjugotal meter från Medelhavets vågskvalp. Spa-anläggning, utomhuspool, inomhuspool och gym finns, förstås, här är vi bortskämda så de det förslår.

Det dagliga upplägget är att man kl 9 samlas i den stora loungen på nedre botten för fyra föreläsningar, som inklusive kaffepauser pågår till kl 13. Till kaffet erbjuds osockrad vispgrädde. Godis och frukt är givetsvis bannlyst. Kl 13 serveras en buffélunch: grönsaker, frön, nöteter, sallad, avokados, ostbricka och riven parmesan och en generös variation av majjo och andra feta såser och röror. Och protein, givetvis: fisk och kött. Galet gott.

Från kl 14 erbjuds entimmesworkshops, vilket i detta sammanhang betyder att man kan träffa föreläsarna i smågrupper för uppföljande frågor och samtal. Det ges också yogapass.

Kl 19 blir det middag i samma stil som lunchen, men där kan även low carb-efterrätter dyka upp. Igår low carb-brownies efter ett recept av en av föreläsarna, keto-stjärnan Maria Emmerich. Få, om ens några, vanliga brownies jag sprungit på genom livet har varit lika goda. Ett vackert exempel på att den som gillar sött inte ska behöva känna sig avskräckt från lågkolhydratslivet.

Jag har inte räknat närvarande nationaliteter, men här finns medverkande från bland annat Indien, Kanada, USA, England, Danmark, Finland, Colombia. Det här en sant global rörelse. Som medarbetare på Diet Doctor är det kul att kunna konstatera att DD är mycket välkänt och respekterat utanför Sverige, det blir tydligt i samtal med andra deltagare.

I skrivande stund är jag avslappnat gladtrött. Detta efter att för ett drygt dygn sedan rivit av min föreläsning: How I won Biggest Loser on keto. Jag var duktigt nervös innan, så det är skönt att ha det avklarat. Lite trött i skallen är jag också av allt jag lärt mig. Föreläsningarna har hållit en väldigt hög nivå, och de har utgjort en påminnelse om hur rik och komplex och spännande den här världen är. Och med ”den här världen” menar jag: våra kroppar och psyken och hur vi genom medvetna livsval strävar efter att fungera optimalt.

Ett annat viktigt värde med ett event som The Low Carb Universe är den inspiration som ges av att utbyta erfarenheter med andra lågkolhydratare, som ju kommer från så många olika håll. Diabetiker typ 1. Sådana som jag, som kämpat mot fetma. Människor som hittat lågkolhydratkost efter att ha drabbats av fruktansvärda sjukdomar, som cancer. Bipolära, deprimerade, sockerberoende… Tillsammans blir vi starkare, friskare och gladare. Jag inser att jag låter lite hallelujamässig, nästa sektaktigt religiös nu, men det har varit fantastiska dagar i detta vackra Puerto de Sóller, omgivet av branta berg och just nu belyst av en novembersol som hittat en väg mellan molnen.

Här kommer nu ett litet axplock från första föreläsningsdagen, nästa vecka blir det mera, föreläsningsbuketten har som sagt varit frodig och givande.

Kanadensiska läkaren Evelyne Bourdua-Roy berättade om matberoende, hur kraftfullt det kan verka i vissa psyken. Hon har haft patienter som hatar sina sockerorgier, slänger allt sött de har i soptunnan, för att en timme senare öppna locket och krafsa fram det slängda och börja tokäta. Medan hon aldrig träffat någon som varit beroende av broccoli… På en skala över dopaminpåslag, där baseline är 100, genererar normal mat och sex 150-200, medan socker är uppe och i nivå med alkohol, nikotin och morfin: 200-300. Kokain ligger på 300-400, crystal meth på 1000, så socker är trots allt inte värst i klassen. Hon pratade också om det idiotiska i vår kultur, att så fort något bra händer ska det firas med mat eller godis.

Amerikanska läkaren och psykiatrikern Ann Childers berättade att vi i vissa avseenden liknar katter och hundar mer än apor. Gorillor är vegetarianer, chimpanser allätare, medan vi människor av naturen är mer inriktade på kött. Varför är vi så bra på att svettas? Jo, vi ska kunna trötta ut stora byten under långa jakter tills de kollapsar eller trillar nerför en ravin. Varför har vi så mycket magsyra? Jo, vi ska kunna processa ruttet kött – kavader vi råkar springa på – utan att bli sjuka.

Det evolutionära perspektivet var självklart närvarande hos båda dess föreläsare, vilket det också var hos en av den spansktalade världens stora low carb-stjärnor, Xiimena de la Serna. Hon sa en sak jag vet att vissa lågkolhydratare inte håller med om, att man inte behöver vara måttlig i sitt proteinintag. Mumsa kött så länge du njuter och oroa dig inte över glukoneogenes. Ta det däremot lite lugnt med grönsaker… De innehåller ämnen som vissa av oss faktiskt inte tål så bra. Ximena hade också ett tydligt holistiskt perspektiv. Optimal hälsa handlar om ett samspel mellan sådant som våra sociala relationer, maten, förstås, korttidsfasta, träning, sömn, stresshantering och rätt exponering för ljus och mörker under dygnet. Med mera. Hon varnade faktskt inte bara för att äta för mycket grönsaker, hon menade också att många, inte minst kvinnor, drar på sig stressdriven ohälsa genom för mycket träning. Lyssna på kroppen!

Ketoförfattarinnan och biokemisten Vanessa Spina var mer entydigt träningspositiv. Träning är nämligen ett kraftfullt verktyg för att få igång autofagi. Autofagi betyder att ”äta sig själv” – ett forskningsområde vilket hamnade i rampjuset via Nobelpriset i medicin 2016 – och handlar om hur kroppen när den inte är upptagen med att processa mat, kan ägna sig åt att reparera trasiga celler och städa bort molekylärt skräp. Även fasta gynnar autofagi. Spina rekommenderar några fastor per år. Minst 36timmars för den ketoadapterade, 72timmars för den mer sockerdrivne. Hon talade också vackert om de ketonkroppar levern producerar när vi är i ketos. Hur många miljarder läkemedelsbolagen än plöjer ner i forskning, kommer de få svårt att skapa ett piller lika hälsobringande som ketoner.

Tack, levern. Och tack, Bitte och Hanna!

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Det trendiga D-vitaminet
  • Befrielsens tid
  • Att fasta

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg