Håll hårt i hatten 2020!

Förra veckan kom jag med några tips om hur nyårslöften ska bli verklighet. Alltså hur de blir produktiva inslag i livsoptimeringen i stället för stressande sänken. I mycket kort sammanfattning: Sätt inte ribban för högt. Och se till att det finns ett konkret program för att nå det eftersträvade målet. Som någon sagt: ett mål utan en plan är bara en dröm. Det duger därför inte att bara intensivt FÖRESTÄLLA sig sin fantastiska roman, platta mage eller rökfria tillvaro. Det handlar också om att på operativ nivå etablera sådant som skrivrutiner, ätregim, nikotinsugshantering.

Gör alltså inte som min tjocke kompis X. Han trumpetar nästan varje vecka ut nya målsättningar om i första hand träning och vikt – men kommer aldrig till seriösa skott. Därigenom bygger han en misslyckandeidentitet. Jag tror ärligt talat att han inte längre tror sig själv när han, som ett exempel, för sjuttioelfte gången deklarerar att han ska prova att fasta. Men det här med att inför sina nära och kära blåsa i löftestrumpeten behöver inte vara fel i sig. Den som inför omgivningen formulerar ett mål, kan på det viset höja tröskeln för att ge upp eller slarva. Fråga mig! Jag som 2018 inför nästan miljonen TV-tittare ställde mig på Biggest Losers invägningsvåg. Den press som kom från alla dessa ögonpar, var höggradigt motiverande. Att misslyckas är trist. Att misslyckas inför en jättepublik är fruktansvärt!

Därför tänkte jag ta tillfället i akt att inför er, kära läsare, ge offentlighet åt mina nyårslöften. Skammens rodnad ska bränna mina kinder om dessa löften under innevarande år inte uppfylls! Jag gör det med något sargat självförtroende efter ett 2019, där jag – trots uttalad ambition i denna spalt – aldrig kom till start i något långlopp, typ Lidingöloppet eller ett maraton. Jag misslyckades, helt enkelt. Det var inte så att jag helt sonika struntade i att träna. Jag kom rentav upp i 20 km långa träningspass. Dels i maj månad, dels under hösten. Men jag kände mig aldrig redo för startlinjen. En liten tagg i själen, som jag faktiskt känner av i skrivande stund.

Nå, vad har jag då lovat mig själv inför 2020? Jo, att få hyfsad ordning på tre saker: Vikten. Sömnen. Vardagsrutinerna.

Vi tar dem i tur och ordning. Med vidhängande plan för genomförande, förstås!

1. I Biggest Loser Vip tappade jag uppskattningsvis drygt 20 kilo fett. (På vågen gick jag ner 36 kilo, men minst en tredjedel av detta var vattenvikt.) Sedan gick jag så sakteliga upp drygt fem kilo fett. Inte bra! MÅL: Att stabilisera mig själv som vägandes 90-nånting kilo istället för dagens 100-nånting. PLAN: Att från imorgon – söndagen den 12 januari – dra igång en sexdygnsfasta under vilken jag kommer att förlora minst 3 kilo fett, under förutsättning att jag varje dag går en långpromenad. Och att därefter äta strikt ketogent med max två måltider per dygn tills vågen hamnar under 95 kilo. Och att därefter ALDRIG låta vågen visa tresiffrigt igen. (Då blir det straff-fasta!)
2. Att få till nattsömnen har jag brottats med hela mitt liv – även som barn – och för det mesta gått ut som förlorare i den kampen. Och gudarna ska veta att jag inte gör det lätt för mig. Ibland tar jag siesta, vilket kan katapultera mig in i alldeles för hög kvällspigghet för att jag ska falla i sömn på rimligt klockslag. Dessutom dricker jag alldeles för mycket kaffe. Och som lök på laxen tar ofta datorn med mig i sängen. MÅL: Att sova mer och med högre kvalitet. (Jag vet, det låter lite diffust, men det skulle å andra sidan vara absurt att sätta ett sömnmål på, säg, 7,5 timmar per natt, uppdelad i si och så många procent REM-sömn och djupsömn et cetera…) PLAN: Inget kaffe efter kl 13. Bara böcker, tidningar och poddar som tillåten mediakonsumtion sista 90 minuterna före avsedd insomnandetid. Samt att jag åtminstone på vardagar ska gå upp absolut senast kl 10, hur trött jag än är. Vidare får jag bara sova middag om jag måste vara pigg sent på kvällen. (Det kan ju vankas en spektakulär fest. Eller jag kanske har en stor arbetsuppgift som kräver en utvilad hjärna.)
3. Min vuxna vardag har nästan alltid varit i underkant rutiniserad. En av många bra saker med rutiner är att man inte behöver slösa energi på att bestämma när en viss sak ska göras. Man bara gör det. Men som den icke-rutinmänniska och prokrastinerare (uppskjutare) jag i grunden är, hamnar jag ofta i bryderier om när en text ska skrivas, när diskmaskinen ska tömmas, när jobbrelaterad pliktläsning av exempelvis ledarsidor och kostböcker ska ske. Och så vidare. MÅL: Att från måndag till fredag i möjligaste mån följa samma dagsschema. PLAN: Första halvtimmen från uppstigandet ska jag scanna av nyhetsflödet och kolla mail och dricka kaffe. Påföljande timme ska ägnas åt eventuell mikrostädning och plikttelefonering samt att få igång kropp och skalle med en promenad eller simtur. Därefter ska jag – i normalfallet på fastande mage – stöka undan dagens skrivarbete. Därefter lite friare aktiviteter. Typ lust- och pliktläsning, gå och handla, utföra större städ- och fixjobb, fakturera, vittja mejlen en gång till, gå på eventuella möten, träna. Dagens första (och ibland enda) måltid ska sedan komma som en belöning efter att dagens måstegöromål i grunden är avklarade.

Nu känner jag mig hyggligt färdigtrumpetad. Tack för er generösa uppmärksamhet. Håll hårt i hatten 2020 – tut-tut, här kommer jag!

Erik Hörstadius