Mål, motivation och maraton

April.

För mig som gammal motionslöpare är denna månad särskilt innebördsrik. Efter att lite valhänt ha halkat fram i februaris vintersnö och sedan det kvardröjande slasket i mars, var det nu i april man skulle steppa upp och både vässa tempot och börja prestera långpass. Stockholm Marathon låg ju bara två månader bort.

Förra året tillkom så ytterligare laddning till denna månad. Det var ju i april 2018 jag checkade in på Tjockis-Slottet Ekolsund för att anta den roliga och storartade utmaningen Biggest Loser VIP, vilken ju gav ett så lyckosamt resultat för mig.

Därför håller jag inte riktigt med TS Eliot när han skriver att ”April is the cruellest month”. April är inte i första hand grym. Men det är en strängt uppfordrande månad: ”Breeding lilacs out of the dead land, mixing memory and desire”

När världen vaknar kan man inte längre ducka livets utmaningar.

Till saken. Jag har – efter viss tvekan – bestämt mig för att komma ut med ett mål. Och genom att berätta det för er, hoppas jag kunna öka chansen till måluppfyllelse. Det är ju tyngre att misslyckas med en för omvärlden uttalad målsättning än att floppa med ett mål som bara man själv känner till.

Målet är att jag ska springa långlopp igen.

Mycket mer specifik än så vill jag inte vara. Exempelvis kan ju skador komma i vägen. Men okay, jag kanske kan bli lite mer konkret. Och gör därför följande utfästelse:

Under 2019 ska jag springa minst ett långlopp på minst 30 kilometer.

Lidingölppet i september är ett sådant lopp. Det är just tre mil långt. Och i min hittills enda start – 2017 – bröt jag efter 7 kilometer. Eftersom jag då vägde över 120 kilo hade jag inte gett mig själv de bästa förutsättningar. Mitt senast fullföljda långlopp ägde rum för hela 13 år sedan. Stockholm Marathon 2006. 112 kilo tung sprang jag på personsämsta 5 timmar och 16 minuter.

Som LCHF:are ska det bli intressant att studera hur det är att vara fettdriven löpare. I mitt tidigare löparliv var det ju kolhydrater som gällde. Man åt mackor eller liknande före de längre träningspassen, och när det var dags för lopp skulle det kolhydratladdas. Typ svulla pasta de sista dygnen före start.

Är det några av er läsare som vill få lite tydligare struktur på livet eller hitta en nytändning på något plan, kan ni ju fundera över egna mål. Just april rekommenderas alltså: en bra sjösättningsmånad!

Men samtidigt vill jag att ni funderar ett varv eller två. Det är nämligen inte helt okomplicerat detta att sätta mål. För ett antal år sedan råkade en fascinerade artikel i ämnet komma i min väg. Rubriken löd Why Goal Setting Doesn’t Work. Enligt författaren, den amerikanske ledarskapskonsulten Ray B Williams, visar många studier att de som misslyckas nå ett mål, når sämre resultat än de som inte sätter upp några mål alls. Eftersom det skapats en ”förloraridentitet”.

Risken för detta ökar med påtagligt ambitiösa mål. Dessa implicerar ju att genomgripande beteendeändringar väntar. Förändring kan som bekant vara skrämmande, och eftersom hjärnan är programmerad att undvika rädsla, vill den förtränga målet och gå tillbaka till invanda, bekväma mönster.

Ett annat problem är att mål ofta sätts slarvigt eller för grovt och tvingar fram extrema beteenden som i bästa fall fungerar kortsiktigt, men långsiktigt inte alls. Hur bra brukar det exempelvis gå för världens alla deppiga kaloribantare? Några veckor eller möjligen månader av viktminskning. Men till slut står man inte längre ut med energibrist och hunger och tjockar på sig igen.

En annan fara är att börja missköta livsområden som ligger utanför det som specifikt har med målet att göra. Typ en löpare som struntar i fel- och skadesignaler från kroppen, familjen, jobbet.

Och så kan målen bli alltför styrande, med resultat att man inte gör realistiska anpassningar till hinder som dyker upp på vägen. Om omgivningen eller andra egenprojekt under en period ställer stora krav, är det kanske läge att tagga ner?

Vidare skriver Williams att ”när vi önskar saker vi inte har, producerar hjärnan negativa känslor”. Sett ur den vinkeln, riskerar vi alltså att må dåligt av själva målsättningen! Medan den oambitiöse mår bättre. Han tillägger sedan att det är lätt hänt att den som missar målet med så lite som några procent, hamnar i negativa tankar istället för att stärkas av den över 95-procentiga måluppfyllelsen.

Det lurar också en moraliskt korrumperande effekt i vassen. Att sätta upp mål som man småmissar lite grand, tycks nämligen få många av oss att ljuga för både sig själv och andra.

Och hur hittar man motivation när målet är nått? När Mats Wilander väl blivit världsetta i tennis 1988, gick det snabbt utför. Det här låter ju som total skräckpropaganda mot att sätta mål, och det är inte riktigt min avsikt. Men det kan väl inte skada att påminna om att det mest produktiva är att lägga krutet på att ge sig själv goda förutsättningar. Bra sömn och mat, inspirerande kompisar, miljöombyte et cetera. Lust och kunskap slår vilja, i alla fall i längden.

Och är du sådan person som alltför lätt sätter upp mål och ser dig själv misslyckas gång efter gång, kanske ditt nästa mål ska vara att inte längre sätta upp några mål?

Men nog nu med reservationer! Mål kan – rätt formulerade! – vara enormt inspirerande. Ibland hoppar man ju högre just för att det ligger en ribba där och väntar. Fast 30 kilometer… låter det inte fasligt långt!?

Rentav grymt.

Erik Hörstadius