”Det här är nog den lättaste viktnedgången någonsin”

12 januari 2015 av i Ätstörningar, Beroende, Framgångshistorier

Före och efter

Frida hade varit mer eller mindre överviktig hela livet, och skolsköterskans råd om att äta mindre och springa mer lät ju enkelt, men det hjälpte inte. Efter en tid utvecklade Frida ätstörningar i jakten på att gå ner i vikt.

Här är hennes berättelse om vad som hände när hon nyligen hittade det som fungerade för henne:

Mejlet

Hej!

Tänkte skryta lite om min viktnedgång. Först gick jag ner en massa kilon, sen slappade jag till mig under sommaren/hösten, fick sockeråterfall och gick upp en del igen, och nu har jag gått ner allt igen. Och en hel del till. Det här är nog den lättaste viktnedgången någonsin. Inget jäkla kcal-räknande, inget vägande av mat, ingen hunger eller självsvält. Massa energi, och jag är starkare än någonsin. Har slagit personliga rekord i ALLA träningsövningar på gymmet, i löpspåret, i egentligen allt jag gett mig på. Detta trots att jag förr när jag åt en kolhydratrik kost och tränade dubbelt så mycket inte kom upp ens i närheten av där jag är nu styrke- och konditionsmässigt.

Jag har väl alltid varit matglad sedan jag föddes, och alltid varit lite större än de andra barnen. Men allt eftersom jag växte började skolsköterskan påpeka min vikt, prata om tallriksmodellen, och att jag ska röra mig mer och äta mindre. Det låter ju lätt, men det var det inte. Jag kämpade jättemycket med mat och träning. Vissa perioder tränade jag flera gånger om dagen, och åt i perioder ingenting för att sedan frossa för att jag var så himla hungrig. Det gick inte. Det var nästan omänskligt svårt för mig att hålla en rimlig nivå viktmässigt. Så fort jag gått ner, packade jag på mig igen. Lägg då på den struntmaten de serverade i skolan, och du får en riktig utmaning.

Efter att skolsköterskan påpekat en miljon gånger att jag ska gå ner X antal kilo blev jag tillslut knäpp. Jag testade nutrilett (och allt inom den kategorin), alla möjliga detoxar, levde på frukt och knäckebröd. Icke, jag packade på mig allt igen. Tillslut drev det mig till en ätstörning där jag lärde mig att hungern var min vän. Under 9an tävlade jag med mig själv om hur länge jag kunde gå utan att äta. Rekordet var 10 dagar tror jag (jag fick ångest om jag råkade svälja tandkräm). Det enda jag åt var förbränningspiller, och jag tränade flera gånger om dagen. När jag varit tvungen att äta, eller när det brast för mig och jag hetsåt massa godis, stoppade jag fingrarna i halsen. Hela livet kretsade kring vikten.

När jag började gymnasiet började jag tröstäta i hemlighet. Jag gav upp. ”Jag får väl bli tjock då” tänkte jag. Alla andra alternativ verkade omöjliga. Jag packade på mig 40 kg på något år, sen var jag kvar där. Jag skolkade idrotten för att jag var rädd att folk bara skulle kolla på min kropp. Varje dag, varje timme, kretsade kring min kropp, i mitt huvud.

LCHF räddade mig. För första gången i mitt liv tränar jag för att jag vill, inte för att jag vill straffa min kropp. Jag kan äta mig mätt. Jag vill (i alla fall inte lika ofta) inte tröstäta. Jag äter för att ge min kropp det den behöver. Aldrig har jag haft så mycket självförtroende som jag har nu. Antagligen räddade det mig från att äta ihjäl mig, eller svälta ihjäl mig.

Frida Simonsson

LCHF för nybörjare

Tips för vikten

Bilden som ändrade allt

Mer

”Varför var jag fortfarande tjock?”

Mer än 275 tidigare framgångshistorier

Video

PS

Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.

25 Kommentarer

Toppkommentarer

Sara
12 januari 2015 24
Grattis Frida!! Kunde varit min historia också för nästan allt stämmer även in på mig. Jag var alltid längre och tyngre än alla och minns när skolsköterskan drog ännu en linje långt över genomsnittet i mina papper. Jag var aldrig tjock innan jag var elva men långt över medel för min ålder. Puberteten gjorde att jag svällde nåt enormt vilket jag hatade. Fortsatte ju äta som jag alltid gjort. Sedan kom acne på det också och så även mobbningen. Idrotten var värst och började skolka i sjuan för att nästan helt ha slutat gå dit i nian. Hade massiv ångest inför att äta i matsalen och kunde till slut inte äta inför andra och speciellt inte godis mm. I min dagbok innan sommarlovet i åttan, skrev jag att när sommarlovet var slut, då skulle jag vara smal och snygg. Sedan följde en sommar med ångest och svält. Träna gjorde jag dock inte för jag kände mig som en betongklump och jag ville inte att någon skulle misstänka nåt. Har sedan haft ätstörningar i omgångar med hetsätning blandat med svält. Jag är så arg för att jag inte insåg sambandet mellan det jag åt och att jag ständigt hade ont i magen, finnar växte som svamp i skogen i ansiktet och att jag var uppblåst och hade ont i huvudet. Har slösat bort hela mina tonår på att må dåligt över hur jag ser ut när allt hade blivit bättre om jag vetat om LCHF.

När jag började med LCHF kunde jag helt plötsligt röra på mig. Älskar idag att träna och speciellt att springa. Det är en sådan befrielse när det känns som att man flyger fram i varje steg. Förr fanns springa inte ens i min värld för jag kunde inte ta mig en meter utan att det kändes som att jag skulle dö. Idag tar jag några km utan att ens tänka på det.

Läs vidare →
Maria
12 januari 2015 23
Skolsköterskan påpekar vikten??? Till en ung tjej??? I dagens samhälle??? Jag är nästan chockad, min dotter får aldrig ens höra orden vikt, tjock, smal eller liknande hemma, för hela sammhället trycker ned det I HALSEN på oss dagligen. Jag hoppas verkligen att hennes skolsköterska håller sig i skinnet, annars kommer jag att PRATA med henne/honom.

Min dotter få äta smör, ägg, leverpastej, kött, fisk, grönsaker hur mycket hon vill. Stackars alla barn som ska äta mindre och röra mer på sig framöver. Och sen efter åratal med godis och fingrarna i halsen, hittar de LCHF och har kastst bort åratal på att må dåligt.

GRATTIS FRIDA!

Läs vidare →

Alla kommentarer

1
Maria
12 januari 2015 23
Skolsköterskan påpekar vikten??? Till en ung tjej??? I dagens samhälle??? Jag är nästan chockad, min dotter får aldrig ens höra orden vikt, tjock, smal eller liknande hemma, för hela sammhället trycker ned det I HALSEN på oss dagligen. Jag hoppas verkligen att hennes skolsköterska håller sig i skinnet, annars kommer jag att PRATA med henne/honom.

Min dotter få äta smör, ägg, leverpastej, kött, fisk, grönsaker hur mycket hon vill. Stackars alla barn som ska äta mindre och röra mer på sig framöver. Och sen efter åratal med godis och fingrarna i halsen, hittar de LCHF och har kastst bort åratal på att må dåligt.

GRATTIS FRIDA!
2
Magdalena
12 januari 2015 7
Hej!
Vad jag känner igen mig. För mig började det i 13-1 4 - åldern men jag har varit ett knubbigt barn. Jag började då med Lightprodukter och margarin till min mors förskräckelse, när jag var 16 år protesterade kroppen genom att utveckla flera allergier. Har gått upp och ner i vikt hela livet, stoppat fingrarna i halsen, viktväktat, cambridgat och tränat som en tok utan resultat. Som 40-åring fick jag kostrådet lchf och gick ner ca 8 kg, är inte såååå överviktig längre men vill tappa ca 10 kg till. Kommer så väl ihåg de positiva kommentarer jag fick i nian när jag vägde ca 47 kg.
Nä, lär skolläkare och skolsköterskor lite vett, psykologi och näringslära!
3
Ewa
12 januari 2015 12
Hurra för dig Frida!! Jag blir så glad när jag får läsa om människor som har kämpat så mycket och som tillslut får en sådan fin belöning! Att känna styrka, glädje och livslust, bättre blir det inte! Fortsatt lycka framöver, så väl värd det och så väl unnt!
4
Annelie_livsglad
12 januari 2015 8
Blev rörd till tårar när jag läste. Så glad för dig vännen! Grattis. 🙂
5
Sara
12 januari 2015 24
Grattis Frida!! Kunde varit min historia också för nästan allt stämmer även in på mig. Jag var alltid längre och tyngre än alla och minns när skolsköterskan drog ännu en linje långt över genomsnittet i mina papper. Jag var aldrig tjock innan jag var elva men långt över medel för min ålder. Puberteten gjorde att jag svällde nåt enormt vilket jag hatade. Fortsatte ju äta som jag alltid gjort. Sedan kom acne på det också och så även mobbningen. Idrotten var värst och började skolka i sjuan för att nästan helt ha slutat gå dit i nian. Hade massiv ångest inför att äta i matsalen och kunde till slut inte äta inför andra och speciellt inte godis mm. I min dagbok innan sommarlovet i åttan, skrev jag att när sommarlovet var slut, då skulle jag vara smal och snygg. Sedan följde en sommar med ångest och svält. Träna gjorde jag dock inte för jag kände mig som en betongklump och jag ville inte att någon skulle misstänka nåt. Har sedan haft ätstörningar i omgångar med hetsätning blandat med svält. Jag är så arg för att jag inte insåg sambandet mellan det jag åt och att jag ständigt hade ont i magen, finnar växte som svamp i skogen i ansiktet och att jag var uppblåst och hade ont i huvudet. Har slösat bort hela mina tonår på att må dåligt över hur jag ser ut när allt hade blivit bättre om jag vetat om LCHF.

När jag började med LCHF kunde jag helt plötsligt röra på mig. Älskar idag att träna och speciellt att springa. Det är en sådan befrielse när det känns som att man flyger fram i varje steg. Förr fanns springa inte ens i min värld för jag kunde inte ta mig en meter utan att det kändes som att jag skulle dö. Idag tar jag några km utan att ens tänka på det.
6
Kajsa
12 januari 2015 7
Det är så jävla sorgligt! Jag blir så ledsen när jag läser hur en skolsköterska kan förstöra en flicka för all framtid. Lika härligt är det att läsa att lösningen finns. Hur många fler flickor (och säkert pojkar) ska få bli förstörda av skolan och dess ouppdaterade kunskap?
7
monica
12 januari 2015 1
Läser flera LCHF bloggar!En del mår mycket dålig, trots stor viktnedgång!! Hoppas att man tänker på att man aldrig blir "frisk" och vanlig människa utan alltid kommer att ha sockertrollet över sig. Ibland verkar det vara så , att när kilona är borta, så ska allt vara frid och fröjd, men det kommer det aldrig att bli. Jag har kämpat ett helt liv med återfall, allt ifrån barndomen med dåliga tänder och magont. Aldrig vägt så mycket, men har demonerna kvar. Man kan aldrig koppla av, inte bli en sådan som kan äta precis allt de vill. Dessa människor brukar aldrig vräka i sig.

Svar: #12
8
Susanne
12 januari 2015 3
Håller med monica om att det kan vara en kamp även efter viktnedgången.
Problemet är att många som är överviktiga inte bara har ett "sockermonster" att kämpa med utan för att de ÄVEN kanske är en s.k "känsloätare".
Dvs i mitt fall kunde/kan jag äta för att jag är orolig, arg, ledsen, superglad etc etc etc.
Har man DE problemen måste man ta i tu med problemen bakom ätandet och jobba med de bitarna och då kanske man behöver hjälp med det.
9
MJ
12 januari 2015 15
Det är väl klart att skolsköterskan ska reagera på överviktiga barn?
Oavsett om ätstörningen leder till övervikt eller undervikt så är det ju ett hälsoproblem och något man ska försöka hjälpa barnen från.

Det finns någon uppfattning om att det skulle vara så hemskt att påpeka att någon är tjock men helt ok att påpeka att någon är mager.
Det som är viktigt är väl att barnen är friska?
Det kanske också är det viktiga, att maten ska ätas för hälsa och inte för utseende.

Svar: #17
10
monica
12 januari 2015
Susanne! Jag räknar in allt kolhydratsätande i känsloätande. Aldrig har jag känt mig ledsen, orolig, störd och velat lägga mig som en liten unge och skrika efter något annat än kolhydrater. Inklusive mandel, nötter och annat man ska göra LCHF bröd av.
11
Frida D
12 januari 2015 5
Jättestort grattis, ursnyggt resultat! 😀
Den här berättelsen borde sändas till alla som jobbar med barn i något vårdsammanhang, särskilt skolsköterskor och personal på barnavdelningar och överviktsavdelningar. NU.
12
Svar på kommentar #7 av monica
M..
12 januari 2015 1
Jag förstår hur du tänker monica, men varför måste man tänka i så negativa banor som "att man aldrig blir frisk"?? Då har man ju gett upp. Tror inte på den vinkeln alls.
13
Sara
12 januari 2015 3
när jag gick i skolan så slutade jag gå till skolsköterskan för varje gång jag var där pratade hon om min övervikt. Hade en sådan ångest varje gång det va dags för besöken hos skolsköterskan. Kom ihåg att hon visade ett diagram på hur lång och hur pass mycket man skulle väga. Jag va både längre och tyngre än vad diagrammet visade och kände mig äcklig, fet, ovärdig. Det var hemskt. Allt handlade om vikten, men jag fick aldrig någon hjälp med övervikte. Jag fick några tips, men jag förlorade ingen vikt på det.. Jag tycker att istället för att kritisera mig, så skulle dom ha hjälpt mig med t.ex. Extra idrott och tips till mina föräldrar vad jag ska äta osv.
14
Bengt
12 januari 2015 2
Grattis Frida! Du kommer att inspirera många. Tack för att du delar med dig.
15
Cecce
12 januari 2015 2
Min dotter som nu är 12 år fick för två år sedan höra om sin övervikt och fick remiss till en barnläkare som jobbar med övervikt. Där fick hon höra att hon hade fetma och blev jätteledsen. Hon slöt sig i sig själv och isolerade sig och slutade äta för att sen vräka i sig cocosbollar i smyg. Vi går nu på Bup pga detta fast hon har växt ur sin övervikt nästan helt. Men hon ser sig fortfarande som fet. Att hon inte duger. Hon glömmer inte det skolsköterskan och barnläkaren sa till henne. Hade jag vetat att de skulle säga det rakt i min dotters ansikte hade jag aldrig gått dit. Till mig sa skolsköterskan att hon fått en remiss för att se om hon hade struma. Vi fick order att sluta dricka läsk med socker (vilket vi gjort 1-2 ggr år hemma), sluta äta godis varje dag (jag är tandläkare så det är lördagsgodis). Hon har högt insulin och enligt läkaren beror det på all läsk hon dricker? Som en mardröm...

Svar: #16
16
Svar på kommentar #15 av Cecce
MJ
12 januari 2015 6
Men är problemet verkligen att hon fick veta att hon hade fetma (om hon hade det) ? Är inte problemet att hon värderade det som hon gjorde?

Om det var något annat, t.ex. anorexia eller astma, tycker du inte att hon borde ha fått veta det? Barn som har dåliga tänder, ska de inte få veta det?
17
Svar på kommentar #9 av MJ
Freddan
13 januari 2015 3
Först vill jag börja med att säga grattis till Frida!
Det där med att skolsköterskan ska reagera på överviktiga barn låter ju rimligt men... jag vill bara säga att en bekants döttrar kom över ett sådant brev som var adresserat till föräldrarna (min bekanta och hans fru). Brevet var formulerat på ett sätt som kan verka korrekt med en vuxens glasögon men för känsliga flickor i 12-årsåldern var det förödande. Det var inte meningen att tvillingarna skulle komma över det, men så blev det. Det slutade med att den ena tvillingen blev betydligt längre än den andra, då den andra tvillingen utvecklade allvarlig anorexia som tog en flera år att behandla. En mycket sorglig historia. Om något bör man utveckla riktlinjer för själva bemötandet av barn med övervikt och liknande hälsoproblem, för där finns det brister i "bedside manners" i brist på andra uttryck. Ord kan verkligen sätta spår.
18
balix
13 januari 2015 3
Här riktas mycket kritik mot skolsköterskorna. Jag antar att kritikerna menar att de inte ska låtsas om att det finns ett problem, alternativt försiktigtvis i vaga ordalag påpeka att det kanske vore på sin plats att ändra matvanorna (vilket barn tar till sig något sådant?) För min del tror jag att sanningen snart kommer i kapp barnet, på ett eller annat sätt, och då kan slå till med desto större kraft. Om det finns bra sätt för skolsköterskor och föräldrar att hantera barnfetman utan att låta barnet få en antydan om att det väger för mycket så skulle jag gärna vilja veta hur.
19
HelenaB
13 januari 2015 3
Så länge kostrekommendationerna ser ut som de gör från livsmedelsverket, så länge får vi nog tyvärr se dessa exempel på barnmisshandel.

Idag när så många barn är överviktiga att det nästan är lika normalt som att vara normalviktig kanske det är nödvändigt att uppmärksamma föräldrarna på det. Det är de som måste se till att barnet/ungdomen får bättre kostvanor och tala med sitt barn om "problemet". Barnet ska inte höra det från skolsköterskan först. Bättre då kanske att låta en skolkurator prata med barnet om hur och när barnet äter och tankar kring det, om föräldrarna inte kan. Kanske kan man då fånga upp en del barn som mår dåligt i det tysta?

Det stora problemet är just fokus på kaloribalansen i de viktminskningsråd som ges.

Förståelsen på olika födoämnens inverkan på kropp och hjärna är alldeles för dålig. Då blir det till slut avarter som "hallonbåtsbantning" även om jag inte tror att Prof. Rössner faktiskt menade att folk skulle banta med hallonbåtar. Hans poäng var att så länge man äter färre kcal än man gör av med så går man ner i vikt. Det var hans sätt att lägga till LCHF i kategorin konstiga dieter.... Det säger dock mest om hans förståelse för kroppens kemi. Ofta får man i debatter höra att en kalori är en kalori, vilket är helt sant om man vill höja temperaturen. Men kroppen är lite mer invecklad än en simpel förbränningsprocess. Det är så många faktorer i kroppen som påverkas av vad du äter i så mycket högre grad än hur mycket energi du äter. Att trycka i sig 2500 kcal av enbart protein och fett i en måltid... är betydligt svårare än att trycka in 2500 kcal av socker och fett enbart eller enbart socker typ läsk.
När man inte förstår kroppens kemiska svar på det man äter blir det gärna en s k karraktärsfråga och den drabbade döms ut som svag och lat. Tyvärr inte bara av medelever utan även av vården och skolan. Är eleven fet, så är den troligen även dum och lat... Det har några av mina tjocka kamrater råkat ut för. Lite som att vissa talar högt till blinda i tron att de även hör illa.... De flesta tjocka dömer dock sig själva hårdast, been there done that. Det härligaste med att fatta (tack vare Bitten Jonsons bok "Sockerbomben i din hjärna"), att jag är sockerberoende, var att kunna lägga av det skuldberget det innebär att vara en karaktärslös och dålig människa. Lat har aldrig någon vågat kalla mig 🙂 LCHF hade jag hittat långt innan, men kunde inte förstå varför jag trots allt satte krokben för mig själv.
20
Narendra
13 januari 2015 2
Jag tycker skolsk;terskeproblematiken ligger nagon helt annanstans. Jag fick påpekat för mig också "en miljon gånger" att jag var tjock - men vilken tjock ungdom vet inte om det? Knappast nyheter. Vad gjorde det för nytta att dra upp mig på vågen en gång till? De kunde ju inte hjälpa mig ändå.
Om någon har hål i tänderna talar man ju om det för att laga dem. Med fetman sa man det, och den kunde man inte hjälpa.
21
Ulla
14 januari 2015
Många kloka kommentarer på Fridas berättelse:
22
sandra
14 januari 2015
Hur många kilon är det mellan bilderna?
23
Mona-Lisa
14 januari 2015
Hej ! Jag delar till hälften denna sida , mycket glad för din skull Frida ..men jag hör till både och i detta samhang ..synd om barn som får höra detta då blir det liksom tvärt emot ..med tröst ! Jag vill däremet för mig minska på kolhydrater tallriksmodell istället.mtionera mer och unna mig varannan vecka typ, mörk chocklad eller fika ..eller födelse dagar tt.ex delar en vbulle ex....Frida du är en kämpe forts. Så Kramiz
24
Frida Simonsson
14 januari 2015 1
Hej alla! Tack för alla snälla ord. Vill bara påpeka att jag inte lägger någon skuld på skolsköterskan, jag tyckte alltid väldigt bra om henne. Det är råden som är trångsynta, hon gjorde ju bara som hon är lärd. Sen att det ledde till ätstörningar är ju ingens "fel" så sätt, det är ju en rätt komplicerad sak som växte fram av flera olika anledningar.
25
Ulla
14 januari 2015
21Ulla
Idag 10:57 Av någon anledning uteblev allt jag räknat upp efter kolontecknet.

Många kloka kommentarer på Fridas berättelse: ----------------------------------??

Lämna en kommentar Avbryt svar

Äldre inlägg