”Det här är nog den lättaste viktnedgången någonsin”
Före och efter
Frida hade varit mer eller mindre överviktig hela livet, och skolsköterskans råd om att äta mindre och springa mer lät ju enkelt, men det hjälpte inte. Efter en tid utvecklade Frida ätstörningar i jakten på att gå ner i vikt.
Här är hennes berättelse om vad som hände när hon nyligen hittade det som fungerade för henne:
Mejlet
Hej!
Tänkte skryta lite om min viktnedgång. Först gick jag ner en massa kilon, sen slappade jag till mig under sommaren/hösten, fick sockeråterfall och gick upp en del igen, och nu har jag gått ner allt igen. Och en hel del till. Det här är nog den lättaste viktnedgången någonsin. Inget jäkla kcal-räknande, inget vägande av mat, ingen hunger eller självsvält. Massa energi, och jag är starkare än någonsin. Har slagit personliga rekord i ALLA träningsövningar på gymmet, i löpspåret, i egentligen allt jag gett mig på. Detta trots att jag förr när jag åt en kolhydratrik kost och tränade dubbelt så mycket inte kom upp ens i närheten av där jag är nu styrke- och konditionsmässigt.
Jag har väl alltid varit matglad sedan jag föddes, och alltid varit lite större än de andra barnen. Men allt eftersom jag växte började skolsköterskan påpeka min vikt, prata om tallriksmodellen, och att jag ska röra mig mer och äta mindre. Det låter ju lätt, men det var det inte. Jag kämpade jättemycket med mat och träning. Vissa perioder tränade jag flera gånger om dagen, och åt i perioder ingenting för att sedan frossa för att jag var så himla hungrig. Det gick inte. Det var nästan omänskligt svårt för mig att hålla en rimlig nivå viktmässigt. Så fort jag gått ner, packade jag på mig igen. Lägg då på den struntmaten de serverade i skolan, och du får en riktig utmaning.
Efter att skolsköterskan påpekat en miljon gånger att jag ska gå ner X antal kilo blev jag tillslut knäpp. Jag testade nutrilett (och allt inom den kategorin), alla möjliga detoxar, levde på frukt och knäckebröd. Icke, jag packade på mig allt igen. Tillslut drev det mig till en ätstörning där jag lärde mig att hungern var min vän. Under 9an tävlade jag med mig själv om hur länge jag kunde gå utan att äta. Rekordet var 10 dagar tror jag (jag fick ångest om jag råkade svälja tandkräm). Det enda jag åt var förbränningspiller, och jag tränade flera gånger om dagen. När jag varit tvungen att äta, eller när det brast för mig och jag hetsåt massa godis, stoppade jag fingrarna i halsen. Hela livet kretsade kring vikten.
När jag började gymnasiet började jag tröstäta i hemlighet. Jag gav upp. ”Jag får väl bli tjock då” tänkte jag. Alla andra alternativ verkade omöjliga. Jag packade på mig 40 kg på något år, sen var jag kvar där. Jag skolkade idrotten för att jag var rädd att folk bara skulle kolla på min kropp. Varje dag, varje timme, kretsade kring min kropp, i mitt huvud.
LCHF räddade mig. För första gången i mitt liv tränar jag för att jag vill, inte för att jag vill straffa min kropp. Jag kan äta mig mätt. Jag vill (i alla fall inte lika ofta) inte tröstäta. Jag äter för att ge min kropp det den behöver. Aldrig har jag haft så mycket självförtroende som jag har nu. Antagligen räddade det mig från att äta ihjäl mig, eller svälta ihjäl mig.
Frida Simonsson
LCHF för nybörjare
Tips för vikten
Bilden som ändrade alltMer
”Varför var jag fortfarande tjock?”
Mer än 275 tidigare framgångshistorier
Video
PS
Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.
Min dotter få äta smör, ägg, leverpastej, kött, fisk, grönsaker hur mycket hon vill. Stackars alla barn som ska äta mindre och röra mer på sig framöver. Och sen efter åratal med godis och fingrarna i halsen, hittar de LCHF och har kastst bort åratal på att må dåligt.
GRATTIS FRIDA!
Vad jag känner igen mig. För mig började det i 13-1 4 - åldern men jag har varit ett knubbigt barn. Jag började då med Lightprodukter och margarin till min mors förskräckelse, när jag var 16 år protesterade kroppen genom att utveckla flera allergier. Har gått upp och ner i vikt hela livet, stoppat fingrarna i halsen, viktväktat, cambridgat och tränat som en tok utan resultat. Som 40-åring fick jag kostrådet lchf och gick ner ca 8 kg, är inte såååå överviktig längre men vill tappa ca 10 kg till. Kommer så väl ihåg de positiva kommentarer jag fick i nian när jag vägde ca 47 kg.
Nä, lär skolläkare och skolsköterskor lite vett, psykologi och näringslära!
När jag började med LCHF kunde jag helt plötsligt röra på mig. Älskar idag att träna och speciellt att springa. Det är en sådan befrielse när det känns som att man flyger fram i varje steg. Förr fanns springa inte ens i min värld för jag kunde inte ta mig en meter utan att det kändes som att jag skulle dö. Idag tar jag några km utan att ens tänka på det.
Problemet är att många som är överviktiga inte bara har ett "sockermonster" att kämpa med utan för att de ÄVEN kanske är en s.k "känsloätare".
Dvs i mitt fall kunde/kan jag äta för att jag är orolig, arg, ledsen, superglad etc etc etc.
Har man DE problemen måste man ta i tu med problemen bakom ätandet och jobba med de bitarna och då kanske man behöver hjälp med det.
Oavsett om ätstörningen leder till övervikt eller undervikt så är det ju ett hälsoproblem och något man ska försöka hjälpa barnen från.
Det finns någon uppfattning om att det skulle vara så hemskt att påpeka att någon är tjock men helt ok att påpeka att någon är mager.
Det som är viktigt är väl att barnen är friska?
Det kanske också är det viktiga, att maten ska ätas för hälsa och inte för utseende.
Den här berättelsen borde sändas till alla som jobbar med barn i något vårdsammanhang, särskilt skolsköterskor och personal på barnavdelningar och överviktsavdelningar. NU.
Om det var något annat, t.ex. anorexia eller astma, tycker du inte att hon borde ha fått veta det? Barn som har dåliga tänder, ska de inte få veta det?
Det där med att skolsköterskan ska reagera på överviktiga barn låter ju rimligt men... jag vill bara säga att en bekants döttrar kom över ett sådant brev som var adresserat till föräldrarna (min bekanta och hans fru). Brevet var formulerat på ett sätt som kan verka korrekt med en vuxens glasögon men för känsliga flickor i 12-årsåldern var det förödande. Det var inte meningen att tvillingarna skulle komma över det, men så blev det. Det slutade med att den ena tvillingen blev betydligt längre än den andra, då den andra tvillingen utvecklade allvarlig anorexia som tog en flera år att behandla. En mycket sorglig historia. Om något bör man utveckla riktlinjer för själva bemötandet av barn med övervikt och liknande hälsoproblem, för där finns det brister i "bedside manners" i brist på andra uttryck. Ord kan verkligen sätta spår.
Idag när så många barn är överviktiga att det nästan är lika normalt som att vara normalviktig kanske det är nödvändigt att uppmärksamma föräldrarna på det. Det är de som måste se till att barnet/ungdomen får bättre kostvanor och tala med sitt barn om "problemet". Barnet ska inte höra det från skolsköterskan först. Bättre då kanske att låta en skolkurator prata med barnet om hur och när barnet äter och tankar kring det, om föräldrarna inte kan. Kanske kan man då fånga upp en del barn som mår dåligt i det tysta?
Det stora problemet är just fokus på kaloribalansen i de viktminskningsråd som ges.
Förståelsen på olika födoämnens inverkan på kropp och hjärna är alldeles för dålig. Då blir det till slut avarter som "hallonbåtsbantning" även om jag inte tror att Prof. Rössner faktiskt menade att folk skulle banta med hallonbåtar. Hans poäng var att så länge man äter färre kcal än man gör av med så går man ner i vikt. Det var hans sätt att lägga till LCHF i kategorin konstiga dieter.... Det säger dock mest om hans förståelse för kroppens kemi. Ofta får man i debatter höra att en kalori är en kalori, vilket är helt sant om man vill höja temperaturen. Men kroppen är lite mer invecklad än en simpel förbränningsprocess. Det är så många faktorer i kroppen som påverkas av vad du äter i så mycket högre grad än hur mycket energi du äter. Att trycka i sig 2500 kcal av enbart protein och fett i en måltid... är betydligt svårare än att trycka in 2500 kcal av socker och fett enbart eller enbart socker typ läsk.
När man inte förstår kroppens kemiska svar på det man äter blir det gärna en s k karraktärsfråga och den drabbade döms ut som svag och lat. Tyvärr inte bara av medelever utan även av vården och skolan. Är eleven fet, så är den troligen även dum och lat... Det har några av mina tjocka kamrater råkat ut för. Lite som att vissa talar högt till blinda i tron att de även hör illa.... De flesta tjocka dömer dock sig själva hårdast, been there done that. Det härligaste med att fatta (tack vare Bitten Jonsons bok "Sockerbomben i din hjärna"), att jag är sockerberoende, var att kunna lägga av det skuldberget det innebär att vara en karaktärslös och dålig människa. Lat har aldrig någon vågat kalla mig :-) LCHF hade jag hittat långt innan, men kunde inte förstå varför jag trots allt satte krokben för mig själv.
Om någon har hål i tänderna talar man ju om det för att laga dem. Med fetman sa man det, och den kunde man inte hjälpa.
Idag 10:57 Av någon anledning uteblev allt jag räknat upp efter kolontecknet.
Många kloka kommentarer på Fridas berättelse: ----------------------------------??