Kärlek och lågkolhydratkost

Båda energigivande och meningsskapande. Den ena bitterljuv och alltsom oftast flyktig. Den andra en pålitlig vän som med milt sinnelag förlåter eventuella snedsteg i kolhydratträsket och godislandet, alltid erbjudandes en trygg famn där jag är välkommen tillbaka.

Den 16 mars 1984 föll jag för första gången i armarna på min första flickvän, Maria från Karlstad. Och det var just den 16 mars, år 1878, den brittiske begravningsentreprenören William Banting avslutade sin jordevandring efter en tapper, länge misslyckad, men till slut framgångsrik och inspirerande kamp mot sin höga vikt.

Banting menade att ”av allt djävulskap som drabbar mänskligheten, kan jag inte föreställa mig något värre än fetma”. Eftersom han från barnsben känt en ”obeskrivlig fruktan för denna katastrof”, hade han under många år kämpat ack så hårt, men förgäves, för att hålla vikten nere. Bland annat genom timslånga roddturer, ridning, promenader:

Få människor har levt ett mer aktivt liv, fysiskt och mentalt./…/ Min övervikt och sedermera fetma har alltså inte haft sin orsak i bristande fysisk träning eller omåttligt ätande och drickande.

När han allt mer desperat konsulterat landets bästa läkare, hade han förutom motion ordinerats sådant som hälsodrycker, havsluft, turkiska bad. Men inget hjälpte. ”Det verkar inom medicinen finnas väldigt lite kunskap om fetman och hur den ska förstås.”

Hans lidande var långtifrån bara fysiskt. ”Ingen människa som lider av fetma kan förbli helt okänslig inför fnysningar och kommentarer från grymma och okänsliga människor i i kollektivtrafiken och på gator och torg/…/ så därför undviker man ofta ställen där man riskerar att bli förlöjligad.”

Vid 66 års ålder kunde Banting inte längre böja sig ner och knyta skorna. Han trodde att hans hörselproblem berodde på fett som tryckte på hörselgången. Knäna värkte. 165 centimeter kort vägde han över 90 kilo och vikten gick bara uppåt. Samtidigt hade medicinska tidskrifter som The Lancet sedan 1850-talet börjat ta upp fetma som en hälsofara.

Under vintern 1862/63 tränade den nyblivne pensionären Banting som en galning, men utan nämnvärt resultat. Så träffade han av en lycklig slump läkaren William Harvey. Harvey hade studerat i Paris under den kontroversielle medicinaren Claude Bernard och tagit del av dennes fynd att levern kunde producera glukos. Det vill säga man behövde inte äta kolhydrater för att hålla blodsockret uppe!

Harvey kombinerade denna kunskap med vissa kända diabetesmekanismer och iakttagelser från djurvärlden – och simsalabim! Lågkolhydratregimen var född!

Resten är – som man säger – historia. William Banting gick snabbt ner över 20 kilo genom att undvika bröd, mjöl, öl, socker, potatis och mjölk. Även smör. Banting hade nämligen felaktigt fått för sig att smör innehåller stärkelse.

Han åt måltider av följande typ: ”Till lunch fem, sex uns (150-180 gram) fisk, men ej lax, sill eller ål; eller fem, sex uns kött, men ej fläsk eller kalv; samt grönsaker, dock ej potatis, palsternacka, rödbeta, majrova eller morot.”

Som ni ser var Banting faktiskt i viss mån fettskrämd – även om han till frukost ofta åt rejält med bacon. Och ska vi vara ärliga ingick också måttlig mängd frukt och enstaka skivor toast i hans dagsmenyer. Hans ätregim kan rätteligen därför lika väl kallas högproteinkost som lågkolhydratkost.

Men den stora interventionen handlade alltså om att drastiskt skära ner på socker och stärkelse. De större kolhydratkällorna kallade han ”lömska fiender”. I alla fall för den som tenderar att tjocka på sig högre upp i åren. Medan de kan vara gynnsamma (”eminently friendly”) för ungdomar. Här pekar han alltså på den insulinresistens som kan smyga sig på med stigande ålder.

Banting satte sig ner och skrev en pamflett: A Letter On Corpulence. Denna sålde i makalösa 50 000 exemplar på några år. En stor del av inkomsterna gav han till välgörenhet. Sitt nya, smala liv beskrev han som ”en spårvagn mot lyckan”. Och hans namn lever kvar i språket, genom ordet banta.

William Banting är ett bra namn att ha i bakhuvudet när man stöter på den ganska vanliga missuppfattningen att lågkolhydratkost skulle vara en modern trenddiet. Här några andra (framför allt läkare):

Wilhelm Epstein i Tyskland på 1880-talet. Blake Donaldson i USA på 1920-talet. Derrick Dunlop i Skottland på 1930-talet. Alfred Pennington och Hilde Bruch i USA på 1940-talet. Richard Mackaness och John Yudkin i England samt George Thorpe i USA på 1950-talet. Wolfgang Lutz i Österrike och Robert Kemp i England på 1960-talet.

Och vad sägs om det här citatet från 1880-talet, hämtat från den i många svenska hem då förekommande tjocka luntan Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter:

Han tillråder en inskränkning af kolhydraten, sålunda inskränkes brödmängden för dagen till 80 högst 100 gram; potatis, socker och sötsaker af alla slag förbjudas helt och hållet… och långt ifrån att uppmana personen akta sig för fett, tillråder han feta köttsorter såsom fet svin- och fårstek, fet skinka o.s.v. samt, om intet annat fett finnes, tillråder han att sätta benmärg till soppan; feta såser samt grönsaker anrättade med smör rekommenderas äfven.

Sista ordet idag går till gastronomen, författaren och politikern Jean Anthelme Brillat-Savarin (som dök upp i min förra text i egenskap av ostälskare:

I matklassikern Smakens fysiologi från 1825 skriver han att ”då det kunnat påvisas att fettbildningen, såväl hos människan som hos djuren, uteslutande ha sin grund i mjöl- och stärkelserik föda… …så kan man därav draga den ofelbara slutsatsen, att en mer eller mindre sträng avhållsamhet från allt vad mjöl- eller stärkelserik föda heter måste leda till att fetman avtar.”

Men livsnjutaren Brillat-Savarin sticker inte under stol med att det för somliga av oss understundom gör ont i själen när vi avstår från kolhydrater.

O Gud hur barbarisk är icke professorn!, Med ett enda ord utdömer han allt vad vi tycka om, dessa vita bröd från Limet, dessa biscuits från Achard, dessa galettes från… och så många goda saker som man gör med smör och mjöl och med socker och mjöl samt med ägg och mjöl och socker. Han skonar inte ens potatis eller makaroni!

Men vem sa att det skulle vara lätt att vara människa?

Erik Hörstadius