Fet soffpotatis: vad är orsaken?
i Fetmaepidemin 
Detta är ett intressant ämne som diskuterades under fetmakonferensen. Feta barn rör sig i genomsnitt mindre än smala. Men blir de feta av att sitta still, eller blir de stillasittande av sin fetma?
Svaret kan förvåna dig. Enligt forskarna finns det minst lika bra stöd för att barnen sitter still mer för att de är feta.
Fetman verkar faktiskt ofta komma först:
SR: Barnfetma ger inaktivitet, inte tvärtom
Den korrekta orsaken?
Ovanstående är ett steg på vägen. Men det finns ett skäl att de har svårt att välja. Jag tror de missade det korrekta svaret. Inget av de två alternativen är helt rätt. Fetma behöver inte ge stillasittande, och stillasittande behöver inte ge fetma. De orsakas vanligen båda av något annat.
Stillasittande, liksom överdriven hunger, är inte orsaken till vanlig fetma. De är symtom på den hormonella störning som ger vanlig fetma.
Ni vet vad: för mycket av hormonet som börjar på I. Det lagrar in fett och låser in det. Det gör dig hungrigare och tröttare. Det är orsaken.
För mycket socker, stärkelse
->
Sjukligt högt insulin
->
Hunger, trötthet, viktökning
Till exempel killen på bilden. Han är inte överviktig för att han är lat. Han sitter inte still för att han är överviktig.
Han är hungrig och trött och går upp i vikt för att han dricker cola och äter chips.
Den nya synen på fetma
Snart kommer ett inlägg om den nya synen på fetma, och en amerikansk professor som forskat just på barnfetma. Han har kommit till samma slutsats. Hans studier har varit oerhört belysande. Han är briljant. Han heter Robert Lustig.
Men först, vad tror du om ovanstående?
Mer
LCHF / Lågkolhydratkost för nybörjare
Medical News: Childhood Obesity Leads To Lack Of Exercise Not Other Way Round Says New Research – Ytterligare rapport om studien
Några historier
Maximalt strikt: noll kolhydrater – videointervju
Inspiration – bild före och efter
Minus 168 kilo med lågkolhydratkost!
Hur man går ner 50 kilo – videointervju
Jeg blir liggende langflat på sofaen, etter at jeg har spist, trøtt...og fort mere sulten som du skriver.
Veien er kort til mere mat, mere karbohydrater...sulten gnager, og vektøkningen kommer fort hvis man ikke tar seg i akt.
Själv har jag urusel karaktär - jag äter allt tills det är slut eller kroppen skriker "stopp!". Den metoden tror jag funkar dåligt att tillämpa på coca cola och chips dock.
Ja, och de som tror att de ger sina barn nyttig mat är inte bättre. En arbetskamrat stuvade utan att blinka i sin treåring en jättestor kanelbulle med lättmjölk därtill.
Michel, du säger; "Själv har jag urusel karaktär - jag äter allt tills det är slut eller kroppen skriker "stopp!". "
Personligen tror jag att här finns en av nycklarna till ätandets problem. På vilket sätt har en människa bra/god karaktär, när vederbörande kan stå ut med hunger, svälta sig, äta mycket mindre än vad kroppen behöver?
Att äta sig mätt kan knappast vara ett karaktärsdrag, inte heller att låta bli att äta...
http://www.thelivinlowcarbshow.com/shownotes/2112/dr-robert-lustig-ep...
en underbar intervju. Jag lyssnade på den härom veckan.
Godis fick jag dock endast på lördagar och jag slutade med det nästan helt innan högstadiet. Chips visste jag knappt vad det var för något och ostbågar stötte jag på för första gången på ett barnkalas när jag gick i mellanstadiet, vilket förvånade de andra barnen.
Fläsk, ägg och ost åt jag ytterst sällan och istället blev det pasta med köttfärssås/köttbullar/korv och mycket ketchup/senap. Jag cyklade till skolan trots min tyngd, och gymnastik var höjdpunkten i skolan, men ner i vikt gick jag inte.
Med åren märkte jag att orken försvann och jag blev bara tröttare och tröttare vilket gjorde mig nedstämd eftersom jag inte längre orkade hålla på med sport. Jag fick allvarliga sömnproblem och var så trött på dagarna att jag var tvungen att ta tupplurar för att huvudtaget orka med. De sista åren innan LCHF blev jag sängliggande större delen av dygnet eftersom jag hade knappt ork att hålla mig vaken.
Nu har jag praktiskt taget inverterat min kost och äter helt tvärtemot än jag åt förr och har gått ner nära 50 kilo (nästan halvägs) och mår mycket bättre på alla sätt än jag någonsin gjort tidigare.
"Att äta sig mätt kan knappast vara ett karaktärsdrag, inte heller att låta bli att äta..."
Bra tanke!
Vidare om de är överaktiva av allt socker blir de svårare att att klara lägre stimulering och tom tristess. Här kommer maten igen för att minska tristessen.
Jag har tänkt på sen sak.. Jag tittade för ett tag sen på Supersize me med Spurlock. Han säger på ett ställe hur ofta dom åt "ute" när han var barn...
OM man tänker tillbaka/ intervjuar en äldre dam/herre som var ung på 40-50-talet så tror jag att en "normal-ätar-bild växer fram.
Då fanns det inte kaffebröd, läsk, saft, juice, godis, pasta, ris vitt bröd etc etc .... När jag pratar med mina vänner - de som förfasar sig över att jag äter så konstigt - så ber jag dem alltid att leta upp en äldre person och fråga hur deras vardag var förr...
I min generation så är det självklart med frys och kyl och fruktdisk i affären.. det var inte självklart 1950...
Vår ätarkultur gjorde nog en totalsväng ungefär där...
Kunde vara kul doc, ifall du kunde intervjua några äldre om deras yngre liv och kostvanor.. Det tror jag hade fått många att lyfta på ögonbrynen.. för det är ganska LCHF- aktigt...
att äta 6-8 skivor bröd om dagen kom ju någongång i början av 80-talet och jag kommer ihåg att de äldre damerna på stan skakade på huvudet och muttrade - de e inte kloka, det mättar ingenting....
Monica Hansson
På gymmet bygger man muskler, går ner i vikt gör man via kosten. Att lägga om sin kost, trappa ner på sötsuget och utesluta kolhydraterna är ett steg på vägen. Så tror jag, är det någon som har någon att invända så skriv?
Jag tror att folk i allmänhet har fått något om bakfoten då man pratar om inkomster och utgifter... eller vad tror ni?
De andra barnen som inte har sådana chanser har tråkigt på grund av föräldrars eventuella ekonomi och brist på sysselsättning.
Det är inte så konstigt att de tar till tröstätande. Och blir bara olyckligare med åren när de blir eventuellt mobbade för att de är tjocka. Följden blir ännu mer tröstätande.
Jag har sett barn i min omgivning vars föräldrar tänker mer på sig själva än sina barn. Som slänger till barnen pengar och själva går ut och roar sig på helgerna.
Sen tror jag att det är delvis ärftlighet, att vissa blir överviktiga, både barn och vuxna.
Vissa kan ju äta hur mycket som helst utan det syns på dem. En annan måste ha koll på varenda tugga för att inte gå upp i vikt.
http://www.youtube.com/watch?v=oavMtUWDBTM&feature=related
Han sjunger för bra för det. :)
Har just läst Gary Taubes genomgång av undersökningar inom detta ämne. Intressant!
Hönan och ägget kan man diskutera, liksom orsaken till fetma hos barn Orsakerna är flera. Frågan är vilka av orsakerna som vi orkar ta tag i, enskilt eller i flertal och göra någonting åt. Frågan har således både en taktisk och strategisk betydelse för oss lchf-are och andra som vill påverka.
Det kanske är dags att börja fundera i dom banorna i stället för att försöka överglänsa "bloggkompisarna" i formuleringskonst, kunskap, beläsenhet eller kontaktytor. Det är spännande och roligt att frottera sig med sådana som man bedömer som likar. Hur mycket vinner du på det egentligen?
Ni som finns i bloggosfären och frotterar er, har ni som Sickan i Jönssonligan någon plan? Vad tjänar alla era ord, roliga formuleringar och belästa hänvisningar för syfte?
Tycker själv det här skrivandet är roligt, har just dykt in i det, men roligt kan man ha även på krogen. Så...
Vår plan
Först tar vi diabetikerna, sen fettosarna sen världen.
Vet att dagens mat är betydligt värre och enklare idag än då men jag fick helt vanlig mat som kött, potatis, pasta, ris både i skolan och hemma och varken jag eller mina kompisar var överviktiga och den maten finns fortfarande att köpa. (Fanns bara 2-3st på hela min skolan som var överviktiga)
Innaktiva barn med för mycket kcal i magen gör dom feta och föräldrarna ser till att det finns kcal hemma, där är problemet.
Men när barn får lovehandles och rund mage att man inte som förälder reagerar, verkar som dom tycker synd om barnet och fortsätter ge dom möjlighet att tröstäta.
Får mig att tänka på mamman jag såg på tv som beklaga sig över att hennes 1 eller 2åriga son hade socker/cocacola-beroende och hon fundera aldrig på varför han hade det.
Jag känner par vars tipåriga dotter så smått börjar lägga på sig bilringar. Naturligtvis vill de hjälpa sin dotter slippa bli en tjockis. Dottern har en benägenhet att ofta småäta. De har svårt att komma tillrätta med problemet. Hur kommer det sig tro? Tja, mamman är gammal viktväktare och såklart är det ju hon i familjen som vet hur man ska äta för att bli smal och fin.
De har också en halvårs bebis. Mammans mjölkproduktion kom aldrig igång, så han fick mjölkersättning. Numera är han en ganska stor halvåring. Hon är så förundrad över att den lille får i sig en tallrik gröt, en flaska välling och en portion fruktmos. Och så är de förvånade över att han är så stor.
En tvåring som småäter? Och föräldrarna står som frågetecken och undrar hur hon kan komma över nåt ätbart bara sådär, dom kanske t o m tror att hon går till affären själv och handlar.
Lovehandles på ett barn är fel ordval.
Känner helt igen mig i det du skriver, och håller med till 100%!
Fast områden för fri lek och kreativitet, det beror nog på var man bor. I stan är det nog hopplöst dåligt på den punkten, möjligen i nån park, men då måste de små övervakas, så ingen "ful gubbe" eller annan med ont i sinnet, tar ens barn... Städer är farliga!
Här "på landet" där vi bor, finns ju skogen inom promenadavstånd, men det är sällan de är där! När jag var liten var vi ofta upp i skogarna och lekte - finns ju hur mycket som helst att hitta på där bland stock, stenblock, bäckar, kottar... Vi gick dit själva, utan vuxna, och lekte. Kom liksom på det själva, utan att någon annan talade om för oss att vi kunde gå dit, att vi kunde leka bland stenarna och vattnet. Idag måste man tala om för barnen att de kan göra det eller det eller det, de kommer inte på något själva! De ska aktiveras, kan inte tänka själva. Gäller även mina egna... tyvärr.
Liksom att vi, när vi blev lite större, ofta samlade ihop gäng och spelade "munken" t ex. Ett slags kurragömma med en fotboll, eller burk, som hade en central roll. Mig veterligt, gör de inte så nu. Det är säkert töntigt! Bättre då att stänga in sig och LANA i flera dygn, leva på Red Bull och pizza, inte se dagsljuset på flera da'r!
Och jag var alltid i stallet, cyklade dit och hem. Mockade, ryktade, smörjde, umgicks. Red väldigt sällan, mamma hade inte råd. Idag blir ungarna skjutsade till stallet, RIDER sin timme, blir hämtade. De ÄR aldrig i stallet! Vet inte hur man tar hand om en häst! Men rider gör de!
Min sockerråtta vaknade nog i övre tonåren, när man kunde köpa glass och godis på rasterna på gymnasiet. Bodde under de två åren hos mormor och fick mat med mycket socker i, samt fika i tid och otid. Hon ville ju vara snäll...
Sen har det rullat på, när man flyttade hemifrån. Praktiskt och enkelt med mackor! Och så skulle det vara lätt- och light- och nyckelhål och margarin (billigare än smör) och köttbitar med så liiiite synligt fett som möjligt! Och ut och springa som en tok! Viktväktarna! Ännu mindre fett, massor av potatis, för det gav ju bara två points i obegränsad mängd, samt ännu mera konstigheter och onaturliga livsmedel. Allt så fettsnålt som möjligt!
Jag är från Stockholm, men har samma erfarenheter.
Lekte burken eller liknande på alla raster i skolan. Jag var i stallet nästan alla kvällar i veckan, men red bara 2-3. När vi var hemma på helgerna lekte vi "nigger" eller stod på händer. Vi var i stort sett alltid ute. Regnade det låg vi nere i kärret och fångade ödlor eller bara hoppade i vattenpölarna. Det var ju först i högstadiet man slutade leka, det var ju "skämmigt". Men vi lekte häst i smyg på parkeringen vid stallet fram till vi var 15. Då sprang man runt runt och var häst. Just våra föräldrar hämtade oss en halvtimme efter alla andra bara för att vi skulle hinna leka. Sommar som vinter.
Jag var smal till jag började gymnasiet, fet blev jag först på universitetet.
Tioåring menar jag, slant på tangenterna. ;-)
Det här kanske du eller någon annan här kan svara/reagera på:
Via Dr Joseph Mercola, vars bok "The No Grain Diet" jag läste med stor behållning för 5-6 år sedan (det var min första kontakt med lågkolhydratkost), fick jag tips om boken "The metabolic typing diet" av William Wolcott. Enligt den kan mänskligheten delas in i tre kategorier - de som mår bäst av att vara vegetarianer (kolhydrattypen), de som bör äta en balanserad blandning av fett, kolhydrater och protein à la isodieten (blandttypen) samt proteintypen som mår bäst av LCHF. Att äta i strid med sin natur är dömt att misslyckas, enligt författaren; dvs en kolhydrattyp som äter enligt LCHF kommer att må dåligt och inte gå ner i vikt, och vice versa.
Min fråga är: finns det någon som helst beprövad vetenskap bakom dessa påståenden? Genom att besvara ett omfattande frågeformulär får man veta vilken typ man tillhör. Jag kom fram till resultatet "blandtypen", vilket innebär att jag bör äta en hel del kolhydrater i form av frukt, baljväxter och fullkornsprodukter. Fett kan jag äta i rimliga mängder, företrädesvis vegetabiliska fetter. Enligt Wolcotts teser borde det i mitt fall leda till optimala förutsättningar för välmående och viktnedgång!
Men så är inte fallet! Det är bara när jag håller kolhydratintaget väldigt lågt (i stort sett bara äter ovanjordsgrönsaker) samt mycket fett och en hel del protein som jag håller mig mätt. För mig är hunger/sug det största hindret för viktnedgång och välmående överhuvudtaget.
Min fråga är därför - om vi människor verkligen är skapta lika, hur kan det då vara möjligt att vi har så olika näringsbehov (enligt Wolcott och därmed också Mercola som gör reklam för Wolcotts bok och teorier på sin hemsida och i sitt nyhetsbrev)? Mercola säger i en kortfilm som han länkar till att han märkt att medan vissa av hans överviktiga patienter rasar i vikt av Atkinsdieten, går andra upp i vikt och mår sämre. Denna insikt föranledde honom att sätta sig i de bakomliggande mekanismerna, och på det sättet kom han i kontakt med "metabolic typing".
Det vore intressant att få veta vad andra här har för åsikt i frågan!
Utifrån mina begränsade kunskaper om "The metabolic typing" är dess uppdelning i tre kategorier ungefär lika vetenskaplig som att spå i kaffesump.
Det låter ju betryggande...ett nytt sätt att tjäna pengar, kanske? Det kostar ju en del att göra testet online, och boken är inte heller gratis...när man upptäcker att det inte funkar är det ju för sent och man själv ett antal kronor (eller snarare dollar) fattigare...
Wow! Får de i den lilla sexmånaders både gröt och välling plus efterätt..? Hur ofta matas han? Eller ska man säga hur sällan matas han? : )
Jag är glad om jag får i min på åtta månader* en dl gröt.. Välling? Nja, det går sisådär** och fruktmos ska jag försöka skära ned på. Känns onödigt att propsa i de små en massa sötsaker de egentligen inte behöver, åtminstone inte efter varenda måltid. Eller finns det essentiella efterrätter? : )
Hur matar ni andra era små som börjat med smakportioner i större mängd?
Själv drygar jag ut barnmatsburkarna med omelett (gjord på sju äggulor, fem hela ägg och ca 2,5 dl grädde) och extra kött - brukar vara tio procent kött i burkarna, resten är vatten, potatis och grönsaker - samt oftast en bit smör.
* - född av en diabetesmorsa och vägde 3,9, inte så farligt ändå. Sköterskorna var lite överraskade; ”de brukar ligga uppåt en 4,5 och lite till..”
** - havrevälling blev det rännskita av så nu har vi gått över till majsvälling.
60 gram kolhydrater per 100 gram låter inte så kul men å andra sidan hoppas jag att jag parerar det genom den övriga maten plus att hon faktiskt kryper omkring en hel del så dammet yr..
Hehe och jag läser som en kratta, var trött som fasen imorse :P
Jag är född 1987, 23 år idag alltså. Vi lekte jätteofta dunken, byggde egna hopp som vi cyklade i, var ute i skogen, gungade massor etc. TV-spelen kom mer och mer och likaså barnprogram 24/7.
Samma sak med lördagsgodis, vi fick det men det var på utdöende. Jag brukar säga att jag troligtvis är den sista generationen där lördagsgodis var standard som barn samt den sista generationen som leta efter porrtidningar i skogan. Den sista viktiga delen i småpojkars utveckling är idag förstörd på grund av internetporren. :D
Det positiva med ersättningen är att man kan vara hemma med henne extra länge och ta en välbehövlig paus från ett tärande jobb.
Majsvälling och mild havrevälling är det inte så stor skillnad på vad gäller fett, protein och kolhydrater - väljer hellre majssorten och ser en normal avföring än den mer flytande sorten som blir resultatet med havrevarianten.
I gröten försöker jag komma ihåg att ha smör och med en mild fruktgröt en gång per dag tycker jag att jag lyckas hålla mig på rätt sida jämfört med dem som kör med fullkornsprodukter..
..apropå det, har någon läsare bra tips på böcker att läsa som tar upp att människan inte är särdeles anpassad till att äta frömat och sådant?
Fel forum för en sån här fråga men finnes tips på hur barnmat borde tillagas?
Mosade fakirbiffar, månne?
(Det borde man kanske testa..? : )
Tejp, du får ge din unge vad du vill. Jag ironiserade bara lite över att du anmärkte på att nån annan gav fruktmos som du tycker är en sötsak samtidigt som du ger ditt eget barn en massa annat skräp.
Nej JAUS, dissa inte burkmaten! Jag tigger nämligen till mig tomburkar av småbarnsföräldrar för att de är så bra att förvara smått och gott i i frysen och annorstädes. Findus rulez! ;-)
Så länge "bit-storleken" är anpassade efter åldern kan man ge dom det mesta du äter själv..
Ironi? Ja, jag tyckte det var något som fläktade till ovanför huvudet på mig igår kväll, nu vet jag vad det var. Skönt, då ska jag säga till frugan att vi inte alls har spöken i huset.. : )
Ska försöka ta tag i barnmatslagandet på allvar..
#mariee
Jo, att bitarna måste vara anpassade till åldern har jag upptäckt. 8-månadersmat till en 6-månaders var ingen hit.
1. mycket kolhidrater varje dag i form av bröd, pankakor, olika form av stekt deg osv ...
2. absolut ingen motion - farmor och mormor övertalade mina förädlar att en flika inte får springa eller klatra ???
resultat: har altid varit lite rund och mjuk, inga musklar alls som påverkar hela mitt vuxen liv
därför är jag glad att jag upptäckte LCHF (stort tack till SSS som öppnade mina ögon med sina GI Noll böcker), men jag kommer att kämpa mod barndomsarvet hela livet
tyvärr, ser jag att min egen syster gör precis samma sak med sin första pojke
jag har många gånger försökt att prata med henne, utan resultat
pojken är 11, överviktig, har ingen kondition alls, heller inte musklar, bara fet överallt
så sorgligt
Paltkoma har jag drabbats av förut men inte längre - sen kolisarna försvann gjorde paltkoman också det (utom när jag äter pitepalt - enda riktiga fällan för mig men jag kompenserar det med fett fläsk och skirat extrasaltat smör) :)
Själv var jag smal till efter gymnasiet - då jag stötte på viktväktarna och "lightprodukter" och fick för mig att börja äta efter deras råd. Jag hade ju gudbevars slutat träna så intensivt och det förstod jag väl att jag då behövde lägga om kosten för att inte gå upp i vikt... (ironi) - det i sin tur gjorde att jag gick upp ca 35 kg.... som jag nu håller på att äta bort - tack vare LCHF och min nyfikenhet för kostsättet + min sons sjukdom (där jag vägrade acceptera att kostförändring inte på något sätt skulle kunna förbättra hans levnadsvillkor)
Någon "sockergris" har jag aldrig varit och kommer nog aldrig bli - för min del tror jag att det är mer socker i produkter som jag inte tror det ska finnas i eller mycket mer än jag trodde. Jag gillar heller inte läsk - har aldrig gjort det.
När jag sitter nu och skriver kommer jag ihåg att en av mina kompisars mammor som fick åldersdiabetes var kraftigt överviktig och min mamma sa alltid - det är inte undra på att hon är överviktig - de äter alldeles för mycket mjölmat och inget fett. Notera att detta var i slutet på sjuttiotalet! Mamma var alltså på rätt spår redan då?!