Erik recenserar: ”Skärmsmart”

Litteratur om vårt skärmbeteende och våra hjärnor är ingen bristvara direkt. Beteendeförändringar och påfrestningar kopplade till smartphones, sociala medier och datoranvändning diskuteras på bredden och tvären. Parallellt har vår ständigt ökande kunskap om hjärnan genererat en strid ström av böcker, såväl från forskningsfronten som inom självhjälpsgenren.

Skärmavbild 2020-10-15 kl. 11.38.03

Titeln på Mattias Ribbings nya bok “Skärmsmart: 9 hjärnregler för prestation och välmående i en digitaliserad vardag” (Bazar förlag) är därför inget som får mig att jublande slå trippla baklängeskullerbyttor. Går det verkligen att säga nya och spännande saker på detta område? JAAAA, visar det sig!

Det blir därför några kullerbyttor, både framåt och bakåt. Av ren och skär glädje. Den här boken ger nämligen så mycket.

Mattias Ribbing är föreläsare, entreprenör inom hälsoprodukter samt författare till böcker om framför allt lärande. Men mest känd är han som minnesmästare.

Jodå, det finns tävlingar i minne. Både i Sverige och globalt, med noga preciserade grenar. Till exempel att memorera den exakta kortordningen i en kortlek. (Mattias har ett personbästa på en dryg minut.)

Han tävlar inte längre, men kom under sin “karriär” att vinna SM flera gånger, efter att ha börjat hårdträna minnet vid 28 års ålder. Och i VM erövrade han titeln ”Grandmaster of Memory”, efter att ha memorerat över 1 000 siffror i rätt ordning på en timme.

Ribbing hävdar med emfas att han inte är speciellt talangfull gällande minne, utan högst normal. Tricket var att lära sig diverse minnestekniker – och att öva dessa väldigt mycket, förstås.

En sådan teknik är att koppla ihop det man vill minnas – spelkort, talserier, men också traditionella kunskapsfakta – till inre bilder. Så kallad visualisering. 578 kan bli en propeller, 323 en anka. 578323 blir då en anka med propeller. Typ.

Att jag lyfter fram Ribbings extremprestationer och hårda träning beror på att jag vill understryka att han är a serious guy.

Villig att lära; att offra blod och svett och tårar när så krävs; hela tiden vid kunskapsfronten gällande mänsklig optimering. Annars skulle han förstås inte ha kunnat prestera så framgångsrikt i en så hård konkurrensmiljö.

Hur han resonerar om prestation och välmående har således mycket hög trovärdighet.

Boken är en guide till att navigera rätt i en på kort tid kraftigt förändrad livsmiljö, där den ständiga uppkopplingen – med underhållning lätt tillgänglig dygnet runt plus alla krav på tillgänglighet, prestation och socialt gillande – skapar en massa stress och undringar.

Skärmtid för barnen? I så fall hur mycket? Är jakten på lajks och klick skadlig? Går det mer kursiva skärmläsandet ut över djupare läsning av exempelvis böcker? Hur vårdar vi kreativitet och arbetsglädje? Måste vi jobba 24/7 bara för att vi KAN jobba 24/7? Och så vidare.

Frågorna är många – men det är också Mattias svar. Vilka bygger på en skön mix av processad livserfarenhet, logiska resonemang och gedigna forskningsreferenser.

Ett av kapitlen – “Hjärnregel 7. Ät mat som ger mer ork och en skarpare hjärna.” – är extra kul och bekräftande läsning för en LCHF:are.

Här slaktar en välresearchad Mattias myter som att mättat fett skulle vara farligt och att vi måste äta kolhydrater för att ge bränsle till hjärnan. (Den behöver lite glukos, vilket levern problemfritt tillverkar. I övrigt kan den ju drivas av ketonkroppar, även dessa producerade av vår mångföralslagna lever.)

När Mattias minnestävlade, drabbades han och många av konkurrenterna av energidippar, framför allt på eftermiddagen. Standardlösningen var att äta en lätt salladslunch och sedan trycka in energibars med jämna mellanrum. Men en kraftig förbättring väntade runt hörnet när Mattias upptäckte keto.

Under slutet av sin tävlingskarriär körde han därför strikt lågkolhydratkost tre veckor före tävling och fick då tillgång till både jämnare och högre tankemässig energi. Och slog alla sina personliga rekord. (Jag har tidigare skrivit kort om detta här)

Mattias visar också hur ketosdrivande mat kan hjälpa dementa och kognitivt svaga människor att fungera bättre intellektuellt. Och han påminner om att diabetes tidigare kallades “sockersjuka”.

Kunskapen om lågkolhydratkostens välsignelser är alltså inte ny, egentligen, men den glömdes länge bort i fettskräckens korkade tidevarv.

Även fasta tas upp som hälsomässigt och evolutionärt korrekt. Stenåldersmänniskan behövde ju vara skärpt och fysiskt alert när matförråden sinade. Vi är helt enkelt biologiskt anpassade till att klara perioder utan mat.

Evolutionen är ett viktigt analysverktyg i boken. Eller snarare bristen på mänsklig evolution. Vi människor har ju rent biologiskt utvecklats nästan ingenting de senaste tiotusentals åren; våra hjärnor och kroppar liknar i extremt hög grad våra förfäders på savannen.

Våra gener har därför inte “hängt med” i den dramatiskt förändrade livsmiljö vi sett framför allt de senaste 100-200 åren; och där de allra senaste decennierna väl varit de allra mest omvälvande.

Ta en sådan sak som novelty bias. Vår uppmärksamhet dras till det nya; till det som avviker från status quo. Sitter du framför grottan och hör ett prassel i busken kan det vara mat till dig – en rapphöna? en kanin? – eller någon som vill ha dig till mat: ett lejon?

Eller är det bara vinden..?

Hur som helst är det läge att med adekvat stresspåslag reagera på prasslet, alltså snabbt undersöka saken. Och få högsta fart på benen – eller kasta spjutet hårt och träffsäkert – om det visar sig nödvändigt!

Men i det uppkopplade samhället “prasslar det i busken” hela tiden. Snapchatavisering, nytt mail, sms, telefonsamtal, nyhetsflashar, instagraminlägg, tweets, retweets, lajks lajks lajks… HUR MÅNGA LAJKS FICK JAG PÅ MIN GULLIGA KATTVIDEO??!!

Här handlar det om att begränsa alla dessa digitala stimuli på olika sätt för att inte bli sönderstressad. Och helst med så lite viljeinsats som möjligt, för det kostar på att använda viljekapitalet.

Visst är det bra att säga till sig själv att kolla mail bara en gång varannan timme. Men ännu skärmsmartare är att ladda ner ett program som gör att mailen bara kommer vissa klockslag, exempelvis en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. (Samt kanske en gräddfil för “akuta” mail.)

En appliktion i samma anda är ett slags box, The Kitchen Safe, i vilken du lägger din mobil eller den där frestande chokladkakan… Du låser boxen med ett tidlås i X minuter/timmar/dagar. Bara om du slår sönder lådan med en hammare kommer du åt frestelsen innan tiden gått ut. Men det gör du inte, det blir för dyrt i längden att köpa nya boxar..

“Smarta strategier trumfar viljestyrka”, skriver Mattias livsklokt.

Han berättar hur han fått upp takten i sitt bokskrivande genom den så kallade pomodorometoden, utvecklad av italienaren Francesco Cirillo på 80-talet. (Pomodoro betyder tomat; i Italien brukar äggklockor se ut som tomater.)

Pomodorometoden låter nästan provocerande enkel. Man sätter äggklockan på 25 minuter, och jobbar utan avbrott tills det ringer. (Med sin läxa, sin skrivuppgift, svara på mail, whatever; självklart har man mobil och mailprogram nedstängda).

När det ringer avbryter man TVÄRT. Även om man är mitt i en mening, eller rentav mitt i ett ord.

Sedan sätter man klockan på 5 minuter och tar en maximalt avslappnande paus, typ att man reser på sig och tittar ut genom fönstret.

När klockan ringer är pausen slut, och man sätter den på 25 minuter för ett nytt jobbpass. Och så vidare.

Poängerna är flera.

Dels att du vet att du ska jobba/pausa tills klockan ringer. Det är alltså bortkastat att tänka: Ska jag gneta på en stund till tills kapitlet är klart eller pausa nu..? Sådana beslut tär ju på viljan och ska undvikas!

Dels att du säkerställer att du får tillräckligt med vila mellan varven för att hålla energin uppe.

Det finns hur mycket som helst att hämta i den här boken. Som lustmordet på idén om multitasking. Vi kan inte multitaska. Basta! Förutom om ena aktiviteten är automatiserad. (Till exempel kan vi diska och lyssna på podd samtidigt.)

Men vi kan inte göra två fokuskrävande saker samtidigt. Det vi tror att vi gör när vi multitaskar, är att vi task-switchar. Vilket i regel kostar en massa mental energi. Det har gjorts arbetsplatsstudier där man uppmäter 40 procents produktivitesförlust genom task switching. Som när du först svarar på ett mail till hälften, sedan avbryts av en skvallersugen kollega i ditt öppna kontorslandskap, plötsligt får ett sms, därpå uppdaterar en nyhetsservice, efter det skummar igenom ett pm… sedan börjar du med mailet igen.

Start- och stoppsträckorna kostar!

Är den nya teknologin bra eller dålig? Ribbing presenterar oroande forskning om ökad psykisk ohälsa, depression, sänkt kreativitet och till och med lägre genomsnitts-iq.

Vi blir alltså dummare av våra smartphones?

Ja. Eller nej. Det beror på hur de används. Som elden. Du kan grilla korv, värma fötterna och skrämma bort rovdjur med den. Men också fjutta eld på villan. Så här skriver Ribbing om sociala medier:

“Vi kan sprida budskap, lära oss av andra människor och få kontakter som kommer till glädje i alla möjliga sammanhang./…/ Sociala medier är också ett perfekt verktyg för meningsfulla kontakter som man inte alltid vill ha djupare relationer med. Om man däremot förlitar sig på att sociala medier ska vara det som gör en lycklig eller välmående, riskerar man att bli besviken.”

Tekniken blir vår vän om vi använder den rätt, men stressar ihjäl oss och gör oss tomma i själen och bollen om vi gör fel.

Och vill du undvika felen, rekommenderar jag den här boken boken å det varmaste.

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Kroppens könsdiskriminering, del 2
  • Kroppens könsdiskriminering, del 1

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius