Banta med bibehållen kraft

Grattis Malin Öström!

Med över 40 procents viktminskning, från 106 kilo ner till 61, sopade hon hem årets Biggest Loser. Om jag jämför med mina vinstsiffror förra året – 36 kilo ner; drygt 27 procent – så måste jag ju säga att Malins prestation är extremt imponerande.

Dock ska sägas att vi som kom längst i VIP-varianten tillbringade endast 5 veckor på Tjockis-slottet, medan Malingänget stannade i 10. Och hade jag haft ytterligare 5 veckor på mig skulle jag tappat i runda slängar 10-12 kilo rent bonusfläsk om krafterna stått mig bi.

Och här är jag nu inne på dagens tema: Att banta med bibehållen kraft. Och dessutom utan plågsam hunger. Eller varför nöja sig med det? Varför inte banta med ÖKAD kraft? Och MINSKAD hunger? Och ge sig själv goda chanser att behålla den nya vikten…

Det får jag ju erkänna, att temat inte är sprillans nytt. Det är tvärtom centralt och återkommande, såväl på Diet Doctor generellt, som i min tanke- och erfarenhetsvärld rent specifikt. Men genom denna Biggest Loser-omgång tyvärr också hyperaktuellt. Eftersom deltagarna – av hur programserien är klippt att döma – bantat enligt klassiskt idiotkoncept: Rör på dig mer och ät mindre, Tjockis!

Detta är ju som överviktsforskaren Erik Hemmingsson skrivit i boken Slutbantat, och jag själv berättat i min bok Livsnjutardieten, ett alldeles för simplistiskt koncept.

När kroppen får mindre kalorier in och ökar energiutgifterna gör den så småningom tämligen radikala anpassningar. Dels ökar hungern genom att hungerhormonet ghrelin stimuleras och mättnadshormonet leptin tappar lite av sin verkan. Dels minskar kroppen på energiutgifterna genom att dra ner på kroppstemperaturen och försöka minska spontan rörelse.

Det finns dessutom deprimerande studier – gjorda på bland annat amerikanska Biggest Loser-deltagare – som visar att den minskade kaloriförbrukningen och den ökade hungern sitter kvar i många år efter tokbantningen. Även om man gått upp i vikt igen.

Ta en deltagare som vid tävlingsstart väger 150 kilo och då har låt säga 2500 kalorier i grundförbränning (resting metabolic rate). Sedan går hon ner till kanske 100 kilo. Då har hon troligen sänkt sin grundförbränning till runt 2000 kalorier. Gör nu nästa antagande: Att hon några år senare käkat sig tillbaka upp på 150 kilo igen. Vilken är då hennes förbränning? Ja, inte 2500 som den var i utgångsläget – utan snarare de blygsamma 2000. Vilket gör det ännu svårare att banta framöver.

Utan att gå in på detaljer finns det några tillkrånglande faktorer i de här studierna, så det kan tänkas att energiförbrukningstappet är lite mindre än 500 kalorier, men det är i alla fall ganska säkert över noll.

Lyckad bantning, särskilt för den insulinresistente som har svårt att metabolisera kolhydrater och blir slö och hungrig av att äta pasta och kakor och dylikt, fordrar något mer än viljestyrka. Det handlar om kunskap; om lyhördhet för den egna kroppen som hormonellt system. I klartext: dra radikalt ner på kolhydraterna och ät huvudsakligen fett – och fasta gärna emallanåt!

På det sättet hålls insulinivåerna låga. Kroppen kommer då besvärsfritt åt sitt lagrade fett som energikälla, och dresserar dessutom levern att producera ketonkroppar, en särskilt potent fettmolekyl som gör hjärnan glad och ger högoktanig energi i musklernas kraftverk mitokondrierna.

Studier visar övertygande hur den som bantar på det sättet kan upprätthålla sin grundförbrukning även vid minskad vikt. Man når en ny ”set point”. Det vill säga en lägre viktplatå som kroppen inte strävar att knuffa uppåt genom mer ätande och mer soffsittande och lägre värmeproduktion.

Ur det här perspektivet var Biggest Loser VIP något av en game changer för det annars lite mossiga formatet Biggest Loser. Genom att först jag och Kalle Moraeus, och sedan i princip hela gänget, anammade ett ”antiinsulin-paradigm” så rasade vi i vikt utan plåga. Energin hög, hungern lätthanterlig, ibland icke-befintlig.

Programledaren Anna Brolin gav oss duktigt med beröm vid näst sista invägning för vårt glada och goda humör. Medan Malin-gänget – i likhet med hur det brukar vara i Biggest Loser – klagade en hel del över hunger, trötthet och humördippar.

Fast kanske jag borde skriva: Biggest Loser VIP 2018 KUNDE HA BLIVIT en game changer?

Om vår kostapproach redovisats i den färdigklippta produktionen. Hur vi glufsade i oss majonnäs och lax och avokado, men avstod kolhydrater. Detta visades inte för tittarna. Istället suggererade programmet att vi tjockisar dels tränade bort fettet i gymmet, dels späkte oss som indiska fakirer.

Abraham Lincoln lär ha sagt att man kan lura alla en visa tid, och man kan lura somliga hela tiden, men man kan inte lura samtliga hela tiden. Och det finns flera tecken i tiden som tyder på att det dumma gamla kaloriräknarkonceptet börjar stryka på foten. Att allt färre blir lurade, alltså.

Senaste Biggest Loser-säsongen i USA var 2016. Tittarsiffrorna hade krympt från över tio till cirka tre miljoner och programmet lades ner. Och kaloriräknarnas kommersiella regalskepp Weightwatchers (på svenska Viktväktarna) – numera omdöpt till WW International – har fått se sin aktiekurs minska med tre fjärdelar på ett år.

Som avslutning på denna text vill jag lägga kostdebatterna åt sidan och hylla Malin-gänget. Vilka sköna människor! Och vad häftigt att Sune – i likhet med Carl-Jan Granqvist i vårt tjockisgäng – kunde sluta ta sin diabetesmedicin.

Livsstilsförändring är i högsta grad möjlig. Och den kan ske snabbt och med tydliga resultat. Det är väl bra inspiration inför sommaren?

Erik Hörstadius