LCHF och den medicinska vetenskapen

Hur kan det komma sig att de flesta människor de senaste decennierna verkat övertygade om att fett gör en fet och hjärtsjuk, och nu börjar allt fler påstå att det kanske är tvärtom? Det verkar märkligt. Inte konstigt att många inte vet vad de skall tro.

Innan vi diskuterar orsaken att många tror att det kan vara just tvärtom, att naturligt fett inte alls är farligt, är det nödvändigt att titta lite på hur det gick till när teorin om fettets farlighet lanserades. Den amerikanske vetenskapsjournalisten Gary Taubes har forskat grundligt i detta, vilket resulterat i artiklar både i Science och i New York Times, samt en ny bok vid namn Good Calories, Bad Calories [1-3]. Mycket av den kommande historiska genomgången är baserat på dessa. För den intresserade finns förloppet beskrivet mer från svensk synvinkel i boken Ideologin pengarna kostråden [4].

Det hela började kanske med upptäckten på 1930-talet av hur man relativt enkelt kunde mäta halten av ett ämne i blodet vid namn kolesterol. Det verkade som att personer med högt kolesterolvärde kunde ha lite högre risk för hjärtsjukdom, än personer med lägre. Det föreföll även som att mycket fett i kosten kunde höja detta värde något, åtminstone på kort sikt. En teori uppkom som sade att ”mer fett i kosten ger mer kolesterol i blodet, vilket ger mer hjärtsjukdom”. Jag har valt att här kalla detta för teorin om fettets farlighet.

På femtio- och sextiotalet var fettets farlighet en teori bland många. Dock lyckades förespråkarna för den genomföra några studier som verkade tala starkt för att den stämde. Framförallt var det en kallad The Seven Countries Study som övertygade många. I denna studie, av amerikanen Ancel Keys, framstod det som att ju mer fett personerna i ett land åt, desto mer hjärtsjukdom fanns det i landet. Denna studie har i efterhand ifrågasatts starkt av två skäl. Dels säger en sådan studie inget om huruvida något orsakssamband finns. Dels eftersom det visat sig att Keys valt ut sju länder som gav ett fint samband. Om man tog med alla drygt tjugo länder han hade tillgång till data från, så försvann sambandet helt.

Keys lyckades övertyga många om sin teori. För att bekräfta den krävdes dock mer hållbara bevis. Om man skall börja råda alla att äta mindre fett, så är det ju bra att detta verkligen visats ge hälsofördelar i en vetenskaplig studie, eller hur? Skulle det förvåna om jag berättar att man mig veterligen fortfarande 2008 inte lyckats visa detta? Varför har vi då alla fått sådana råd?

Svårigheten att forska på kost, och hur politiken gick i förväg.

Problemet är delvis att en sådan studie för att kunna bevisa något sådant, behöver vara väldigt stor. Man behöver ha två grupper av människor, som är likvärdiga på andra sätt. Sen skall man få grupperna att äta olika under många år, tills skillnader i hälsan börjar visa sig. Till exempel kan en grupp äta fettsnålt, och den andra som vanligt. Om det då visar sig att gruppen som ätit fettsnålt blev friskare i längden, då kanske man kan överväga att ge sådana råd till personer som är jämförbara med dem som ingick i studien.

En sådan studie övervägdes i USA i början av 1970-talet. Dock visade det sig att en sådan studie skulle bli mycket dyr, hundratals miljoner dollar antagligen, kanske en miljard. Detta ansåg man sig ej ha råd med. Man beslutade sig därför för att istället göra sex stycken mindre, billigare studier.

Intressant nog fick teorin om fettets farlighet under tiden oväntad hjälp av tidsandan. Många såg under detta decennium allt fett och kött som omoralisk föda, som ökade svälten i tredje världen. Om konsumtion av sådan mat verkligen påverkar tillgången på föda i svältdrabbade områden är väl dock inte självklart. Numera debatteras liknande frågeställningar oftare från ett miljöperspektiv.

Teorin fick naturligtvis även starkt stöd från dem som tjänar ekonomiskt på dem, såsom margarinindustrin (eftersom margarin kan göras med mindre andel fett och mättat fett än smör). Och 1977 fick de starkt stöd även från en senatskommitté i USA, som trots att vetenskapen inte kommit fram till något bevis i frågan, valde att helhjärtat tro på teorin om fettets farlighet. Detta ledde till publikationen av de första officiella kostriktlinjerna Dietary Goals for the United States, där man framförde den huvudsakliga rekommendationen att minska fettintaget från dåtidens runt 40 procent, till 30 procent, och istället äta mycket mer kolhydrater.

Många framstående vetenskapsmän protesterade starkt mot denna fortfarande oprövade rekommendation, som de menade mycket väl kunde leda till okända negativa hälsoeffekter. Dock ifrågasattes denna kritik, och ansågs delvis kopplad till kött-, mjölk-, och äggindustrin, som naturligtvis såg sina intressen hotade. Resultatet blev att rekommendationerna levde vidare, i nya versioner, med mindre kosmetiska förändringar. Detta trots att den vetenskapliga frågan fortfarande var lika obesvarad: gav verkligen kolesterolsänkning via kosten en minskad risk för hjärtsjukdom?

Nu uppstod långsamt ett nytt problem – teorin om fettets farlighet hade relativt snabbt blivit upphöjd till officiell sanning. Forskare som ifrågasatte denna fick i praktiken svårt att få sina studier bekostade med offentliga medel. Vissa anser att teorin därmed blev en dogm, som var svår att ifrågasätta, trots att den aldrig bevisats.

Åter till de pågående mindre studierna som man hoppades slutligen skulle komma med detta bevis. Dessa publicerades från 1980 till 1984. De första fyra försökte visa att ett samband mellan hälsa och fettkonsumtion inom olika mindre befolkningar, men kunde inte visa att fett verkade farligt. Om något pekade resultaten åt motsatt håll. Den femte studien kallades MRFIT. I denna ingick 12000 män med mycket högt kolesterolvärde. Hälften fick råd om rökstopp, medicin för eventuellt högt blodtryck, och råd äta fettsnål kost med margarin, lättmjölk, inget kött mm. Grupperna följdes under sju år, till en kostnad av 115 miljoner dollar. Inte heller här kunde man se några positiva effekter, trots att många slutat röka. Faktum är att det var fler dödsfall bland dem som åt lågfettskost.

Den sista studien var en läkemedelsstudie, där en föregångare till dagens kolesterolsänkande mediciner gavs till hälften av 3800 medelålders män med extremt höga kolesterolvärden. Den andra hälften fick placebo. Båda grupperna fick samma kostråd, dvs att minska på fettet. Resultatet som kom 1984, visade en minskning av risken för hjärtinfarkt för dem som fått medicinen, samtidigt som de hade fått något lägre kolesterolvärden. Detta pekar alltså på att medicinen hade effekt, men säger inget om kostens effekt – båda grupperna fick ju precis samma kostråd.

Otroligt nog togs ändå denna studie som ett bevis för hela teorin. Man hade ju sänkt kolesterolet resonerade man, och minskat risken för hjärtinfarkt. Borde inte då andra metoder att sänka kolesterolet (som kost) också vara bra? Och borde inte detta gälla alla, inte bara medelålders män med extremt höga kolesterolvärden, som de i studien? Inget av detta var naturligtvis bevisat, men det är så det framfördes. Och efter detta lanserades en stor kampanj för att få amerikanarna att äta mindre fett. Som exempel rapporterade Time resultaten från studien (av ett läkemedel!) i en artikel som började, ”Ingen fet mjölk. Inget smör. Inget fett kött. Färre ägg…”

Hur märkligt det än kan låta fanns alltså inga övertygande bevis för att fettsnål kost skulle leda till mindre hjärtsjukdom som man hoppades. Som tidigare nämnt oroade sig en del vetenskapsmän för att en sådan kostförändring istället skulle kunna leda till oförutsedda negativa hälsoeffekter.

Något orsakssamband kan såklart inte bevisas utifrån ett tidssamband, men har något särskilt hänt sedan de fettsnåla kostråden började spridas i stor skala, i början av 1980-talet, och under den tid som alla nya light-produkter med minskad fetthalt dykt upp på affärernas hyllor?

Faktum är att västvärlden har upplevt en epidemi av övervikt och fetma, vars like världen troligen aldrig skådat.

I USA har andelen överviktiga och feta mer än fördubblats på 20 år – där är nu var tredje person fet, och var tredje överviktig enligt BMI. Bara en person på tre har ”normal” vikt. [5]

I Sverige ligger vi som tur är långt efter än, men även här har en dubblering av andelen feta personer skett på bara drygt 15 år, från slutet av 1980-talet (från ca 5 till 10% av befolkningen). [6]

I spåren av fetmaepidemin har vi också fått en epidemi av typ 2 diabetes, eller åldersdiabetes. Det senare namnet passar tyvärr allt sämre, när sjukdomen kryper allt längre ner i åldrarna. I USA höjs det knappt längre på ögonbrynen när barn får åldersdiabetes.

Självklart finns många tänkbara förklaringar till ökningen av övervikten och diabetes i världen de senaste 20-25 åren. Dock tycker jag att tidssambandet med införandet av fettsnåla kostråd är intressant. Det är värt att notera att kost med lite fett i princip alltid innehåller mycket kolhydrater. Kolhydrater blir rent socker i magen, och höjer blodsockret. Högt blodsocker är så klart den karakteristiska störningen vid diabetes. Högt blodsocker gör även att kroppen producerar mer av hormonet insulin, vilket råkar vara kroppens mest fettinlagrande hormon…

Teorin om fettets farlighet på 2000-talet

Över 20 år har nu gått sedan fettets farlighet blev ”officiell sanning”. Nog har man väl under denna tid slutligen bevisat att det verkligen är sant? Nej, faktum är att man ännu inte lyckats bevisa detta.

Efter denna tid har man backat till att det nog bara är mättat fett av de naturliga fetterna som kanske är farligt. Det visar sig att hela resonemanget om det mättade fettets farlighet numera i stort sett är baserat på en enda sak. Det höjer hos många, ofta dock tillfälligt, ett slags blodprov vid namn LDL-kolesterol. En hög nivå av sådant är statistiskt kopplat till viss ökad risk för hjärtsjukdom (även om det finns bättre sådana mått på blodfetter).

Att A ökar risken för B, och B ökar risken för C, är däremot inte samma sak som att A ökar risken för C. Som ett exempel höjer motion blodtrycket på kort sikt. Högt blodtryck ökar risken för hjärtsjukdom. Motion ökar dock inte risken för hjärtsjukdom, utan tvärtom. Men det är denna logik som man använt för att förklara att mättat fett är farligt. Dessutom har nyare forskning visat att fett och mättat fett inte höjer de farligaste LDL-partiklarna i första hand, de minsta och tätaste, utan istället större ”fluffiga” LDL-partiklar [7, 8]. Dessutom höjer mättat fett halten av HDL, det som brukar kallas ”det goda kolesterolet”, och som är statistiskt starkt kopplat till lägre risk för hjärtsjukdom [7]. Om mättat fett utifrån sina effekter på kolesterolvärden ökar eller minskar risken för hjärtsjukdom är alltså inte självklart. Därför anser jag att man behöver se på effekten i verkliga studier på hälsomått , för att uttala sig med någon säkerhet i frågan.

Stora välgjorda nyare studier såsom WHI (Women´s Health Initiative) visar intressant nog ingen som helst vinst av att minska på intaget av fett, inklusive mättat fett [9]. Många anser att just denna studie var sista spiken i kistan för teorin att fett eller mättat fett skulle ge hjärtsjukdom. Det rör sig om en gigantisk studie där nästan 50,000 kvinnor följdes under 8 år, till en kostnad av runt en halv miljard dollar. Knappt hälften fick utförliga instruktioner att äta lågfettskost och drog ner rejält på fettintaget, samt åt mer frukt och grönt. Resten fortsatte äta som vanligt och var kontrollgrupp. Resultatet visade ingen minskning av risken för hjärtsjukdom av fettsnål kost. Faktum var att för de redan hjärtsjuka fanns en tendens till ökad risk i lågfettsgruppen [10]. Inte heller sågs minskad cancerrisk, och de som försökt minska fettintaget så mycket de kunde hade inte heller gått ner ens ett kilo i snitt under de 8 åren, jämfört med dem som åt vidare som vanligt.

Att fettsnål kost är ett dåligt recept på viktnedgång, borde egentligen inte vara en överraskning för någon längre. Redan 2002 kom exempelvis SBU´s stora statliga utvärdering av metoder för viktnedgång. Slutsatsen efter utvärderingen av samtliga relevanta studier blev att lågfettskost ofta ger ett antal kilos initial viktminskning, men ”inom något år” har vikten vanligen återgått till den ursprungliga. Lågkolhydratkost utvärderades inte. [11]

Fett-teorins slutliga fall?

Allt fler kommer fram till samma sak. Teorin om det naturliga fettets stora farlighet är numera i princip död vetenskapligt. I december 2007 publicerade Läkartidningen en stor artikel med titeln Fettintag och kardiovaskulär hälsa – är vi helt felinformerade? [12]. Artikelförfattarna framför här åsikten att gällande fettsnåla kostråd i ljuset av nuvarande kunskap helt enkelt saknar vetenskaplig grund, och behöver revideras.

Till och med det relativt konservativa Amerikanska Diabetesförbundet (ADA) har i sina nya riktlinjer för 2008 har godkänt lågkolhydratkost (och därmed mycket fett) för behandling av diabetiker som vill gå ner i vikt[13].

Socialstyrelsen kom januari 2008 till samma slutsats. Det rörde sig då om den anmälan som Annika Dahlqvist fått 2005 om att hennes kostråd med mycket fett till diabetiker och överviktiga eventuellt äventyrade patientsäkerheten. Efter en lång utredning av Christian Berne, professor och överläkare på Akademiska Sjukhuset, kom man fram till att fettrik och kolhydratssnål kost tvärtom är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet, när det gäller behandling av patienter med övervikt eller diabetes typ 2. [14] Några bevis för att detta på något vis skulle vara skadligt för hälsan fann man inte, efter en grundlig genomgång av forskningsläget. Dock med reservation för att det ej finns tillräckligt långa studier för att man skall kunna säga något säkert om effekten över ett år.

Jag har hittills således argumenterat för att teorin om fettets farlighet aldrig kunnat bevisas, och på senare tid tvärtom snarast motbevisats helt. Det finns även ett tidssamband mellan de officiella råden om lågfettskost och den fetma- och diabetesepidemi som svept över världen senaste decennierna. En intressant tanke är då – vad händer om personer med övervikt eller diabetes istället äter precis tvärtom? Alltså lite kolhydrater, och mycket fett.

Diabetes och lågkolhydratkost

Det finns ett antal studier på typ 2 diabetiker som visar utmärkt effekt av lågkolhydratkost. Ett svenskt exempel är den så kallade Karlshamnsstudien [15]. Där fick 16 typ-2 diabetiker äta lågkolhydratkost med 20 energiprocent kolhydrater. Dessa jämfördes med en kontrollgrupp som åt cirka 60 energiprocent kolhydrater, vilket är ungefär vad Livsmedelsverket rekommenderar. Lågkolhydratgruppen fick kraftigt sänkt blodsocker, behövde mindre medicin, och gick ner i snitt 11,4 kg på 6 månader. De som åt högkolhydratskost klarade sig ungefär som tidigare. 22-månadersuppföljningen visar fortsatt betydligt bättre värden för lågkolhydratsgruppen. [16]

En lite större och nyare studie jämförde 76 typ 2 diabetiker som åt en väldig snäll lågkolhydratkost (45% kolhydrater), med en kontrollgrupp som åt lite mer kolhydrater (57%) [17]. Grupperna följdes under två år. Under studiens gång gick personerna i lågkolhydratgruppen ner mer i vikt, fick bättre blodsocker, och kunde även minska sin medicinering mer och fick bättre blodfettsprofil, än de som åt mer kolhydrater. Detta visar intressant nog att även en mindre minskning av kolhydratmängden i kosten verkar ha positiva effekter för diabetiker.

Ytterligare en studie jämförde 102 feta diabetiker med dålig sockerkontroll, som slumpvis fördelades till antingen lågkolhydratkost (max 70g/dag) eller kalorireducerad lågfettskost, under tre månader [18]. Lågkolhydratgruppen gick ner i vikt betydligt mer, och fick bättre blodfetter. Resultaten pekade även på lägre långtidssocker, även om det inte nådde statistisk signifikans. Insulindoserna kunde dessutom minskas betydligt mer i lågkolhydratgruppen.

Viktnedgång och lågkolhydratkost

Hur är det då med det vetenskapliga stödet för att lågkolhydratkost ger viktnedgång vid övervikt? Även här har det på senare år kommit ett stort antal studier som pekar på att lågkolhydratkost är bättre än lågfettkost för viktnedgång.

Det bästa stödet kommer från en studie från Stanford University 2007 [19]. Det rör sig om en stor randomiserad studie enligt konstens alla regler, publicerad i en av de bästa medicinska tidskrifterna JAMA (Journal of the American Medical Association). 311 överviktiga eller feta medelålders kvinnor randomiserades till en av fyra olika dieter under ett år. Den som visade sig absolut bäst var Atkins, den med minst kolhydrater. Inte nog med att deltagarna gick ner mest i vikt, de fick också bättre blodtryck och blodfetter, jämfört med personerna på andra dieter.

I juli 2007 publicerade det välrenommerade Cochrane-institutet en stor genomgång av alla relevanta studier på området [20]. Cochrane är ett fristående internationellt nätverk som kritiskt värderar, sammanfattar och förmedlar information om effekterna av olika behandlingar och förebyggande åtgärder. Slutsatsen av genomgången blev att lågkolhydratkost gav mer viktnedgång och bättre blodfetter än konventionella viktnedgångsdieter. Detta även när personerna i lågkolhydratgrupperna fick äta sig mätta, och de andra skulle hålla ner på kalorierna.

Om nu mindre kolhydrater i kosten ger bästa viktnedgången… vad händer då med riktigt lite kolhydrater? Faktiskt har en stor studie på 66 gravt överviktiga personer (snitt 106,9 kg) gjorts på Kuwaits universitetssjukhus (av alla ställen!) [21]. Där lät man personerna under ett år endast äta 20–40 gram kolhydrater om dagen. I övrigt fick de alltid äta sig mätta. Resultat blev att försökspersonerna gick ner i genomsnitt 25,9 kg! Dessutom förbättrades deras blodfetter och blodsocker mycket kraftigt. Resultatet var så bra att jag hade tvivlat om jag inte personligen sett många göra samma sak, med liknande resultat.

Hjärtkärlsjukdom och lågkolhydratkost

En mycket intressant studie från Harvard 2004 visade att ju mer kolhydrater deltagarna åt, desto mer ökade förträngningarna i deras kranskärl [22]. I denna studie ingick 235 medelålders och äldre kvinnor med hjärtsjukdom. Deltagarna delades in i fyra grupper efter hur mycket kolhydrater de åt. Deras förträngningar i kranskärlen mättes initialt, och åter efter drygt tre år. Mätningen skedde med intravasalt ultraljud, det vill säga med en kateter som fördes in i kranskärlen med en ultraljudsgivare på spetsen. De som åt mest kolhydrater hade absolut mest ökad förträngning. De som åt minst hade nästan ingen skillnad före och efter.

Man jämförde även deltagarna genom att dela upp dem i fyra grupper efter hur mycket mättat fett de åt. Här såg man motsatt resultat – de som ätit minst mättat fett hade absolut mest ökning av kärlförträngningarna. Hos dem som ätit mest mättat fett kunde man inte se någon säkert ökad förträngning överhuvudtaget. Både att mindre kolhydrater, och att mer mättat fett gav mindre kranskärlsförträngning var höggradigt statistiskt signifikant (p=0,001), dvs chansen att resultatet berodde bara på slumpen är nästan utesluten. Dock behöver fynd som dessa bekräftas i ytterligare studier.

Säkert äta lågkolhydratkost i längden?

Media tycks älska allt som ger möjlighet till en “Atkins är livsfarligt”-rubrik. När en liten studie presenterades på den stora American Heart-kongressen i november 2007, fick den stora rubriker i tidningarna [23]. Aftonbladet påstod bland annat att Atkinskost skulle undvikas, då den ”skadar dina blodkärl”. Vad var det då för studie? 26 män åt omväxlande under 4 veckors tid Atkins, South Beach och Ornish-diet, bara 18 slutförde studien. Atkins sades höja LDL-kolesterol (dock ej signifikant) och höja några tämligen udda inflammationsmarkörer. Detta, menade man, skulle göra den farlig för hjärtat. Bara ett par invändningar: För det första handlar det om en studie som inte ens är publicerad i någon vetenskaplig tidskrift överhuvudtaget – och därmed inte heller granskad. Dessutom finns det betydligt större, mer välgjorda, mycket längre och publicerade studier, som visar motsatt resultat. Se till exempel Stanford-studien ovan [19].

Ett annat exempel på en studie som påstods visa att Atkinskost är farligt fick stort uppslagna rubriker i media i mars 2007 [24]. Studien baseras på ett ensamt utskickat frågeformulär om kost 12 år tidigare, som följts upp endast i dödsregistret, utan någon kontakt med “deltagarna”. I princip förutsätter man alltså att personerna fortsatt äta just som de angivit, även under de kommande 12 åren? Vidare var antalet dödsfall få och sambanden knappt signifikanta. Personligen tycker jag det är tveksamt om man kan dra några slutsatser alls av studien.

Det faktum att en större, bättre utförd studie visat motsatt resultat talar också mot det. Den publicerades 2006 i New England Journal of Medicine, även det en av de främsta medicinska tidskrifterna [25]. Man kan säga att den är allt som den föregående studien borde varit, och gav motsatt resultat. 82 000 kvinnor, 20 års uppföljning, nya kostenkäter vart 4:e år. Någon ökad risk av lågkolhydratkost kunde inte ses. En hög glykemisk belastning (dvs högt GI och/eller mycket kolhydrater) i kosten var tvärtom starkt kopplat till ökad risk för hjärtsjukdom (runt 90% ökad risk för dem som åt mest, jämfört med de som åt minst).

Egna kliniska erfarenheter av lågkolhydratkost

Mina egna kliniska erfarenheter efter att själv ha rekommenderat många av mina diabetespatienter att minska på kolhydratintaget är att i princip samtliga förbättrar blodsockret och går ner i vikt. I vissa fall kan resultaten vara spektakulära. Jag minns bland annat en patient som hade haft dåligt kontrollerad diabetes under två decennier. På sitt första återbesök bara två månader efter att ha fått sådana råd hade HbA1c (långtidssockret) sjunkit från runt 10 procent till 7.5 procent. Efter ytterligare två månader var det nere på drygt 6 procent! Patienten tappade även över tio kilo i vikt och kunde sänka sina insulindoser till ungefär en tredjedel av tidigare dos. Detta skedde dessutom helt utan motion, på grund av stora ledbesvär.

På den tiden var det nytt för mig. Jag har därefter varit aktiv på diskussionsforum på nätet, där jag sett ett antal personer som blivit i princip symptomfria från sin typ 2 diabetes, med helt normalt blodsocker utan mediciner. Detta åtminstone så länge de fortsätter äta mycket låg andel kolhydrater i kosten. För ett sådant exempel se Helena Hesselmarks berättelse. Liknande fall kan viftas bort som ”anekdotiska bevis”, men de intressanta är att de faktiskt kan motbevisa den numera accepterade uppfattningen att det naturliga förloppet vid typ 2 diabetes är en gradvis försämring varje år.

Om flertalet av dem som minskar kolhydratsmängden i kosten förefaller vända den utvecklingen, så är det ju inte självklart att en ständig försämring är det naturliga. Kanske är det istället resultatet av en sämre behandling? Orsaken till kostråden till diabetiker att äta stor andel blodsockerhöjande kolhydrater är nämligen teorin om fettets farlighet. Någon studie som visar att fettsnål kost är bättre än annan kost till diabetiker känner jag inte till.

En blick mot framtiden

I min erfarenhet är de som har mest nytta av att återgå till en mer ursprunglig kost utan socker och andra raffinerade kolhydrater, de som redan lider av övervikt, diabetes eller högt blodtryck. Dessa riskfaktorer, tillsammans med blodfettsrubbning ingår i det som kallas ”Metabolt Syndrom”. Många menar att samtliga dessa rubbningar förbättras av mindre kolhydrater i kosten, och det finns ett stort antal studier som pekar på att det är så [26]. Dessa fyra riskfaktorer, tillsammans med rökning och stress, förklarar den större delen av risken för hjärtsjukdom i världen [27]. Det är därmed tänkbart att en kost med lite kolhydrater även kan minska denna risk ordentligt.

Naturligtvis behövs dock stora mycket dyra studier för att säkert kunna fastslå detta. Just sådana studier som man lät bli att göra på 1970-talet angående fettsnål kost. Förhoppningsvis har vi lärt oss något sedan dess. Med tanke på hur väsentlig denna kunskap är för folkhälsan borde även stora ekonomiska kostnader för att en gång för alla reda ut detta, vara väl värt det. Dock kommer detta att ta tid, även om en studie skulle startas imorgon.

Jag tror ändå vi står inför snara stora förändringar av kostråden, framförallt för sjuka såsom diabetiker, men även för friska. I första hand behöver vi inse att dagens fettsnåla råd inte har vetenskaplig grund, och behöver revideras. I andra hand bör det övervägas om inte personer med typ 2 diabetes eller övervikt bör rekommenderas att pröva lågkolhydratkost, på basen av den forskning som redan finns. När det gäller kostråd till friska normalviktiga tror jag vi får inse att mer forskning behövs innan några säkra råd kan ges.

Min personliga uppfattning är dock att även friska normalviktiga bör försöka hålla sig till så ursprunglig föda som möjligt, och i möjligaste mån minimera intaget av det som är nytillkommet i vår kost – stora mängder socker, vitt mjöl, och industriframställda fetter som margarin och härdat transfett. Naturligt fett, mättat eller inte, ser jag dock ingen anledning av avstå från.

Denna förändring kommer antagligen att motarbetas av dem som tjänar stora pengar på dagens situation, men i längden tror jag det är ofrånkomligt. Att Amerikanska diabetesförbundet nyligen godkänt lågkolhydratkost för diabetiker, kan ses som ett första litet steg. Att Socialstyrelsen i praktiken godkänt lågkolhydratkost, för överviktiga och personer med diabetes typ 2, är än viktigare för oss här i Sverige.

Själv vill jag gärna göra vad jag kan, för att skynda på processen en liten aning. Sedan ett drygt år medverkar jag på Kolhydrater iFokus, Sveriges största forum för lågkolhydratkost. Har du någon medicinsk fråga relaterad till kost går det bra att skriva till mig via min frågelåda där.

Sedan en tid tillbaka har jag även min egen hemsida: www.Kostdoktorn.se. Där kan du läsa mer om ovanstående, och andra ämnen inom kost och hälsa. Där finns också länkat till de studier jag refererar till i detta kapitel. Jag har även samlat ihop berättelser från personer som upplevt mycket stora förbättringar av typ 2 diabetes, och viktnedgång med hjälp av kostförändring. Välkommen!

Andreas Eenfeldt

ST-läkare allmänmedicin

Karlstad

080202

1. Taubes G. The Soft Science of Dietary Fat. Science. 2001:291:2536-2545.

2. Taubes G. What if it´s all been a big fat lie? New York Times, 7 juli 2002.

3. Taubes G. Good Calories, Bad Calories. 2007. Knopf publishing group.

4. Per Wikholm, Lars-Erik Litsfeldt. Ideologin pengarna kostråden. 2007. Pagina förlag ab.

5. Flegal KM et al. 2002 Prevalence and trends in obesity among U.S. adults, 1999–2000. JAMA 288:1723–1727.

6. Statistiska centralbyrån. Undersökningar om levnadsförhållanden (ULF).

7. Siri PW et al. Influence of dietary carbohydrate and fat on LDL and HDL particle distributions. Curr Atheroscler Rep. 2005 Nov;7(6):455-9.

8. Krauss RM et al. Separate effects of reduced carbohydrate intake and weight loss on atherogenic dyslipidemia. Am J Clin Nutr 2006;83:1025–31.

9. Howard BV et al. Low-fat dietary pattern and risk of cardiovascular disease. JAMA. 2006;295:655-66.

10. Mozzafarian D. Low-Fat Diet and Cardiovascular Disease. JAMA.2006; 296: 279-280.

11. SBU. Fetma – problem och åtgärder. 2002.

12. Berglund et al. Fettintag och kardiovaskulär hälsa – är vi helt felinformerade? Läkartidningen nr 49–50 2007 volym 104: 3780-4.

13. Nutrition Recommendations and Interventions for Diabetes. A position statement of the American Diabetes Association. Diabetes Care, volume 31, supp 1, jan 2008.

14. Socialstyrelsen. Ärende avseende kostrådgivning till patienter med diabetes typ 2 och/eller övervikt. Dnr 44-112267/2005.

15. Nielsen JV et al. Lasting improvement of Hyperglycaemia and Bodyweight: Low-carbohydrate Diet in Type 2 Diabetes – A Brief Report. Upsala J Med Sci. 2005:110:69-74.

16. Nielsen JV et al. Low-carbohydrate diet in type 2 diabetes. Stable improvement of bodyweight and glycemic control during 22 months follow-up. Nutrition & Metabolism. 2006:3:22.

17. Haimoto H et al. Long-term effects of a diet loosely restricting carbohydrates on HbA1c levels, BMI and tapering of sulfonylureas in type 2 diabetes: a 2-year follow-up study. Diabetes Res Clin Pract. 2008 Feb;79(2):350-6.

18. Daly ME et al. Short-term effects of severe dietary carbohydrate-restriction advice in Type 2 diabetes–a randomized controlled trial. Diabet Med. 2006 Jan;23(1):15-20.

19. Gardner CD et al. Comparison of the Atkins, Zone, Ornish, and LEARN Diets for Change in Weight and Related Risk Factors Among Overweight Premenopausal Women. The A TO Z Weight Loss Study: A Randomized Trial. JAMA. 2007;297:969-977.

20. Thomas DE et al. Low glycaemic index or low glycaemic load diets for overweight and obesity. Cochrane Database of Systematic Reviews 2007, Issue 3. Art. No.: CD005105. DOI: 10.1002/14651858.CD005105.pub2

21. Dashti HM et al. Long term effects of ketogenic diet in obese subjects with high cholesterol level. Mol Cell Biochem. 2006 Jun;286(1-2):1-9.

22. Mozaffarian D et al. Dietary fats, carbohydrate, and progression of coronary atherosclerosis in postmenopausal women. American Journal of Clinical Nutrition, 2004: 80: 1175-1184.

23. Opublicerad. Abstract: https://www.dietdoctor.com/se/wp-content/2008/02/miller-2007-abstract.pdf

24. Lagiou P et al. Low carbohydrate-high protein diet and mortality in a cohort of Swedish women. J Intern Med. 2007 Apr;261(4):366-74.

25. Halton TL et al. Low-Carbohydrate-Diet Score and the Risk of Coronary Heart Disease in Women. N Engl J Med 2006;355:1991-2002.

26. Volek JS et al. Carbohydrate restriction improves the features of Metabolic Syndrome. Metabolic Syndrome may be defined by the response to carbohydrate restriction. Nutrition & Metabolism. 2005;2:31

27. Yusuf S, et al. Effect of potentially modifiable risk factors associated with myocardial infarction in 52 countries (the INTERHEART study): a case-control study. Lancet. 2004;364:937-52.