Vårt ätstörda samhälle

eating-1495368_1920

Släktfika på landet i Roslagen, denna gång i mosters trädgård ett stenkast från vårt hus. Det har bakats, bland annat blåpärspaj med bär från vår egen skog. Gud, så gott, lyder det allmänna omdömet. Du måste smaka, säger man till mig som är lite sen till bordet. Nu är jag ju inte den som är den. Ibland tackar jag ja till kolhydrater när det bjuds. Dels för att det kan vara förknippat med en alltför hög social kostnad att vara nejsägare. Dels beviljar jag ju faktiskt mig själv MEDVETEN KOLHYDRATNJUTNING understundom. (Tack, Jonas Colting, för det uttrycket.)

Men just denna dag är jag på väg att bygga upp en fin ketos och vill inte äventyra den processen med en aldrig så liten portion.

– Äh, ni vet, jag och kolhydrater, jag är ju lite rolig där… Så jag passar denna gång!

Eftersom släkten är välbekant med såväl min LCHF-livsstil som min livslånga överviktsproblematik, förväntar jag mig ingen speciell reaktion. Fast tji fick jag.

– Men det är inte så roligt för oss andra, säger person X, och menar alltså att jag är en tråkmåns som tackar nej.

X menar inget illa. Det är liksom bara en kommentar rakt ut i luften. Och lyckligtvis drunknar den direkt i det allmänglada fikapratet. Men jag lägger den ändå i minnesbanken. För i all sin oskyldighet vittnar repliken om ett sociologiskt och kulturellt sjukdomstillstånd:

VÅRT SAMHÄLLET ÄR IN I MÄRGEN ÄTSTÖRT!

Det talas om ätstörda individer. Ja, de finns, och de är alldeles för många, och det är tragiskt. Min mamma, till exempel, ägnade sig i min barndom inte sällan åt skuldtyngda orgier i färskt bröd, mandelmassa och annat snabbelönande kolhydratknark. Jag vet inte hur många gånger man möttes av stanken av bulimispya när man öppnade badrumsdörren…

I vilken utsträckning uppenbara ätstörningar som bulimi och anorexia är skapade av prestationshets och utseendeideal – förmedlade av exempelvis reklam och Hollywood – eller genetiskt betingade kan man tvista om. Nyligen presenterades intressant forskning som visade att det finns genvarianter som är vanligare hos anorexipatienter än hos normalbefolkningen. Men som vanligt när det gäller mänskligt beteende är väl en kombination av arv och miljö ett säkert grundtips!

Generna kan vi ju inte göra så mycket åt – inte än i alla fall! – men när det gäller samhällsnormer är det hög tid att i de här sammanhangen inte bara prata om de ideal och normer som har med status, utseende och kontroll att göra. Vi måste faktiskt också prata om hetsen att hela tiden äta. Det vill säga det faktum att inte bara vissa individer, utan faktiskt hela samhället, har drabbats av långt gående ätstörning.

Till person X vid släktfikat bör förstås följande fråga riktas: På vilket sätt försämras vederbörandes blåbärspajsupplevelse av att jag INTE förser mig av nyss nämnda paj? Man kan ju rentav invända att mitt Nej tack är gynnsamt för vederbörande, för då blir det ju mer paj över för alla andra runt bordet.

Och eftersom vi ändå håller på, varför inte en följdfråga till X: När nu någon i din närhet för första gången i sitt vuxna liv verkar ha fått någorlunda bukt med sin tjockishet, varför UPPMUNTRAR du inte detta?! Varför ska det nödvändigtvis trugas paj?

X är ingen ensam satellit. Tvärtom. X ingår i en gigantisk armé av äthetsare. Ät frukost! Annars kollapsar förbränningen. Går du på bio? Då ska du smaska popcorn och godis och slurpa läsk. På jobbmötet i konferensrummet bullas det bokstavligen upp. Och apropå bullar, något smartass kom på att Kanelbullens dag bara måste firas. Dietisterna, ja, de predikar att vi måste äta hela dagen för att inte äta för mycket… Och livsmedelsbutiker designas så att den minst mättande och mest hungertriggande och onyttiga maten hamnar mitt framför ögonen hur man än går i butiken. Ska något firas? Köp tårta!

På de flesta arbetsplatser: dignande fruktskålar. Alla måste ju ha mellis. Och den som tränar måste äta powerbars och dricka sportdryck var tionde meter för att inte svimma. Man bränner 200 kalorier – men smäller i sig 1000.

Ja, vad var det jag sa? Vi lever i ett djupt ätstört samhälle.

Som av en händelse läser jag just nu bestsellern Den vita massajen av schweiziska Corinne Hofmann, som 1987 blev blixtförälskad i en massaj när hon var på semester i Kenya. Knappt 20 år senare skrev hon en fantastisk bok om sitt liv i en fattig massajby med den ståtlige getherden och krigaren Lketinga.

Det finns förstås oerhört mycket intressant att berätta om massajerna, men i just det här sammanhanget vill jag lyfta fram att de tycks frikopplade från schemalagt måltidstyranni. De äter i princip när de är hungriga och det finns mat. Och då äter de gärna MYCKET. När en get slaktas räcker maten – inklusive det kroppsvarma blodet – ofta bara till en handfull personer, för de kan verkligen PROPPA i sig. Förmågan att frossa går hand i hand med förmågan att fasta: alltså att klara av livets plikter utan mat. Till exempel går de glatt ut och vallar sin boskap hela dagen utan så mycket som en frukostflinga i magen. Det typiskt svenska klagomålet över blodsockerfall för att man råkat missa klockan-tre-fikat är inget du hör i en massajby.

Och självklart slängs ingen mat. Alla kalorier har värde. Det man inte äter nu har man enkla men effektiva metoder för att spara till en annan dag.

Hur ofta äter vi i den rika världen på grund av hunger och behovet av energi och ren och skär matglädje, det vill säga av friska skäl? Och hur ofta äter vi på grund av neuros, socialt tryck, idiotiska råd, slentrian – och trots mättnad? Corinnes massajer tvingar fram den frågan. Hon berättar hur hon drabbas av äckel när hon på återbesök hos mamma i Schweiz ser överflödet på livsmedelsbutikens hyllor.

Äckligt är också att vi slänger så mycket mat. Om massajerna såg hur en tredjedel av all mat dumpas, skulle de förmodligen chockas svårt. Detta matsvinn är en annan aspekt av vår samhälleliga ätstörning. Tron att vi hela tiden måste stoppa i oss mat, och att det är katastrof att gå hungrig några timmar, gör ju att vi hela tiden köper/tillagar/serverar alldeles för mycket och alldeles för ofta. Varpå den snabbt torra och bara halvätna vetelängden efter ledningsmötet hamnar i soporna, i sällskap med restaurangernas gigantiska berg av Dagens lunch-rester.

En av min barndoms favoriter när pappa läste högt var Bröderna Grimms sagor, inte minst berättelsen om Hans och Greta. Det var ont om mat, och barnens elaka styvmor tubbade deras mesiga farsa att sätta ut dem i skogen. Efter diverse turer hit och dit hamnade de hos den elaka häxan i pepparkakshuset. Häxan låste in Hans i en bur och gödde honom tjock och trind, medan Greta tvingades hjälpa till i hushållet. När syskonen insåg att häxan i pepparkakshuset hade för vana att äta upp de barn hon gjort tjocka och fina, insåg de att de måste agera.

Så en dag försökte häxan lura in Greta i ugnen. Det vill säga hon skulle nu tillaga och sedan smaska i sig de uppenbarligen aptitretande barnen. Men Greta lyckades knuffa in häxan i ugnen stället, och smälla igen luckan. Eftersom hon fått tag på burnyckeln kunde hon därpå befria Hans, och bror och syster kunde lämna pepparkakshuset med en massa pärlor och smycken och återförenas med sin – ärligt talat rätt mediokre – farsa.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att pepparkakshus kan vara livsfarliga, men att det går att rymma. Jag tänker nu på vårt moderna pepparkakshus, där onda krafter i form av livsmedelsindustri och reklammakare och kolhydratkultur och fikafanatiker – och inte minst galna dietisthäxor – med alla till buds stående medel försöker göra oss feta och trinda för att slutligen ta kål på oss.

Tack, Hans och Greta, mina hjältar, som på ett så inspirerande sätt visar vägen ut ur den onda häxans pepparkakshus. Och, tack, Corinne Hofmanns massajer, som påminner om ett frisk och människovänligt och värdigt förhållningssätt till mat!

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Det trendiga D-vitaminet
  • Befrielsens tid
  • Att fasta

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius

18 kommentarer

  1. Anneli
    Helt suveränt och klart skrivert Erik! Precis så är det.
    Tack!!
  2. Annika
    Så är det. Lite samma med alkohol och fester tyvärr.
  3. Monica Sköld Johansson
    Mitt i prick ! 👍
  4. Britt-Marie Ekeroot
    Va skönt att läsa! Dietisthäxor fniss, konstiga och gammaldags! Äta när man är hungrig, precis som barn! Jag älskar den avdramatiserade matkulturen! Ät det som är bra för dej! Ät gott utan massa onödiga kolhydrater ! Skönt!
  5. Nisse Hult
    Håller med dig Erik sjuk vörld är bara förnamnet. Som en parantes så har jag kört OMAD 23:1 fasta över 7 (sju) månader i ett svep nu och de funkar klockers. Olönsam för industrin ja men ack så lönsam för min enda kropp och hälsa. Sen får alla kokboksförfattare spy galla bäst dom vill, vill man inte förstå så vill man inte 😃
  6. Josephine
    Så bra skrivet! Känns helt sjukt att man inte bara kan säga "nej tack", reaktionen jag får är typ "vad är det för fel på dig?". Inte konstigt att det är lättare att ta en bit, och sen en till, för att slippa alla sociala tvång.
  7. Thomas
    Psykologerna har benämningen "halva människor" för de som vill ha sällskap att snaska, röka, kröka o s v.
  8. 1 kommentar borttagen
  9. Eva
    Exakt! Jag har en mor som inte kommer och hälsar på mig över sommaren för att jag valt att äta bra och inte dricka alkohol (tror att det är största anledningen). Jag har inget emot att andra dricker och äter som de vill men varför ska jag få dåligt samvete och pekas ut som en tråkmåns när jag bara vill må bra? Tänker på mormor som, när hon levde, alltid trugade med en bulle till - hon visste inte hur allt hänger ihop och hon tyckte alltid att jag var den finaste solstrålen - så henne förlåter jag :-).
  10. Kerstin Sjöbom
    Fast det kan vara svårt att bara äta när man är hungrig, för missar man rasten som är till för att käka så får man glatt vänta tills nästa rast. Alla har inte den förmånen att kunna ta rast när man så tycker att det passar. Själv äter jag frulle å middag. Klarar mig utan lunch.. men med det sagt så skulle det dröja allt för länge innan middag, ja då är skakningar å blodsockerfall ett faktum. Men måltider är minst sagt tokiga i detta samhälle just nu.
  11. Helle Madsen
    Hej Erik. Tak for dit indlæg, som er ramt lige på kornet. Jeg er just kommet hjem fra ferie. Jeg oplevede flere gange at være nødt til at vælge en restaurant bort fordi der ikke fandtes mad ( rigtig mad) at købe. Det er jo helt sygt at tænke på.

    Helle

  12. Elizabeth
    Mitt i prick Erik !
    Tusen tack !👍🤗
  13. Inger
    En riktigt bra krönika.
  14. Monika Gunnarsson
    Åh, vad jag njuter av dessa välskrivna, underfundiga, finurligt formulerade och klarsynta texter! En och skär läsnjutning.
  15. Maria
    Tack för tips om motfrågor som man kan ställa till X person, minskar ångesten direkt.

    Angående ”Generna kan vi ju inte göra så mycket åt – inte än i alla fall!”, så kan vi göra något åt det och du gör det redan med hjälp av ketogensk kost! :D Jag rekommenderar Martina Johanssons bok ”Hormonbibeln” där hon bland annat förklarar hur vi kan hormonoptimera oss med kost och träning och därmed påverka våra genuttryck, superintressant! :)

  16. UlfH
    X kanske inte menar illa, men i vårt samhälle gillar inte kollektivet människor som tänker och handlar självständigt,
    speciellt när det gäller att välja sund mat, eller vara restriktiv med alkohol. Var som folk har alltid
    kollektivet förmanat den som vill prova en egen väg i livet, även en sådan liten detalj som att välja vilken mat man vill äta.
  17. Michaela Nager
    Jag brukar argumentera med att man ju inte ber en veteran eller vegan att äta kött. Och man säger ju aldrig till dem eller; ”men vad det ör synd om dig att du inte kan äta en av korven som ju är så god” ! Nej dessa är accepterade i samhället. Men äter man inga kolhydrater.... ja då är det så synd om en. Människor förstår inte att detta Inte är en diet utan en livsform.
    Kämpa på alla där ute och stå på er.
    Svar: #18
  18. Micha
    Vegetarian skulle det självklart vara. Rättstavningen bråkade
  19. Maria
    Klockrent! Stor igenkänningsfaktor.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg