Sött utan kolhydrater – kan det universumet expanderas?

Vid det här laget har ni börjat lära känna mig som Biggest Loser-vinnare, långlöpare, livsnjutare och kostdebattör. Dags nu att kliva fram i en ny roll. Som konditor.

Den såg ni inte komma! För lågkolhydratätaren ligger ju bakverk – i normalfallet innehållandes minst två av de kolhydratunga ingredienserna socker, mjöl, havregryn, sirap, frukt och choklad – långt ner på agendan. Och när jag som livsnjutare beviljar mig själv medveten kolhydratnjutning, är det i första hand färskt bröd, delikata pastarätter, en omsorgsfullt gjord risotto, kall och ljus öl plus färskpotatis till sillen, en precisionsattack ner i pralinasken, samt den enstaka prinsesstårtan på släktkalaset eller februarisemlan som gör sig gällande. Inte eget bak i eget kök.

Dock har jag en gedigen BAKgrund som bagare. Upp till 20-25 års ålder hände det flera gånger i veckan att jag plockade fram bunkar och vispar och mått för att göra sockerkakor, chokladbiskvier, chokladbollar, karlsbaderbullar och naturligtvis småkakor: havreflarn och drömmar och skärgårdskakor. I december: pepparkakor och lussebullar. Året om: vanilj- och kanelbullar.

Och om jag ska utpeka mitt livs ”drömjobb” hittills, så var det när jag i årskurs nio fick prya på Christenssons bageri i Neglinge. Att äta färska wienerbröd kl 5.30 på morgonen med Tomas och de andra trevliga bagarna… att strö snövitt vaniljsocker över mumsiga vaniljhjärtan… mitt yrkesliv som journalist har aldrig nått de höjderna. Undra på att jag blivit insulinresistent. Min stackars bukspottkörtel har ju tvingats ligga på fyrans växel 24/7.

Sött är så gott, så gott… Det är evolutionärt lättförklarat. Det söta vi stöter på i naturen – honung, bär, frukt – utgör ju en chans att bygga upp fettreserverna. Vilket är gynnsamt för den som hotas av svältperioder. Men i det moderna överflödssamhället har – vilket ni som läser detta förstås vet – vår gamla vän socker blivit en fiende. Sötsuget består dock för de flesta av oss, och frågan är hur det ska hanteras.

Men först ett viktigt påpekande om LCHF. Jag och många med mig upplever ett minskat sötsug när vi håller kolhydraterna kort. Problemet sockerlängtan är därför inte ohanterligt stort. Med detta sagt: ibland vill man ge sig själv den söta kicken. Själv dricker jag därför gärna lightläsk understundom. Sött utan kolhydrater. Kan det universumet expanderas? Ja, följ med nu!

Senaste veckan har jag tillbringat på landet, och periodvis haft sällskap av yngsta dottern Alma. En dag stod experimentlustan på topp. Här skulle det LCHF-bakas!

Den mest märkliga ingrediensen var Stevia; eller med ett annat ord sötströ. Inköpt i lokala ICA-handeln visade den sig vara en amerikansk ”sötflockel”, 50-450 gånger sötare än vanligt socker enligt svenska Wikipedia. Den anses ha en lite märklig eftersmak, och, jodå, vid provsmakning kändes det… en smula beskt?… i munnen efteråt.

Den näst mest märkliga: 70-procentig choklad. Själv brukar jag ju livsnjuta av betydligt sötare sorter.

Alltnog, jag och Alma googlade fram ett tämligen lättbakat recept på LCHF-brownie innehållandes choklad, ägg, smör, Stevia, vaniljsocker, pekannötter och grädde. (Grädden var till glasyren.)

Vid provsmakning var jag klart positiv, fast utan livsförändrande entusiasm. Alma var lite småskeptisk. Hon tyckte kakan var för smörfet – inget problem för mig, jag älskar smör! – och vi båda tyckte nog att det var som en något för osöt och inte speciellt märkvärdig standardbrownie. Steviaeftersmaken? Inte speciellt påträngande.

In i kylen med experimentet. Kunde ju vara gott efter nästa dags löppass, typ. Men så hände något spännande. Oberoende av varandra nallade jag och Alma på kakan under sena kvällen – och började båda uppgradera den. I hennes fall hade det säkert att göra med att smöret gjorde sig mindre gällande när det var kylskåpskallt.

Under nästa dags murkelpromenad – tyvärr hittade vi inga murklor – analyserade vi vår upplevelse av denna inte helt misslyckade kaka. Och kom – återigen oberoende av varandras input! – på att kokos skulle kunna förhöja upplevelsen.

Och själv grunnade jag på två siffermässiga problem. Den mörka chokladen var väldigt dyr, liksom pekannötterna. Vidare var kolhydratinnehållet så högt som 30 gram per 100-grams-chokladkaka. Och vi använde två kakor. 60 gram, alltså. Utöver detta innehöll de 100 gram pekannötterna drygt 10 gram kolhydrater. Jordnötter har förvisso liknande kolhydratinnehåll. Men oj, vad billigt jag kan köpa dem i min närmsta matbutik: 15 kronor för 500 gram!

Följdaktligen gjorde vi vissa receptmodifikationer efter eget huvud, utifrån tre syften: Förbättra smaken, få ner mängden kolhydrater, samt bringa ner priset. Lägg märke till att två chokladkakor blivit en, men att i gengäld kakaopulver har tillkommit.

Here goes:

Smält 75 gram 85-procentig choklad (15 gram kolhydrater) med 125 gram smör. Vispa ihop 1 dl Stevia med 2 tsk vaniljpulver, 3 tsk kakaopulver och 3 ägg. Blanda ner smörchokladen i det vispade och tillsätt en dryg dl jordnötshack samt 1 dl kokosflingor. Häll ut i smörad ”tårtform” och grädda i 200 grader under drygt 10 minuter.

Glasyr: Häll 1 dl sjudande grädde över 25 gram 85-procentig choklad och 2 tsk kakaopulver. Häll över brownien, strössla sedan på lite kokosflingor och jordnötshack och eventuellt lite vaniljpulver. In i kylen.

Vid servering, eventuellt: vispgrädde med lite Stevia och/eller vaniljpulver. Och varför inte ett hallon eller två!?

Priset nu mycket lågt. Liksom kolhydratinnehållet.

Och smaken? SUCCÉ! Det var en mycket stolt pappa och dotter som provsmakade härligheten. I denna stund hade också exfrun dykt upp på vårt älskade lantställe. Hon är en kritisk själ, inte särskilt snabb till beröm. Hennes omdöme:

”KANONGOTT!”

Erik Hörstadius