Sockerchock!
Siffran är censurerad. Av er som gissat hade alla fel, utom en person. Att äta en rejäl dos snabbsmält socker och ren stärkelse (och inget annat) till lunch är min kropp ovan vid.
Det märktes.
Lunchmenyn
Menyn såg ut som de andra dagarna. Det är bara det minimala innehållet i smörgåsarna man byter.
Ätardags
Nu var det dags att testa. Sådan här koncentrerad socker/stärkelsemat har jag inte ätit på åratal tror jag. Detta är ett offer för vetenskapen.
Jag testade mitt blodsocker innan maten: 5.0 – ett normalt fastevärde är mellan ca 4 – 6.
Normala gränser efter maten är krångliga:
- Formellt sett räknas upp till 8.7 (vid stick i fingret) som normalt, 2 timmar efter en sockerbelastning.
- 8.7 – 12.1 är då nedsatt glukostolerans.
- Har man över 12.1, efter två timmar, tyder det på diabetes.
Själv har jag testat en del sista veckorna. Mitt rekord är 6.7 efter mat.
Med alla dessa kolhydrater borde rekordet slås:
Det var länge sen jag åt så mycket socker. Det var gott, men kändes samtidigt ofräscht på något sätt.
Blodsocker just efter maten
6.8? Jag hade knappt ätit färdigt så hade jag slagit mitt blodsocker-rekord. Vart ska detta sluta?
Tretton minuter senare
7,6? Redan? Ojoj.
Åtta minuter senare
9.3?! Här började jag känna mig lite småstirrig på något vis. Det kan ha varit inbillning, men jag tror jag kände av att något inte var som vanligt i kroppen.
Efter detta började jag ta nya prover mycket tätt för att fånga toppvärdet.
Sexton minuter senare
9.9 var det högsta värdet innan det vände. Oväntat högt tycker jag. Men jag mådde aldrig dåligt, och hade nog inte märkt något om jag inte testat blodsockret.
Efter toppen (som kom redan 37 minuter efter att jag ätit klart) sjönk blodsockret rätt kvickt igen. Två timmar efter maten låg det runt sjustrecket, dvs med god marginal normalt, trots toppen innan. (Normalt är under 8.7)
Några timmar senare
Som lägst var sockret 4.1, betydligt lägre än innan maten, och lägre än jag brukar ha fastande. En rekyl alltså. Under tiden var jag sugen på fika. Men jag kände inget annat konstigt.
Här är alla blodsockervärdena
Den röda kurvan är idag. De blåa kurvorna är test jag gjort andra dagar när jag käkat lunch på stan etc, med lite potatis och bröd, blandat med gott om bra mat. De gröna är när jag ätit lågkolhydratkost lagad hemma.
Vilken skillnad! Dagens skräplunch smältes förstås på nolltid i magen och forsade ut som blodsocker. Om man ser på den röda kurvan så är blodsockret lite väl högt under 45 minuter. Kanske steg det extra för att min kropp inte är van vid en sådan sockerchock? Det var åratal sedan. Enzymen för att ta hand om en sockerchock nedregleras kanske något, tills de behövs igen.
Notera också att om man väntat 1.5 timmar eller mer efter måltiden så hade man inte märkt något av den tidiga toppen. Lurigt.
Kolhydrater och fetma
Mat som höjer blodsockret kraftigt höjer också insulinet. Det kan göra dig lite fetare varje gång. Eftersom insulinet lagrar näring i fettcellerna låses det undan, och du blir hungrig snabbare än du blivit annars. Som jag blev tre timmar efter skräpmaten idag. Repetera det dagligen i ett decennium eller två och du kan vara en fet typ 2 diabetiker.
Det är uppenbarligen inte kalorierna som gör det. Den gröna kurvan underst var en rejäl måltid. Jag blev mycket mättare av den än av dagens sockerchock. Skillnaden är att den gröna var strikt lågkolhydratkost. Motsatsen till dagens. Nu blir det ingen mer skräpmat för mig på ett tag.
Vad är ditt blodsocker-rekord?
Mer
PS
Alla ni som inte trodde att något skulle märkas, känn er imponerade av P:
…Effekten för din del torde då bli först en mycket snabbt övergående blodsockerförhöjning (frågan är om du har tagit tillräckligt många prov omgående efter måltiden). Måltiden innehöll mycket snabba kolhydrater som omgående satte igång snabb och hög insulinproduktion. Eftersom totala mängden kolhydrater inte var större än dina halvtomma glykogendepåer rymde blev det inte heller någon längre bestående blodglukosförhöjning p.g.a. skräcklunchen. Däremot medförde det starka insulinsvaret att blodsockret sjönk, alltså efter en snabbt övergående förhöjning, till värden under initialvärdena. Detta resulterade även i hungerkänslor och behov av att äta igen trots att detta kalorimässigt inte skulle behövas.
Smart, P.
175 kommentarer
För det första har Hyperlipid ett alldeles eget påhitt om Palmitofake och vad som skulle hända. För det andra baserar han sina fantasier på ett abstrakt som han tydligen har läst. Där har man tittat på patienter med metabolt syndrom. De har alltså redan en insulinresistens och sedan blandar man in palmitinsyra och tror att man kan mäta insulinresistens hos palmitinsyran. Andra fettsyror är inte testade. Bloggen verkar helt sakna vetenskaplighet och Funaki verkar inte vara bättre.
Hyperlipid är lite egen ibland (alltid kanske?) - jag uppfattar det som att han är väldigt ironisk.
Tyvärr begriper jag inte den där bloggen
Hyperlipid är ofta snabb i vändningarna, ofta ironisk, och inte alltid så pedagogisk.
För det första har Hyperlipid ett alldeles eget påhitt om Palmitofake och vad som skulle hända. Det står ju i början: I'm going to discuss a thought drug.
För det andra baserar han sina fantasier på ett abstrakt som han tydligen har läst. Varför tror du att han bara läst abstrakt? Hela artikeln fanns ju tillgänglig utan kostnad.
De har alltså redan en insulinresistens och sedan blandar man in palmitinsyra och tror att man kan mäta insulinresistens hos palmitinsyran. Pappret är en översiktsartikel, och palmitinsyra verkar endast nämnas i referenserna. Jag gissar att Hyperlipid nog har läst en hel del av referenserna också. Han verkar anta att läsaren ligger på samma nivå, och det är en anledning till att man ibland har svårt att hänga med.
Hyperlipid var en viktig anledning till att jag för 1 ½ år sedan insåg att LCHF var något att räkna med. Jag förstod långt ifrån allt, men jag förstod att Hyperlipid var en väliformerad kille. (Men som alla har han sina egenheter. Tex verkar han vara influerad av Kwasniewskis The Optimal Diet, och därför till viss del försöka undvika ketos. Men, som sagt, det är lätt att missförstå vad han skriver, så jag kanske har missat något.)
Liksom W #110, så undrar jag om du har någon referens.
En gissning som jag lutat åt är att eftersom GLUT-kanalerna är _passiva_ transportörer av glukos så borde en grundläggande förutsättning för bra insulinkänslighet vara låg halt av glukos inut cellerna (dvs att glukosen till stor del är förbrukad). Någon som har en referens som diskuterar något kring detta?
du undrar; "#142 Lund - Betyder det att insulinsresistens hos typ2 diabetiker inte går att reversera med LCHFkost?"
Om man kunde göra en irreversibel skada reversibel, så skulle man som typ2-a kunna äta sig "frisk" genom lågkolhydratkost. Frisk skulle då innebära att man återställt sin tidigare insulinfunktion och produktion.
Vad som händer med en insulinresistent typ2-a vid lågkolhydratkost är att, så länge kolhydraterna hålls nere på så låg nivå att tröskelvärdet för vad just den individens insulin inte överskrids. Äter personen mer socker än vad den förmår att producera insulin till, så återkommer symptomen.
Man kan vara "frisk" typ2-a på lågkolhtdratkost, men man läker inte ut de "sjuka" betacellerna i bukspottkörteln, så att de producerar insulin så att det räcker för att kunna återgå till tallriksdieten.
Min åsikt är att begreppet "insulinkänslighet" ger felaktiga associationer om orsakssamband. Det går att mäta i form av blodglukos och insulin, men säger inte mycket om vad som är orsaken. Påminner lite om begreppet "tid". Vi kan numera mäta med ohygglig precision men vet inte mycket om vad det är.
Jag har skrivit till ett antal framstående diabetesexperter och frågat om begreppet men det nästan enhälliga budskapet är att "vi vet inte vad det beror på".
Glukos "rinner utför" via GLUT4 men drar med sig stora mängder vatten som sällskap. Detta sänker koncentrationen inne i cellen som därför ytterligare en tid kan ta emot mer glukos, givet att blodglukosen har tillräcklig koncentration etc. Någonstans blir till slut det inre trycket för stort och det slutar att rinna till.
Inne i cellen stöter glukos dessutom på enzymet aldosreduktas som omvandlar en del till fruktos och sorbitol som inte, i motsats till glukos, kan passera ut via GLUT4. De är fångade som i en ryssja och de kräver, vad jag läst, mer vatten/molekyl än glukos vilket ytterligare ökar cellens inre tryck, i vart fall till dess man förbrukat de olika sockerarterna.
Vad tror du om det?
mvh / Erik
Diabetiker får kärlskador, bland annat beroende på att trycket inne i celler ökar så att de sväller något. Om det sker i de finaste kapillärerna så kläms de samman och de syre- och koldioxidtransporterande röda blodkropparna hindras i sin framfart. Detta leder förr eller senare till lokal eller till och med utbredd celldöd och därmed ärrbildning, ytterligare hinder för blodflödet.
Detta tyder på att det inte är intransporten av glukos via insulin/GLUT4 som är för låg, snarare att förbrukningen inne i cellen som inte sker i tillräckligt hög takt.
Diabetiker typ 2 blir ofta (80%) överviktiga/feta medan sjukdomen mognar fram till diagnos. Fettceller har samma typer av insulinreceptorer/GLUT4 som muskelceller och borde då även bli "insulinresistenta" i samma omfattning, men så sker tydligen inte. De tar emot glukosen men deras förmåga att göra om utrymmeskrävande glukos till utrymmessnålt fett är fortsatt närmast obegränsad vilket gör att inflödet har få begränsningar.
När blodsockret sjunker hos insulinbehandlade dt2-or beror det nog snarast på att fettcellernas antal GLUT4 blir så stort att glukosen strömmar till i "fettfabrikerna" som har stor kapacitet och som ev. stiger när de växer till i storlek och antal.
Detta är i korthet min kritik av begreppen "insulinkänslighet/insulinresistens".
Gör man det?
Jag har aldrig använt insulin men en medicin, Daonil, som ökar bukspottkörtelns produktion/frisättning av kroppseget insulin. Jag blev bara darrig till dess jag insåg att det blev bättre om jag delade den minsta tabletten i 4 delar. Då räckte den förmodligen lagom till att släppa in glukosen till fettcellerna utan att sänka blodets energiinnehåll så långt att det blev en glukosdipp med åtföljande "darr" och sug.
Nu talar jag om rimliga blodsockernivåer, inte sådana som ligger i utkant av vad som går att överleva. Där är andra faktorer viktigare.
Björn, är du inte lite för snabb i din hårda kritik mot hyperlipid? Peter är ju 'erkänd' jättesmart och en uppskattad(t?) medlem in thincs?
kan inte låta bli att tänka på vilken skitmat som det bjöds på. pinsamt.
Med tanke på allt godis, kakor o chips jag stoppat i mig under kvällen så förvånas jag inte av att det var högt, men så högt kändes lite oroväckande. Följde aldrig upp det dock. Hade hjärtklappningar hela kvällen, annars mådde jag bra. Resten av festdeltagarna, som hade ätit samma skräp som jag under kvällen, hade mellan 5,5 - 7,2.
Ätit lchf i snart 3 år.
När jag hade ätit LCHF i ca ett halvår åt jag vid ett tillfälle ca 10-15 lösgodisbitar av normalstor storlek. Någon/några timmar senare vaknade jag av att jag hade rejäl frossa. Jag kände mig febrig, huden hettade som om jag skulle ha solat och bränt mig, jag hade ont i halsen när jag svalde, näsan var helt täppt som vid en rejäl förkylning, jag hade huvudvärk och hjärtklappning. Hela kroppen kändes svullen och kliade.
Min man tyckte att vi skulle åka in till akuten eftersom detta uppkommit så plötsligt. Själv trodde jag att det var kolhydraterna som var orsaken eftersom det var det enda jag ätit som varit annorlunda i min kost. Jag valde därför att stanna hemma och morgonen därpå hade jag endast svullnaden och därmed viktökning på något/några kilon kvar.
Detta hände för ca 3 år sen och jag har många gånger undrat över den här reaktionen och vad det var som egentligen hände. Jag förstår nu att det måste ha varit en sockerchock. Det var en mycket obehaglig upplevelse som har gjort att jag aldrig vågat pytsa i mig socker så där igen, sen dess.
Pga denna händelse undrar jag över följande;
1. Ger man ALLTID glukosinfusioner till patienter som ska opereras under narkos?
2. Och OM man nu skulle behöva genomgå en sådan operation, skulle då den lösningen kunna ge samma/liknande reaktion i kroppen som den jag beskrivit? (Socker som socker...)
3. Kan en sådan här reaktion vara en fara för ens liv? Andra allergiska reaktioner kan ju vara det...
4. Bör man, i så fall, som " extremt kolhydratkänslig" bära en bricka, av samma typ som Waranbehandlade har, för att sjukhuspersonal ska veta vilken behandling som krävs OM man skulle komma in akut och vara okontaktbar?
5. Har någon annan liknande erfarenheter?
Så här i efterhand hade det naturligtvis varit mycket intressant om jag hade mätt blodsockernivåerna den gången men, tyvärr.
//Smörblomma
Min fundering är om man efter att ha ätit LCHF och sedan skulle gå över till vanlig kost, skulle gå upp mer i vikt än annars. Alltså att man har ställt om sin kropp till att "tåla" väldigt lite kolhydrater så blir man mer känslig och alltså tåler mindre än vad man gjorde innan. Jag mår väldigt bra på LCHF och äter det inte pga vikt eller diabetes. Men jag tycker mig märka att även jag tål mindre kolhydrater än förr och lättare går upp i vikt om jag någon gång gör avsteg. På så sätt blir man ju "fast" i denna kosten och vid avsteg börjar man gå upp i vikt. Egentligen precis som när många slutar med VV-kost.
Jag har inte för avsikt att sluta med LCHF då jag mår bra på detta och det är en naturlig kost men hypotesen är i sig intressant! kan man "vänja" kroppen vid att "tåla" mer kolhydrater igen???
Jag tror inte du behöver oroa dig för att det ska bli ett problem om du vill sluta. Du skulle inte gå upp lika mycket varje dag som du gör om du tar dig en tillfällig bläcka. Men det är klart, går du tillbaks till samma kost som du åt förr, då får du antagligen på sikt tillbaks samma problem också. Men att bara höja kolhydratnivån lite lagom, det tror jag inte är några problem.
Detta kan kanske vara av intresse.
http://high-fat-nutrition.blogspot.com/2007/10/physiological-insulin-...
Innan jag började med LCHF åt jag enligt Gi eller LC kan man kanske kalla det. Vägde samma då som nu och unnade mig även då lite av livets goda! När jag skulle cykla Vättern -08 hade jag precis börjat med lite mer LC. Meeeen enligt alla experterna skulle man ju "kolhydratladda" inför loppet, vilket innebar att jag lassade in pasta på längden och tvären! Och under loppet blev det snabba glukoslösningar och vidriga "bars" för att hålla kolhhydratnivån uppe... Jag mådde apa skall jag erkänna. Och man kunde ju tro att efter att ha cyklat 30 mil skulle man ha gått ner lite i vikt, jag gick UPP ett kilo! :-))... (vatten som var bundet pga kolhydraterna antagligen). Nåväl det hade varit intressant att göra om loppet idag UTAN denna kolhydratladdning, kanske iof någon enstaka snabb kolhydrat a la Colting inför spurten i så fall!
Då jag mår så mycket bättre på många sätt med denna kost så kommer jag att fortsätta och även fortsätta att ibland hugga in på lite cholklad och vin od. Jag klarar av att moderera mitt kolhydratintag och så länge fördelarna överväger så är jag fast!
Liknande besvär som dina, får jag oxå om jag äter bakverk av nåt slag och det behövs inte stora mängder för att jag ska känna mej som om jag druckit under dagen och börjar bli bakfull utan att ha sovit liksom... Jättekonstig känsla.. Det blir att klia i ansiktet och mellan halsen och öronen, jag känner mej konstig och får hjärtklappning....
Och detta efter att ha ätit en pytteliten bit tårta, där jag såg till att få med lite extra grädde. Två gånger efter att jag börjat med LCHF har jag ätit tårta och samma sak har hänt och en en annan gång åt jag en halv hemgjord chokladmuffins... samma lika där... :(
Långt senare fattade jag att jag råkat utför en sockerchock.