Professor Frostegård om kostdebatten

Senaste numret av tidskriften Axess innehåller en mycket bra debattartikel av Johan Frostegård, professor i medicin och överläkare. Livsmedelsverket och de fettsnåla kostråden får hård kritik.

Axess nr 2 2009, sid 27:

Johan Frostegård har gett mig tillåtelse att publicera hans debattartikel här, i en något längre version än den som Axess publicerade:

Flest bekräftade koststudier vinner

Människan är vad hon äter, sade den gamle radikale filosofen Feuerbach, och Brecht framhöll att ätandet kommer före moralen och visst har maten en särställning jämfört med snart sagt alla andra varor. Inget verkar sälja lösnummer som bantning, recept, mat i allmänhet – inte ens sex har samma marknadsvärde numera – och nu senast den stora kostdebatten! På den ena sidan finner man livsmedelsverkets kostråd i form av tallriksmodellen, nyckelhålsmärkning och minskad fettkonsumtion; dessa har även förespråkats av dietister och medicinska experter i flera decennier. På den andra sidan står nytänkare och kritiker, ofta aktiva i bloggosfären, som på ett eller annat sätt vill gå tillbaka till en för mänskligheten mera ursprunglig kost och vill skrota de etablerade kostråden.

Debatten har hårdnat på ett sätt som är ovanligt i medicinska frågor och positionerna verkar vara helt låsta. Förr i världen var råd om kost och diet en självklar del av läkarens ansvar – hos Hippokrates kallas det till och med dietetik – och i gamla läkarböcker ges handfasta instruktioner om vad åldersdiabetiker bör äta: väldigt lite kolhydrater – i synnerhet mjölmat bör undvikas – och i stället mycket fett, även animaliskt sådant och protein. Numera har läkarna blivit pillerfixerade och har lämnat ifrån sig kostfrågan till dietisterna och behandlar grav övervikt med magsäcksoperation i stället för att pröva de nygamla rönen, även barn är aktuella för sådan behandling. Vem kom för övrigt först på den egendomliga tanken att barn ska dricka lättmjölk?

Den gamla kunskapen föll mer eller mindre i glömska sedan Ancel Keys, en amerikansk forskare med en frapperande marknadsföringstalang, lyckades lansera idén att fett och framför allt mättat fett orsakar åderförkalkning och hjärtkärlsjukdom – numera anses studierna vara svaga, om inte dubiösa, bland annat utelämnade Keys ett flertal länder i sina studier där verkligheten inte stämde med kartan.

Vetenskapen, inte minst den medicinska, glömmer gärna gamla fynd och kunskaper. Åderförkalkning anses numera vara en inflammatorisk sjukdom, en insikt som vuxit fram de senaste decennierna, men detta visades redan av Virchow på 1850-talet och måhända ännu tidigare av Rokitansky, en österrikisk medicinare. Att allvarlig övervikt enklast och bäst behandlas genom att man återgår till en för människan mera ursprunglig kost, som kroppen och i sista hand generna hunnit anpassas till visades av Banting vid ungefär samma tid.

Banting var en engelsk begravningsentreprenör, som försökt allehanda kurer mot sin grava och eskalerande fetma och av allt att döma diabetes, tills han slutade äta mjölmat och kolhydrater, då normaliserades vikten och diabetessymtomen försvann. Banting har förstås gett namn åt verbet, och publicerade sin bok Letter on Corpulence Addressed to the Public som han gav ut 1863. Banting blev kritiserad för att ha klampat in på områden som han inte begrep.

I Sverige har läkare som Andreas Eenfeldt och Annika Dahlquist gått i bräschen för en återgång till de traditionella kostråden, främst riktade till diabetiker och överviktiga. Jag tycker de har gjort en viktig insats, och att de trampar på ömma tår visas av att både från dietisthåll och från väl etablerade läkare och forskare, har man krävt att Socialstyrelsen ska stoppa Annika Dahlquist – i praktiken hade detta inneburit att hennes legitimationen dragits in om hon fortsatt. Som tur är har Socialstyrelsen agerat förnuftigt i frågan och godkänt dessa kostråd.

Det finns en filosofisk aspekt av konflikterna som uppmärksammas alldeles för litet: hur kommer man egentligen fram till en ”sanning” inom vetenskapen i allmänhet och medicinen i synnerhet, när och hur kan etablerade ”sanningar” ifrågasättas, rentav falsifieras?

Frågan illustreras på ett överraskande sätt av Livsmedelsverket, som efter allt starkare krav på att förklara vilken vetenskap det är som visar att tallriksmodellen, fettsnål kost och nyckelhålsmärkning är mest hälsobringande och ska rekommenderas åt befolkningen. Problemet är nämligen att flera stora nya studier inte visar på några farliga samband mellan fett i kosten och ökad risk för sjukdomar som hjärtkärlsjukdom. Livsmedelsverket har hittat 8 sådana studier, och mot detta ställer man 72 studier, som visar på motsatsen. De senare är i många fall små studier, och jag menar att många av dessa kan ifrågasättas, och åtskilliga är översiktsartiklar baserade på andras studier. Många artiklar som talar emot verket är inte med. Men detta är inte poängen, utan snarare den slutsats som finns inbyggd i resonemanget: den som har flest studier på sin sida vinner! Vetenskap blir ett slags omröstningsförfarande, och för att kunna ifrågasätta etablissemangets kostråd – som dessutom har mycket lättare att attrahera forskningsresurser – räcker det inte att visa att de är fel, man måste visa detta väldigt många gånger. Vilket i praktiken är ogörligt och man har fått en oxymoron: ”vetenskaplig” kunskap som inte kan falsifieras!

Problemen gäller även andra aspekter av dagens medicin: psykiatri, hjärtkärlsjukdomar och andra stora folksjukdomar i synnerhet. Man sätter sin tilltro i allt högre grad till jättelika läkemedelsstudier för att fastställa behandingsprinciper, som de enskilda läkarna i allt mindre grad får frångå. Man upprättar, i all välmening får man förmoda, ”Kloka listor”, riktlinjer, centraliserad behandling baserade på de jättelika studierna. Men dessa studier är otroligt dyra, de är designade för att studera vissa saker och inte andra (t ex sådana som inte passar industrins syften) och deras blotta tyngd och storlek styr tanken och tränger undan andra hypoteser. Därmed inte sagt att det är fel att utveckla nya mediciner – tvärtom! Här är problemet snarare att denna tungrodda ”Centrala Intelligens” är dokumenterat dålig på att utveckla nya mediciner!

Ett sätt att komma vidare och göra det möjligt att ifrågasätta dogmerna i medicinen är kanske att den beprövade erfarenheten tas till heders igen, och låter läkarna inom rimliga gränser behandla patienterna som de anser rätt, så länge inte övertygande vetenskapliga belägg finns för motsatsen. Med en mer personlig medicin baserad på läkar-patientkontakten kanske dessutom placeboeffekten fungerar bättre!

Johan Frostegård
Professor i medicin och överläkare
Karolinska Institutet
Aktuell med boken ”Nästan allt om människan”

Mer

Professor Frostegård sågar kostråden i ny bok – Om boken ”nästan allt om människan”, och dess kapitel om kost.

Alla inlägg om professorer utan fettskräck

Livsmedelsverket om mättat fett: 72-8 – Om Livsmedelsverkets märkliga attityd till vetenskap. ”Flest studier vinner, och vi väljer”?

“Skrämselpropaganda av amatörer” – Livsmedelsverkets lista får hård kritik av Uffe Ravnskov, docent.