LCHF, keto eller lågkolhydratkost?

Utifrån sett kan man nog lätt få för sig att vi ketoätare/LCHF:are är en rätt så enhetlig grupp. Vi är jätterädda för kolhydrater och har konstiga hyss för oss när vi ska beställa på restaurang och vi är väldigt tråkiga att bjuda på efterrätt eller fika.

Men om ni kollar in inledningsmeningen en gång till: redan de två olika begreppen keto och LCHF antyder ju att vi inte sjungar exakt samma gospel i vår växande församling.

Dels behöver ju LCHF inte vara strikt. LCHF kan tvärtom ges en väldigt liberal tolkning beträffande mängden kolhydrater; för somliga uppåt 100 gram per dag. Dels betonas proteinets insulindrivande effekter mer inom keto. Levern kan ju genom processen glukoneogeones göra socker av överskottsprotein, och det vill man ju undvika om man vill vara i ketos, vilket den ketogena kosten givetvis strävar till – annars skulle den ju inte heta det den heter!

Ketos är – påminner jag om nu – det tillstånd då levern producerar dunderbränslet ketonkroppar, ett slags fettmolekyl som kan användas också av hjärnan. Ketonerna täcker därigenom upp för det låga inflödet av socker i kroppen som blir effekten av kraftfull kolhydratrestriktion.

Vad som också spräcker bilden av enhetlighet, är att en del lågkolhydratätare i princip bara äter naturlig, oprocessad mat. Då kan till exempel charkprodukter gå bort, liksom sötningsmedel. Det finns även en hel del som undviker mejeriprodukter.

Andra fokuserar mer på makronutrienterna. Så länge grammen kolhydrater ligger under en viss nivå – och kanske även proteinet – kan det mesta slinka ner. Och så har vi undergruppen ketoveganer. Den är inte stor, men den finns!

Att jag här lyfter fram den relativt stora variationen bygger givetvis på faktisk observation. Men inte bara det. Jag tror det är en fördel att påtala variationen utifrån det nobla syftet att omvända fler människor till ett hormonellt medvetet ätande, inte minst den stora grupp som lider av övervikt.

För om idén med LCHF känns för sträng, kanske tröskeln att prova känns för hög: Får jag aldrig mer äta daimglass, färskpotatis eller mammas kanelbullar… VE OCH FASA!!!!!!

Jag ska genast flagga upp med att jag är medveten om motargumentet. Om lågkolhydratätandet tillämpas för slappt gör det ju ingen, eller bara begränsad, nytta. Jag har själv varit där. För innan jag 2018 sjösatte en medvetet ketogen livsstil hade jag experimenterat lite med LCHF av och till. Men jag var alldeles för generös med undantag för att hamna i det sköna ketogena fettförbrännande läget mer än max ett par dagar i sträck.

För övrigt var jag inte bara generös med undantag, jag gjorde också en massa misstag av ren okunskap. Som att inte ge akt på hur stress och sömnbrist kan driva på insulin och hungerhormoner. Som att inte kolla in sockerinnehållet i de viner jag drack. Som att av slentrian blanda i överblivet ris eller bröd i pannbiffsmeten, för att dryga ut. Et cetera.

Vill också säga att jag har den största respekt för de LCHF:are jag stött på i olika sammanhang, som berättar att de inte vågar chansa. De fruktar att en sked prinsesstårta ska trigga fram gammalt sockerberoende och annat otyg. Och eftersom jag själv så innerligt vet hur i grunden tillfredsställande vällagad LCHF-mat är, så skulle det inte falla mig in att försöka tubba dem till att prova på det där smarriga vitlöksbrödet eller den där väldoftande kladdkakan.

Inom miljörörelsen – framförallt det tyska Die Grünen – talade man tidigare en hel del om Realos och Fundis. Det vill säga de mer pragmatiskt inriktade, beredda till kompromisser med politiska motståndare; samt fundamentalisterna, med stränga principer och stark beröringsskräck visavi den grå politikvardagen.

Kan man tala om Realos och Fundis inom LCHF-rörelsen? Ja och nej. Ja, eftersom striktheten så uppenbart varierar. Från den totalt sockervägrande carnivoren till den som blott låter sig inspireras till att minska lite grand på pastan och öka på gräddsåsen. Men nej, eftersom det skulle kännas oförskämnt att kalla någon fundamentalist bara för att den stakat ut en väg den tror på.

Däremot, om någon vill bomma igen skafferidörren för alla andra när det gäller att testa sig fram i mat- och livsstilsdjungeln, ja, då kanske etiketten Fundis är tillämplig. Tolerans måste ju ändå vara grundhållningen. Och helt klart är olika människor olika känsliga för metabola äventyr. Vissa håller i sin LCHF utmärkt trots högkolhydratbudget.

Ett i mina öron härligt ord för det vi Realos ägnar oss åt ibland, är ”medveten kolhydratnjutning”. Om jag förstått saken rätt är det prinsesstårteälskaren och konditionsidrottaren och superföreläsaren Jonas Colting som myntat uttrycket. Jag använder det ofta och gärna, både i denna spalt och i min bok Livsnjutardieten. Och jag TILLÄMPAR det gärna! Både på utlandsresor och bjudningar och ibland hemma kan jag skamlöst och njutningslystet vrida på kolhydratkranen

Vi är ju olika vi människor, inte bara metabolt utan också i sådant som beslutsstrategier. Själv fasar jag för ordet Aldrig. När jag slutade röka på nyårsdagen 2007 – de tre sista Marlboro Lights i rask takt under köksfläkten – underlättades beslutet av att jag tänkte att jag så småningom nog kunde börja feströka. Vilket jag sedan aldrig gjort, inte ett bloss. Men det var skönt att inleda livet som icke-rökare utan att behöva tänka Aldrig mer.

På liknande sätt tänkte jag när jag blev ketogen. Klart jag måste få behålla daimchoklad och wienerbröd och färsk baguette och potatis i diverse former – friterad, som mos, stekt, som rösti, men kokt till sillen, förstås – i mitt liv!

Det var och är en dosfråga. Med hur många gram om dagen kan jag övertrassera kolhydratkontot utan att attackeras av dumsug? Hur många gånger på en månad kan jag säga Ja tack! till den rätt som bjuds och ändå slippa ökad hunger dagarna som följer?

Glädjande nog har jag tyckt mig märka att jag under, säg, det senaste halvåret, tål kolhydrater bättre. Jag kan alltså bevilja mig själv undantag utan förödande konsekvenser. Ett skäl kan vara att jag tränar mer än förra året. Träning har ju visat sig kunna öka insulinkänsligheten.

En annan anledning kan vara att min kropp helt enkelt är bättre anpassad till att bränna fett. Den kommer därför snabbare tillbaka till ett fettförbrännande, ketonkroppsproducerande läge efter det tillfälliga kolhydratmumsandet. Och kanske – om jag får gissa – har jag blivit bättre på att känna av min kropps signaler också. Hur stressad är jag, hur mycket sömnbrist har jag, hur långt har jag promenerat/sprungit? Det får sedan i sin tur avgöra om jag vågar smaka lite av den där ugnsstekta potatisen med rosmarin jag gjort till barnen.

Och på frågan om jag ibland äter chark, svarar jag ja. Men inte så ofta. Processat nyttjas, men med försiktighet. Nästan inga hel- och halvfabrikat slinker över min tröskel. Numera. När jag tänker på all den skit jag tidigare köpte, även de 18 första åren som pappa… Billypizzor och Gorbypiroger och transfettiga kakor och sockriga fiskpinnar… aaah, det är verkligen så att jag skäms!

Erik Hörstadius