Insulinresistens – det nya paradigmet

InsulinReceptor2-800x479

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Det paradigm vi i nuläget tror på gällande insulinresistens är nyckel- och nyckelhålsmodellen, och det är helt enkelt fel.

Insulin är ett hormon som verkar på en hormonreceptor på cellmembranet för att få sin effekt. Detta kallas ofta nyckel- och nyckelhålsmodellen.

Nyckelhålet är insulinreceptorn som ser till att dörrarna in till cellen är stängda. När rätt nyckel (insulin) sätts in öppnas dörrarna för att låta glukos från blodet in i cellen. Detta glukos används därefter som energi till cellen.

Tar man bort nyckeln (insulinet) stängs dörrarna och blodglukos kan inte längre komma in i cellen.

Nyckel- och nyckelhålsmodellen vid insulinresistens

Vad sker vid fenomenet med insulinresistens? Klassiskt sett föreställer vi oss att nyckeln och nyckelhålet inte längre passar. Nyckeln (insulinet) kan öppna nyckelhålet (receptorn) men bara delvis och inte särskilt bra. Resultatet blir att glukos inte kan passera genom dörren.

Insul-Resistance-400x294Detta resulterar i lägre nivåer av glukos i cellen än vad som anses vara normalt. Glukos, som nu blockeras av den stängda dörren, ackumuleras utanför cellen i blodet, vilket vi kan se genom förhöjt blodsocker då vi diagnosticerar någon med typ 2-diabetes.

Detta har också beskrivits som ett internt svältläge eftersom cellen har väldigt lite socker på insidan. Kroppens reflexartade reaktion blir att öka insulinproduktionen (nyckeln). Eftersom varje nyckel fungerar sämre än den tidigare, så överproduceras antalet nycklar för att se till att glukos går in till cellerna. En bra och enkel teori.

Problemen

Problemet är att paradigmen inte stämmer överens med verkligheten. Först och främst, är problemet insulinet eller insulinreceptorn? Det är väldigt lätt att ta sig en titt på insulinets struktur och insulinreceptorns struktur i insulinresistenta patienter. Det enda som krävs är att isolera insulinet eller några celler och sedan kolla på deras struktur med avancerade molekylärverktyg. Då blir det genast uppenbart att det varken är fel på insulinet eller receptorn. Så vad är då problemet?

Den enda återstående möjligheten är att det är någonting som klistrar igen systemet. Någon typ av blockering som kommer emellan nyckel- och nyckelhålsmekanismerna. Men vad är det för något? Det finns alla möjliga sorters teorier. Inflammation. Oxidativ stress. Advanced glycation end products (AGEs). Alla vanliga slagord som doktorer slänger med när de egentligen inte har någon aning om vad som pågår. Med denna modell går det inte att förklara vad som orsakade insulinresistens. Utan förståelse för vad som orsakar insulinresistens har vi inte någon chans att behandla det.

Lustig1-400x299Så finns den centrala paradoxen av insulinresistens i levern. Låt mig förklara. Insulin kan påverka levern på två sätt. Kom ihåg att insulinnivåerna stiger då du äter. Det säger åt kroppen att sluta producera glukos i levern (glukoneogenesen) eftersom det finns en massa glukos som kommer in från magen (mat). Detta styrs genom FOX01-vägen.

Den andra stora påverkan som insulin har på levern är att det ökar fettproduktionen (De novo-lipogenesen (DNL)). Detta för att hantera den inkommande strömmen av glukos som kroppen inte kan ta hand om direkt. Detta styrs genom SREBP-1c-vägen.

Så om levern blir insulinresistent avtar insulinets effekt på båda dessa vägar. Med andra ord, levern fortsätter producera glukos, och slutar producera fett. Men det är bara sant i fallet med glukoneogenesen. Vid insulinresistens fortsätter levern producera nytt glukos precis som man kan förvänta sig. Men DNL (produktionen av nytt fett) fortsätter och ökar faktiskt. Så insulinets effekt på DNL är inte dämpat utan accelererande!

Vad?

Hur kan det ens vara möjligt att denna insulinresistenta lever selektivt är insulinresistent för en effekt av insulin på levern men sedan samtidigt accelerera den andra verkan? I samma cell, som svar på samma mängd insulin, med exakt samma insulinreceptor? Det verkar ju helt galet. Samma cell är alltså insulinresistent och insulinkänslig på samma gång!

En bättre förklaring: översvämning

Hur kan man förklara denna paradox?

Det behövs ett paradigmskifte för insulinresistens som passar verkligheten bättre. Faktum är att vi kan se på insulinresistens som ett översvämningsfenomen, istället för att använda nyckel- och nyckelhålsmodellen. Allt vi vet om insulinresistens är att det är mycket svårare att få in glukos i en ”insulinresistent” cell än i en vanlig cell.

Men detta innebär inte nödvändigtvis att dörren är stängd. Istället kanske det är så att cellen håller på att översvämmas av glukos och det då inte går att trycka in mer.

Se på cellen som en tunnelbanevagn. När dörren öppnas stiger passagerarna på från utsidan (glukos i blodet) in till den tomma tunnelbanevagnen (cellen). Normalt sett krävs det inte mycket för att få glukos in i cellen (insulinet trycker in det).

Men vid insulinresistens är inte problemet att cellen inte öppnar sig. Problemet är istället att tunnelbanevagnen (cellen) redan håller på att översvämmas av passagerare (glukos). Nu kan glukos utanför cellen helt enkelt inte ta sig in och det blir istället överfyllt på perrongen.

glucins2-400x263 Insulin försöker trycka in glukos i cellen precis som de som jobbar med att trycka in folk i tunnelbanevagnar i Japan, men det går helt enkelt inte eftersom cellen redan är full. Så den reflexartade reaktionen blir att producera mer insulin (intryckare) för att få glukos att komma in i cellen. Vilket fungerar, men bara under kort tid.

Så cellen befinner sig inte i svältläge. Istället blir det översvämning av glukos som börjar läcka ut i blodet. Detta ser ut som glukoneogenes men det är inte riktigt förenligt med insulinresistens. Men vad händer med fettproduktion?

I den klassiska insulinresistensmodellen är paradoxen att DNL ökar, och inte minskar, vilket ser ut som ökad insulinkänslighet istället för resistens. Men i översvämningsmodellen ökar DNL för att cellen försöker bli av med överflödigt glukos genom att producera extra fett. Cellen översvämmas alltså och är inte i svältläge.

Varför är det viktigt?

Varför är detta väldigt viktigt? Eftersom förståelse för denna nya paradigm kommer att leda till ett svar på frågan hur insulinresistens utvecklas och vad vi kan göra mot det. Problemet är varken insulin eller insulinreceptorn. Båda är normala. Problemet är att cellen är proppfylld med glukos. Så vad har orsakat det?

Svaret verkar nu uppenbart – det rör sig om för mycket glukos och för mycket insulin. Med andra ord, insulinet var orsaken till att insulinresistens utvecklades. Vi behöver inte jaga skuggor för att söka efter den mystiska orsaken till insulinresistens.

Då vi börjar förstå varför för mycket glukos och insulin är roten till insulinresistens kan vi också ge patienter en rationell behandling. Minska insulin- och glukosnivåerna. När insulinresistensen reverseras, botas typ 2-diabetes.

Ett bättre sätt

Hur man går ner i vikt

Hur man reverserar typ 2-diabetes

Tidigare med dr Fung

Hur du fixar din trasiga metabolism genom att göra precis tvärtom

Misslyckandet för The Biggest Loser och succén med den ketogena studien

Videor

fungfung

fungfung

fungfung

fungfung

fungfung

fungFung

FungFung

FungFung

Fungfung

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.

obesitycode-400x554

10 kommentarer

  1. Tee
    Väldigt bra inlägg. Jag gillar hur Fung med lätthet förklarar vetenskapliga koncept!

    I natt kom för övrig också en artikel där danska forskare använde magens bakterier för att förutspå en patients sannolikhet för att vara insulinresistant!
    Väldigt intressant.
    Här: http://www.nature.com/nature/journal/v535/n7612/full/nature18646.html

    Och här skrev jag lite om det (på ett inte hälften så pedagogiskt sätt som Fung..):
    https://theresebergendahl.com/2016/07/21/koll-pa-magen/

  2. Peter Biörck
    Jag tycker att det är en bra artikel och mycket pedagogisk. Men tyvärr alldeles för förenklad för att man ska förstå vad insulinresistens är.

    Jag tycker inte att man får svar på frågan hur kroppen kan hantera helt enorma mängder socker i blodet under låt oss säga 10 års tid och sen det elfte året då kan cellerna nästan inte hantera något socker alls ( när man blivit "insulinresistent".) Det tyder ju mer på att någon form av "skada" har inträffat?

    Svar: #9
  3. Riolf
    Vad mäts för att konstatera om jag är insulinresistent?
    Svar: #8
  4. Undrar
    Exakt hur reverserar man insulinresistensen? Räcker det med att äta kolhyratfattigt? Att i huvudsak äta ovanjordsgrönsaker och fett samt lite protein (vad exakt är "ett överskott av protein", vilket ju verkar vara mycket negativt/farligt)? Blir man mätt och behåller vikten och får i sig alla nödvändiga näringsämnen? Vill inte gå ner i vikt, hellre något kilo upp, och vågar därför inte fasta.
    Läser dessutom då och då att för mycket fett skadar/förstör celler i bukspottkörteln??
  5. Lasse P
    Återigen.....ta med osteocalcin (OC) i den metabola problematiken, så får Ni ytterligare en dimension att fundera kring.
    http://www.scielo.br/scielo.php?script=sci_arttext&pid=S0004-273...
    Jason Fung et.al borde ta med detta i sina förklaringsmodeller så kanske man börjar att ljuset i tunneln.
    OC påverkar insulinproduktion, leptin,adiponectin,energiomsättning ,diabetes, fetma m.m
    OC är ett hormon att ta på allvar.
  6. lipofil
    Man skall inte ha höga insulinnivåer. Det gäller att se till att hålla (blod)socker lågt, men inte genom att tillföra insulin utan genom att inte äta socker (snabba kolhydrater).

    http://www.medscape.com/viewarticle/732476_3

  7. Martin Söderholm
    Om cellerna är fulla, varför har individer med T2DM mindre glykogen?

    (http://ajpendo.physiology.org/content/287/5/E1002.long)
    "Muscle [glycogen] was lowest in T2DM [77.8 ± 5.5, 94.6 ± 4.6, and 99.5 ± 4.4 arbitrary units (AU) in T2DM, [Obese], and [Lean], respectively; P < 0.01]"

    Är överens om att den nuvarande modellen inte stämmer med verkligheten, men översvämningshypotesen verkar åtminstone (om jag förstått dig rätt) stå i konflikt med ovan resultat.

    Även den så kallade "damming back"-effekten är ett koncept som enligt Sonksen & Sonksen (http://bja.oxfordjournals.org/content/85/1/69.long) "was shown to be erroneous in the mid‐1970s". "Glucose uptake into cells is usually normal and often high in untreated diabetes". Högt fasteblodsocker korrelerar med ökad leverproduktion, inte minskat cellupptag.

  8. Zepp
    Gör glukosbelastningstest och/eller ta ett C-peptid!

    C-peptid indikerar huruvida man lider utav hyperinsulinemi, som är föregångaren till insulinresistens.

  9. Zepp
    Det är rätt enkelt.. iallafall om man vill förenkla förloppet!

    De första 10 åren så kompenseras det högre blodsockret utav högre insulinutsöndring.

    Nackdelen med detta är, fettlever, dvs steatosis i alla celler således även i bukspottkörteln.

    Och nackdelen med detta är att förfettade organ har svårare att fungera, tex bukspottkörteln får svårt att utsöndra adekvata mängder av insulin.. antagligen gäller det oxå förmågan att utsöndra glukagon mellan måltiderna.

    Men det finns bot mot detta oxå.. så man kan fortsätta sin invanda livstil ända tills naturalförloppet!

    Ät var tredje timme, undvik fett, ta insulin från spruta/pump!

    När väl steatosen övergått till cirros så är skadorna permanenta, dvs fungerande celler ersätts utav ärrvävnad.

  10. monica
    varför talar ej dr om detta vid alla dessa "fel" vi har?Varför skriver de bara ut medicin, mer och mer?En biverkning till den ena medicinen ger , en annan medicin, som har andra biverkningar, då får vi ännu flera mediciner osv osv. Kan läkemedelsverkets inblandning i läkarutbildning ha med detta att göra?Okunskap eller pengar? Kosten är behandlingen som jag förstår, samt tarmens hälsa/bakterier, som i sin tur samarbetar med hjärnan/hormonerna.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg