Hur mår du?

Om du är ute på stan och råkar springa in i någon du känner, exempelvis person A, så säger ni förstås hej till varandra. Kanske ger ni varandra en kram. Sedan är det inte alls osannolikt, utan till och med ganska vanligt, att A frågar dig: ”Hur mår du?”

Vad känner du då? Och hur reagerar du? Här några förslag:

1. Du känner att A härmed visar att han eller hon bryr sig om dig, utan att för den skull vara intresserad av ett djuplodande svar här och nu. Du svarar: ”Jorå” eller ”Allt fint” eller ”Det knallar och går” eller något annat till intet förpliktigande. Men det kändes onekligen lite fint att känna A:s omtanke!
2. Du misstänker att A bara låter munnen gå och faktiskt är genuint ointresserad av ditt mående. Det stör dig inte, ni står ändå inte särskilt nära varandra, och du automatsvarar ”Tack, bara bra, och själv?”. Eller så är du på knashumör: ”Nyss övervägde jag självmord, men nu när jag ser din fula nuna har jag bestämt mig för att också genomföra det.”
3. Du uppfattar en uppriktig fråga hos A, och du vill därför ge ett uppriktigt svar: ”Det är sådär, faktiskt; jag har hamnat helt ur form efter en höftskada, och det känns som om att det var flera år sedan jag och min partner hade ens några romantiska timmar tillsammans, och jag börjar snegla mig omkring efter nytt jobb för jag står inte ut med chefen samtidigt som jag börjar känna mig för gammal och trött för att våga bryta ny mark. Annars är det väl okay med barnen, förutom Ludde och hans blomkålsöron, och så har vi byggt ett snajdigt växthus på landet. Och du?”
4. Nyss gick du med skön musik i lurarna och funderade på fermenterad kål, Keopspyramiden och amerikanska presidentvalet – och så dyker en djävul upp och tvingar dig att rikta blicken inåt! Hur jag mår? Skit i det du! Jag gitter inte ens känna efter själv…

Well, fyll i det som saknas. Det finns förstås fler sätt att känna och reagera inför ”Hur mår du?”-frågan. Och den kan ställas på ett otal sätt. Från ytlig artighetsfras till djupt krav på att du ska blotta hela din själ och alla dina neuroser.

Och självfallet kan den landa väldigt olika beroende på situation. Ibland vill man känna att A visar genuin empati och nyfikenhet – men ibland är man så trött på att gräva i sitt inre att man inget hellre vill än hålla allt känslokladd så långt borta som möjligt. Då får det gärna låta så här:

A: ”Hur mår du?”
Du: ”Tack, bra. Själv?”
A: ”Bara prima.”

Tom fråga. Tomt svar. Tom motfråga. Tomt motsvar. En artighetsritual. Sedan kan man övergå till att prata om vädret eller något annat väsentligt…

Vart vill jag komma med den här artikelinledningen? Bra fråga! Jag vet inte riktigt än… men en sak står helt klar, och det är att jag personligen har lite svårt med ”Hur mår du?”-frågan. Vilket de flesta av mina vänner vet. De har nu lärt sig att undvika den. Antingen genom att slänga ur sig ett hippsomhappigt ”Läget?”, som ju inte fordrar något mer avancerat svar än ”Horisontalt” eller ett litet grymtande. Eller, helst, att inte ställa någon mående-fråga alls när vi springer på varandra.

Diet Doctor är i grunden en Må bra-sajt. Vi läser den för att hitta sätt att må bättre fysiskt och/eller psykiskt. Och jag som har förmånen att skriva här, hoppas kunna bidra till ett bättre mående hos dig. Genom livsstilstips eller förslag till kunskapsfördjupning eller identifikation eller en formulering som får dig att spricka upp i ett leende eller känna en intellektuell rysning.

Och på ett plan vill jag verkligen veta hur du mår. Och jag mår bra av att veta att du bryr dig om hur jag mår! Det är att vårda en gemenskap som är viktig för mig. Ändå har jag alltså understundom lite svårt med den där ”Hur-mår-du?”-frågan… Det verkar ju nästan lite schizo, eller koko-bello. En av två huvudförklaringar är, misstänker jag, denna:

JAG ÄR REDAN SÅ UPPTAGEN MED MITT EGET MÅENDE ATT JAG INTE BEHÖVER FUNDERA ÄNNU MER PÅ DET!

Jag uppskjuter saker. Jag dricker för mycket vin. Jag har ännu inte köpt de där nya vardagsrumsmöblerna som jag lovat döttrarna att jag ska göra. Jag läser för lite böcker och kollar för många TV-serier. Jag lagar samma gamla maträtter och lär mig inga nya. Jag använder fortfarande de gamla noppriga lakanen istället för att gå in på nätet och – TJONG! – beställa hem nya sköna! Jag har inte lagt in överväxeln för att bli av med de där extrakilona som fortfarande ligger kvar och skvalpar. Och jag… bla bla bla… Det går ju att älta sina brister i all evighet.

Jag vet att många av er känner igen er. Varje dag, ja, nästan varje timme, forsar mer eller mindre realistiska tankar om självförbättring genom era hjärnor. Ni frågar er själva tio, hundra, tusen gånger per dygn hur ni mår; och vad ni kan göra för att må bättre.

Då är det väl rätt underbart att, som omväxling, få befinna sig i stunder då man är uppslukad av något utanför självet!

En pockande arbetsuppgift; eller ett barn eller barnbarn att underhålla eller utbilda eller trösta; eller en stark kultur- eller naturupplevelse (typ Beethovens nia eller kantarelljakt i snårig skog!); eller en dramatisk tennis- eller fotbollsmatch; eller utvecklandet ett recept på fikonpimpad treostarsraclette.

Ett ord jag tycker om och gärna använder för att beskriva detta uppgående i en syssla/plikt/flow/lek/njutning är ordet ”selfless”. Tillvaron i all sin komplexitet och skönhet sköljer genom mina sinnen, och framtid och dåtid är icke-existerande. Allt som gäller är en intensiv närvaro i ett produktivt nu, som följs av nu efter nu efter nu…

Om person A i det läget haffar mig på stan och frågar hur jag mår – särskilt om A lutar huvudet mot axeln och kräver ett ÄRLIGT svar – ja, då stoppas ju det där härliga livsflödet och jag måste kliva in i mitt grådaskiga själv, där jag som sagt redan vistas alldeles för mycket…

Ja, det här kanske låter flummigt. Måhända påminner det om mindfulness; eller på svenska medveten närvaro, som beskrivs så här på svenska Wikipedia:

Medveten närvaro innebär enligt en definition att avsiktligt vara medveten om det som händer i nuet. Därutöver försöker man att inte värdera och döma det man upplever i nuet, utan bara observera och beskriva sin upplevelse./…/ Träning i medveten närvaro används ofta i psykoterapi för personer som lider av t.ex. stress, ångest och nedstämdhet. När man är stressad och har ångest tänker man ofta på det som kommer hända i framtiden, man oroar sig för det som inte ännu har hänt istället för att vara i nuet. Vid nedstämdhet är det vanligt att man ältar det som redan har hänt och är heller inte i nuet.

En mig närstående person går för närvarande till en psykiatriker för akuta själsliga problem. Jag gissar att denne psykiatriker är påverkad av mindfulness-tankar, för han sa, enligt uppgift, redan vid första samtalet: ”Fortsätt komma hit om du vill få hjälp att hitta lösningar på dina problem, men inte om du ska komma hit bara för att berätta hur dåligt du mår; det kanske får dig att må ännu sämre.”

Så till den andra huvudförklaringen till min stökiga relation till ”Hur-mår-du-approachen”, och nu ska vi fokusera på vikt. Närmare bestämt viktuppgång och viktnedgång.

Häromdagen träffade jag min halvtjocke vän Z och frågade honom hur han reagerar när han träffar en gammal bekant, och denne säger: ”Oj, minsann, du har bestämt lagt på dig några kilon. Höhö!”

Z sa att han gärna skämtar bort kommentaren, att han försöker att inte bry sig. Men att han blir ledsen, förstås, innerst inne. Varför ska folk påminna honom om hans viktproblem när han tänker på dem varje timme varje dygn varje vecka varje månad?

Sedan frågade jag Z hur han reagerar om han gått ner några kilo och får kommentaren: ”Wow, du har blivit smalare, snyggt jobbat!”

”Ja, men då blir jag förstås glad”, sa Z. ”Verkligen?” frågade jag. ”Hur menar du?” frågade Z.

Jo, typ så här. Om den där personen reagerar positivt på din viktnedgång, ja, då reagerar vederbörande garanterat negativt även de gånger du gått upp i vikt. Det vill säga, du är alltid värderad för din mages storlek. Och om du vet att du är värderad, blir du självmedveten, och då tvingas du in i det där grubbliga, deppiga självet du redan tillbringar alldeles för mycket tid i…

Annorlunda uttryckt: när din vikt oombett kommenteras – såväl positivt som negativt – påminns du om att du i omvärldens ögon en gång för alla är en tjockis. Du är alltså i första hand inte en rik, komplex varelse med tusen saker att erbjuda världen och dina vänner, som snygga discomoves, bra Berlintips, en riktigt mysig TV-soffa, superkoll på bästa vinylbörserna och ett hjärta av guld.

Stämpeln i din panna lyder för evig tid: TJOCKIS. Och hur kul är det?

Den här texten vill VERKLIGEN inte avskräcka från att visa att man bryr sig om sina medmänniskor. Utan varandra är vi ingenting. Men hur vi bryr oss, måste ske person- och situationsanpassat för bästa effekt. Eftersom jag tror att somliga av oss skulle må lite bättre, om vi inte hela tiden går omkring och känner efter hur vi mår…

PS. HOPPAS NI MÅR TOPPEN, KÄRA LÄSARE!

Erik Hörstadius