Inga fler pekpinnar, tack

Jag minns att jag som barn, konfronterad med världens elände och kaos i tidningar och TV, tänkte att allt det där jobbiga och hemska kunde väl några komma och styra upp. Fred är ju bättre än krig, lugna samtal är bättre än skrik och bråk, och det är bättre att dela med sig och vara schysst än att ständigt försöka roffa åt sig. Det var ju bara att ge ”rätt” människor makten, så skulle det ordna sig.

Men att detta sannerligen inte är oproblematiskt inser vi direkt när vi funderar över vilka det nya styret ska bestå av och hur det ska utses och på vilka principer. Är det till exempel sannolikt att en iransk ayatollah, en norsk nattklubbsägare och en sydafrikank queer-aktivist ska kunna enas om vilka de nya reglerna ska bli och hur de ska efterlevas?

Naturligtvis inte. Den nya ordning som ska bringa reda i den gamla oordningen kan bara genomföras av en maximalt totalitär global polisstat, och då har vi hamnat ur askan i elden.

Att jag nyligen kom att erinra mig dessa drömmar om en städad och förnuftig värld beror på att jag läste det uppmärksammade utspelet på DN Debatt från en grupp medicinforskare under rubriken ”Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa”.

De föreslår att en oberoende aktör, med vetenskaplig kompetens och med uppgift att främja vetenskaplighet, ska granska innehållet i hälso- och dietböcker och liknande som påstår sig vara grundade i forskning och vetenskap.

”Hur vet man vilka av alla de dieter och hälsoråd som lanseras som har stöd i samlad vetenskap och forskning?”, frågar de fem signatärerna retoriskt. För det är ju klart att den normale läsaren av godtyckligt vald hälsobok inte kan göra en avancerad egen vetenskaplig bedömning av den evidens boken lutar sig mot. Och då vore det väl fina fisken om denne läsare fick hjälp på traven från en upphöjd auktoritet?

Det ordningslängtande barnet i mig nickar gillande: om bara förnuft och kunskap och klokhet fick råda här på vår jord…

Men återigen springer vi in i legitimitetsfrågorna. Vem ska bestämma? Och på vilka grunder?

Artikelförfattarna skriver: ”Risken finns att läsaren väljer alternativa vägar baserade på råd från självutnämnda hälsoexperter i stället för att följa de generella rekommendationer som finns om levnadsvanor, som fysisk aktivitet, kost och sömn.”

Först en kort fundering. Finns det överhuvudtaget några hälsoexperter – självutnämnda eller ej – som propagerar mot fysisk aktivitet och sömn? Detta måste på sin höjd vara ett marginalproblem… Och om vi sedan går till kosten. När det gäller de senaste 50 årens syn på kost och hälsa, vet vi vad överheten har förespråkat.

Kolhydrater är bra. Fett är dåligt.

Detta har trumpetats ut genom organ som Livsmedelsverket; med begrepp som kostpyramiden och tallriksmodellen; och med metoder som nyckelhålsmärkningen. Till exempel kunde Brödinstitutet citera Socialstyrelsen i en berömd reklamkampanj: ”Ät 6-8 skivor bröd om dagen.”

Men få är väl imponerade av utvecklingen för folkhälsan? Visst, vi lever längre, men där har vi ju kraftfulla förklaringsfaktorer som bättre arbetsmiljö och sjukvård, stigande välstånd, minskad rökning, minskat råsupande och mer motion.

När det gäller den metabola hälsan, inklusive hur många som är överviktiga eller feta – alltså det folkhälsoområde kostråden varit tänkta att adressera – ja, där är ju statistiken tämligen deprimerande.

Inte minst tack vare ”självutnämnda hälsoexperter” som den amerikanske vetenskapsjournalisten Gary Taubes vet vi nu att den vetenskapliga evidens myndigheternas råd och riktlinjer vilade på var svag, för att inte säga icke-existerande. Ändå hänvisar artikelförfattarna flera gånger till Livsmedelverket som ett under av objektivitet och kunskap. Redan här tappar de förstås totalt i trovärdighet hos de många människor som bevisligen lyckats med att erövra god hälsa först när de kastat loss från kolhydrapropagandan och fettskrämseln.

Det vill säga när de valt ”de alternativa vägarna”.

Ett annat trovärdighetstapp görs av författarna när de själva klämmer i med några tvärsäkra påståenden om vad de själva kallar ”uppenbara faktafel”. T ex skriver de: ”Man blir inte ännu friskare av att äta enskilda livsmedel.” Här har de fått skarpt mothugg av bland andra Ann Fernholm och Fredrik Paulun, som på denna och andra punkter tydligt visat hur felaktigt författarna uppfattar forskningsläget.

Man frågar sig: Vilka är ”de självutnämnda experterna”, egentligen..?

När det gäller kunskapsbildningen på kostens och hälsans område, gäller en grundattityd framför alla andra: skepsis. Ett viktigt skäl till det handlar förstås om varifrån de stora pengarna när det gäller ny hälsoforskning kommer. Dels kommer de från läkemedelsindustrin, med sina nästan oändliga resurser till att inte bara finansiera nya studier utan också att muta läkare. Från det hållet finns en universallösning på hälsoproblem: Piller.

Dels kommer de från livsmedelsföretagen. Och genom att lägga ihop ett och ett inser vi att dessa kan göra sig mycket större marginaler på processade och artificiella produkter som power bars, frukostflingor och lösgodis än på lamm och ost och avokado. Alltså, merparten av de resurser som går till forskning om kost och hälsa är svårt befläckade av motiv som styr bort från folkhälsan istället för att gynna den.

En annan omständighet är helt enkelt att den här typen av forskning generellt är svår och dyr att genomföra. De hälso- och ohälsoeffekter man undersöker manifesterar sig ju i regel först på längre sikt, som typ 2-diabetes, högre eller lägre mortalitet, hjärt- och kärlsjukdom, psykiskt mående et cetera.

Det finns även starka etiska begränsningar, man kan ju inte lättvindigt sätta människor på en viss kost eller medicin i experimensyfte. Och hur vet vi att de gör som experimentet föreskriver om de inte stängs in på dyra labb? Och när det gäller epidemediologiska studier – korrelationsstudier – kan man ju få nästan vilket samband som helst att se vetenskapligt ut. De som äter rött kött drabbas mer av cancer, i alla fall vissa former. Men beror det på att köttet grillats och blivit cancerogent? På att köttländer också är alkoholländer? På att köttätare generellt följer hälsoråd sämre? På att köttätare är sämre grönsaksätare?

Dessa och en massa andra omständigheter medverkar till att det är svårt att få fram stark evidens och ovedersägliga fakta. Vilket i sig skapar en viss tröghet i systemet. Om en ny hypotes är sann – sann i vetenskaplig mening, alltså den för tillfället bästa hypotesen – har den uppenbarligen väldigt svårt att bevisa sig och stiga fram ur bruset. Den måste trängas med både gamla överspelade hypoteser och nya, dåliga.

En annan tröghetsfaktor handlar om att diverse forskare och experter och myndighetsföreträdare och läkare investerat så mycket kraft och intellektuellt kapital i ett visst paradigm, att de av taktiska eller känslomässiga skäl inte förmår ompröva sina åsikter.

Att vi människor gärna tolkar ny information i ljuset av invanda föreställningar är ett välkänt fenomen: cognitive bias. Och om vi ska slänga oss med ännu ett engelskt uttryck från socialpsykologin: group think. Det kostar på att tolka verkligheten på ett sätt som står i motsättning till ens likar. Att ha fel i grupp kostar mycket mindre än att ha fel ensam, därför ska det mycket till innan man vågar opponera sig.

Så här ser alltså spelplanen ut för de alternativa rösterna, de vilda tänkarna, de intellektuella entreprenörerna. Och för alla dem som gjort en egen hälsoresa och vill dela den och idéerna bakom med andra. Att det står en massa grindvakter i vägen – somliga kloka, andra stockkonservativa, vissa oärliga och privilegiebejakande – är the name of the game.

Just därför måste debatten, åsiktsbildningen och ”kunskaps”förmedlingen vara fri!

Jag sätter ordet ”kunskap” inom citationstecken, eftersom det på kostens och hälsans område alltså för det mesta handlar om mer eller mindre stark evidens än objektivt rätt och fel.

Författarnas vision är därför orealistisk. Den som de formulerar som ”en oberoende och vederhäftig instans som granskar innehållet i böcker som hävdar att de baseras på forskning och vetenskap. Med en sådan granskning skulle läsaren få en bättre möjlighet att välja böcker där det tydligt framgår när författarna håller sig till etablerade vetenskapliga fakta gentemot när det är fråga om hypoteser eller spekulationer.”

Även om de inte nämner ordet ”staten” i sin artikel, ligger tolkningen nära, att de efterlyser en myndighet eller myndighetsliknande struktur – ”en oberoende och vederhäftig instans” – som ska sätta sig till doms över de böcker och tankar som erbjuds och diskuteras på åsiktstorget. En vision som alltså påminner mig om mina verklighetsfrämmande och totalitära barndrömmar om en allvis global makt.

Nä, låt tusen blommor blomma istället. Fram med argumenten, debattera, var nyfiken och öppen, läs och lyssna. Pekpinnar från överheten har vi redan haft för mycket av på detta område.

Om sedan en eller annan vetenskapsredaktion eller hälsosajt eller nutritionsinstitut eller liknande på eget initiativ dyker ner i kost- och hälsobokfloden och ger välgrundade tips – ja, då har jag inga problem!

Men det sker väl redan?

Erik Hörstadius