Vikten av hälsosam skepsis

Hälsovärlden är, som ni vet, späckad med obevisade påståenden. Ät det och det bäret, drick det och det teet, mättat fett är farligt.. halvfarligt… inte farligt… rött kött likaså, mumsa max X östersjöabborrar per år; och om du är gravid cirka noll.

OCH HOPPA INTE ÖVER FRUKOSTEN! FÖR GUDS SKULL, NEVER MISS BREAKFAST!

Men att någonting är obevisat är inte samma sak som att fenomenet inte existerar.

Om någon på 1800-talet föreslog att mögel kunde döda farliga bakterier var det förstås sant. Men komplett obevisat. Tills Alexander Fleming gjorde sina slumpartade fynd på 1920-talet och penicillinet blev en enorm räddare av liv.

Och om vi tar synen på lågkolhydratkost för, säg, 15 år sedan: Läkare som Annika Dahlqvist – och Kostdoktorn själv, Andreas Eenfeldt! – behandlade typ 2-diabetespatienter med just lågkolhydratkost och fick goda resultat.

Stora delar av det medicinska etablissemanget fnös föraktfullt. Dahlqvist miste rentav licensen.

Numera har ju forskningsfronten förflyttats så pass långt att många av de gamla skeptikerna börjat erkänna att lågkolhydratkost, för åtminstone somliga, kan ge positiva resultat på såväl diabeteskontroll (och genom det minskat medicinbehov) som vikten.

Dock är ju mekanismen/mekanismerna – varför det fungerar – inte färdigbeskriven. Och den skiljer sig säkert mellan individer. Bättre mättnadssignalering? Högre energi? Krympande matval, därför tråkigare mat? Etc.

Hopp nu till några spännande rön jag hittade på Diet Doctors engelskspråkiga avdelning. Länk till kort, pedagogisk video här: DDNewsvideo.

Och länk till en studie här.

I korthet: Det finns flera studier som påvisar minskad inflammation och knäsmärta för den som kör strikt LCHF (keto). Artrospatienter fick fylla i smärtskattningsformulär, och i jämförelse med icke-lågkolhydratätare, var förbättringen påtaglig.

En självklar och nyfiken ”motfråga” handlar om att det kanske är viktnedgång, inte någon antiinflammatorisk mekanism, som ger smärtminskningen.

Men den här studien – study in 2019, (förvisso en väldigt liten studie) visar en gynnsam smärtminskningseffekt för lågkolhydratarna även vid likadana viktkurvor hos de båda jämförda grupperna.

Är detta ”bevis” för en fantastisk egenskap hos lågkolhydratkost vid knä- och annan artros? Nej, för att vi ska kunna tala om att någonting är medicinskt bevisat (en tveksam term, men jag går vidare) krävs betydligt fler och större studier.

Fast det kan ju vara sant ändå. Eller hur? Nyfikna hälsoforskare har här ett spår att gå vidare i.

(Tyvärr är väl de stora forskningsfinansiärerna – läkemedelsbolagen – inte så intresserade. Om en viss kostregim är gynnsam för ett sjukdomstillstånd, minskar ju behovet av mediciner; och därmed finns mindre pengar att tjäna.)

Nu vänder vi blicken neråt – mot mina knän!

Åren innan jag 2018 blev lågkolhydratare, gick jag med diffus knäsmärta i vänster knä. Den försvann med pastan och riset.

Och mina djupa självsprickor under fötterna – som jag typ kunde skrämma döttrarna med, de såg rätt läskiga ut! – försvann även de. Mina fotsulor är idag släta som bebiskinder.

Och många är de vänner inom lågkolhydratvärlden som har liknande erfarenheter, om det så gäller smärta i leder, hudproblem eller ditten och datten.

Vad vill jag säga med den här texten? Jo, ungefär det här. Det finns konstiga föreställningar i samtiden – gällande både hälsa/kost och andra områden – om att antingen finns det bred forsningskonsensus om vad som gäller. Och då är det sant. Eller så befinner sig den nya hypotesen i marginalen, eller är ny och obeforskad – och då är den falsk.

Behandla typ 2-diabetespatienter med bull- och pastaeliminering! Gud, så dumt! Bara medicin gäller, basta! Etablissemanget dånade med entonig stämma mot avvikarna.

Men tack vare pionjärer som Dahlqvist och Eenfeldt har forskningsfronten flyttats fram och gamla ”sanningar” blivit rättvist utmanade.

Författaren och journalisten Ann Fernholm – vars senaste bok Fejkmaten ni kan läsa om här – för ett liknande resonemang i en podd från i vintras.

Hon berättar där om en man djupt plågad av ledsjukdomen Bechterews, som inte kom någon vart med medicinering. Så blev han tipsad om elimineringskost (bl a mjöl och socker och rött kött togs bort; rött kött i små mängder har nu återinförts). Resultatet: radikal förbättring!

Men nu till det sorgliga, hans läkare var helt ointresserad av om det kunde finnas en verksam mekanism i den här kostomläggningen. Läkaren borde ju varit eld och lågor: Wow, kanske kanske finns här en alternativ metod att hjälpa mina patienter?!

Istället var denna doktor som så många andra ”experter” fast i gamla hjulspår. Det man en gång lärt sig, gäller för evigt, och ska helst inte ifrågasättas.

Det duger inte.

Självklart ska nya rön, teser, idéer mötas med hälsosam skepsis. Men skepsisen måste också gälla de gamla sanningarna. Till exempel om värdet av frukost och faran med mättat fett. Titta på forskningsgrunden till de ”sanningarna” – det är skräpforskning, som bygger på statistiska samband och självrapporterat ätande (då ju folk tenderar ljuga en del…). Inte på riktiga experiment, inte heller på intressanta teorier om mekanismen.

Det är väldigt mycket vi tror oss veta, men som faktiskt inte behöver vara sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen.

Därför: Var nyfikna. Var ödmjuka. Och behåll hälsosam skepsis när någon med hänvisning till ”forskningsläget” försöker kväsa debatten och tysta frågeställaren.

Erik Hörstadius