Erik recenserar: Hälsogåtan av Anders Wallensten

Copyright/fotograf: Stefan Tell

Det är coronakändisen Anders Wallenstens grundfråga i boken Hälsogåtan. Evolution, forskning och 48 konkreta råd (Bonnier Fakta).

Ja, jag skriver coronakändis, eftersom denne läkare ju också är biträdande statsepidemiolog och kom att föra ordet på många av Folkhälsomyndighetens TV-sända pressträffar i under våren.

Den här boken har han skrivit som privatperson, understryker han. Det är alltså inte myndighetens ord vi läser, utan tankar och läsefrukter från en livs- och hälsogrubblande träningsentusiast mitt i livet.

Mitt i livet? Tja, exakt var på livskurvan snart 47-årige Wallensten befinner sig kan ju ingen veta. Hur som helst menar han att vår livsstil har stor inverkan på såväl livslängd som hälsa. Både den fysiska och den mentala.

Ett av argumenten: Enäggstvillingar, som ju är genetiskt lika, blir sällan lika gamla. Vår långsiktiga hälsa styrs till max en tredjedel av generna, menar Wallensten.

Boken kommer djupt inifrån. Han har under åren testat en massa träningsformer och dieter, laddat hem sömnappar och druckit smoothies, mediterat, duschat kallt, ätit gojibär… Samt plöjt otaliga artiklar om fysiologi, psykologi, antropologi, medicin med mera.

Och då landat i två centrala övertygelser. De stora välfärdssjukdomarna – cancer, hjärtkärl, diabetes typ2, demens – kan i hög grad förebyggas/försenas. Men att det inte finns några quick fixes.

Ta till exempel de nyss nämnda gojibären. De eventuellt verkande substanserna i dessa dyra och hajpade bär, transporterade över långa avstånd, hittar du också i äggula, paprika, spenat, morötter. Och i de så kallade blå zonerna – områden där många blir väldigt gamla, inte sällan över 100 – är det ingen som äter gojibär.

Jag gillar starkt bokens ingångsvärde. Att en folkhälsokändis från det naturvetenskapliga området ger sig in i hälsodebatten. Här talar någon som inte har råd med slarv, därtill är han alldeles för påpassad. Och tack vare mediagenomslaget kommer boken säkert att nå många läsare, vilket bidrar till att snickra en gemensam grund för fortsatt diskussion. I den flod av livsstilslitteratur som ständigt väller fram, är det värdefullt med tydliga orienteringspunkter, så att vi ibland lyckas tala om samma sak.

(Kaoset i USA visar hur det kan gå när folk talar förbi varandra.)

Wallensten är tydlig med att området hälsa är svårstuderat. Det är ju extremt mångfaktoriellt. Plus att effekterna av olika livsval visar sig först på längre sikt. Ingen blir diabetiker av en påse hallonbåtar. Ingen drabbas av kronisk stressproblematik efter några bullriga konsertupplevelser.

Boken tar upp sex grundfaktorer för en god hälsa. Rörelse, kost, relationer, tankar, omgivning och sömn. Resonemangen kring varje enskild faktor mynnar sedan ut i åtta råd. Därav de 48 konkreta råden i bokens titel.

Råden bygger givetvis på forskning. Men Wallensten har dessutom ställt upp ytterligare tre kriterier för att de ska passera nålsögat. Bland annat för att, som han skriver: ”minimera risken att en karismatisk guru lurar in dig på villovägar”.

1. Stämmer råden med vad vi vet om människans evolution; vad vi alltså är biologiskt anpassade till?
2. Finns det förebilder i verkliga livet som visar att råden har bäring?
3. Står råden i samklang med rekommendationer från nationella och internationella myndigheter?

Det tredje kriteriet är det ju något av rödflagg på för många av oss som kritiserat de senaste 50 årens statligt sanktionerade antifettpropaganda och kolhydratsdyrkan. Här önskar jag att Wallensten hade resonerat mer utförligt kring varför så mycket tokigt och/eller obevisat predikats genom åren.

Inte minst som myndighetsperson med erfarenheter av pandemibekämpning borde han ju ha ett och annat att säga om hur myndigheter ska göra för att bygga förtroende, och för att undvika att köra fast i gamla hjulspår av prestige eller vanetänkande.

Men det är som sagt bara ett av kriterierna. Tillika det han lägger minst krut på. Huvudfokus ligger på evolutionen och livsstilsförebilder, och där kommer han med mycket intressant stoff.

Varför är då en förståelse av människans evolution så central för att lösa hälsogåtan? Ja, det beror ju helt enkelt på att vi inte är biologiskt anpassade till det moderna livet. Vi är gjorda för en tillvaro som jägare-samlare. Homo sapiens har levt på jorden i flera hundra tusen år, medan jordbruket kom för bara 10 000 år sedan. Och det elektrifierade överflödssamhället är ju sprillans nytt.

För jägare-samlare finns inte mat lättillgänglig dygnet runt, året runt. Maten är dessutom av en helt annan beskaffenhet än vår. Insekter, rotknölar, frön. Kött i mån av jaktlycka. Vissa har god tillgång till honung. Men kombinationen sött/fett som i glass och bulle och choklad är icke-existerande.

De kan inte avskaffa fysisk rörelse medelst bilar, tunnelbana och hissar, utan måste tvärtom röra på sig rejält för att samla ihop föda och undvika fara. 10-15 kilometer är en vanlig dagsdos. På grund av terrängens beskaffenhet och samlandet av mat blir rörelsen dessutom mycket varierad: bra för balansen och de små muskegrupperna.

Jägare-samlare stressas inte av sociala medier, karriärkrav och att välja elavtal. De har ingen elektronik, inga ägodelar och behöver bara hålla reda på ett fåtal människor. Att leva ensam är otänkbart. En ensam jägare-samlare är väldigt snart en död jägare-samlare.

Jägare-samlare i historisk tid har inte lämnat mycket spår efter sig, men tack vare att det även i vår tid existerar grupper av jägare-samlare på flera kontinenter – t ex hadzafolket i Tanzania och penanerna i Malaysia – vet vi ändå mycket om deras livsstil och hälsa.

Medellivslängden är inte hög. Detta beroende framför allt på hög barnadödlighet och infektionssjukdomar. Men: de som (över)lever är friska.

Även i hög ålder är de rörliga och aktiva, och de stora folksjukdomarna lyser med sin frånvaro. Vilket inte beror på “supergener”. Jägar-samlar-folk som anammar modern livsstil blir i regel svårt drabbade av välfärdssjukdomar.

Ovan nämnde jag de blå zonerna. De mest kända är Nicoyahalvön i Costa Rica, Ikaria i Grekland, Sardinien, samt Okinawa. Vilka lärdomar kan vi dra av livsstilen där? Det är inte alldeles uppenbart, för det finns ingen enhetlig blåzonslivsstil. Fettandelen i maten, mängden cigaretter och alkohol, relationen animaliskt/vegetabiliskt: skillnaderna är stora.

Men det går också att hitta gemensamma nämnare. Man äter mycket grönsaker, men väldigt lite processad mat med tillsatser. Den sociala gemenskapen är stark, och vardagen innehåller mycket rörelse. Kaloriintaget är ganska lågt.

Man kan se Wallenstens ansats som att han lägger pussel, där de blå zonerna och människans ursprungliga livsstil utgör två viktiga pusselbitar.

Andra pusselbitar hämtar han från forskningen. Exempelvis visar han i kapitlet rörelse hur fysisk aktivitet är kopplat till förbättring av dels en mängd hälsomarkörer, dels kognitiv förmåga och psykiskt mående. Allt från små enkla rörelser i vardagen som att resa sig från kontorsstolen till att promenera till högintesiv träning ger plus på hälsokontot.

Träning hjälper mot nästan allt. (Utom övervikt, faktiskt. Där är träning klart överskattat.)

Nästa wallenstenska pusselbit kommer från myndighetsrekommendationer, som att WHO menar att vi bör komma upp i minst 150 minuter åtminstone måttligt intensiv motion i veckan. Det är ju en rätt blygsam dos, men enligt boken kommer inte ens 25 procent av oss västerlänningar upp på den nivån. Kondition, styrka eller smidighetsträning? Helst alla tre, men de starkaste hälsoeffekterna har kopplats till konditionsträning.

Nu menar ju inte Wallensten att 150 minuter skulle vara något slags magisk gräns. Jag försöker bara illustrera hur han lägger sitt hälsopussel. Förebilder check. Forskning check. Myndighetsrekommendationer check.

Men den viktigaste pusselbiten kommer från evolutionär analys. I kapitlet om rörelse berättas om våra fjädrande fötter, vår förmåga att lagra fett och vår formidabla förmåga att svettas (alltså att kontrollera kroppstemperaturen). Allt detta gör oss fantastiska på uthållighet.

Nästan alla större djur är sprintsnabbare; Usain Bolt står sig slätt mot hjortar och rovdjur. Men ge oss en lång sträcka och stekande sol, så kan vi driva bytet mot en klippavsats där det rasar ner och blir middag.

I kapitlet om kost ställer Wallensten frågan om vi naturligen är köttätare eller vegetarianer?

Våra närmaste släktingar chimpanserna – som man länge trodde var vegetarianer – har visat sig gå ut på jakt ibland, och får åtminstone 6 procent av sin näring från animaliskt protein.

Våra tänder är inte starka avbitare som hos lejonen och inte heller grova kvarnstenar som hos gräsätare, utan ett mellanting.

Vidare är våra tarmkanaler för korta och för bakteriefattiga för att vi ska klara oss som gräsätare. Dessutom kan vi inte själva bilda vitaminet B12, utan måste få det i oss via animalisk föda.

Den evolutionära slutsatsen är att vi är naturliga omnivorer: allätare. Det är livsmiljön som styr avvägningen animaliskt/vegetabiliskt. Säljägande inuiter äter enormt mycket mer animaliskt än vissa andra ursprungsbefolkningar.

Hälsofaktorerna sömn, omgivning, relationer och tankar går jag inte närmare in på här. Just när det gäller tankar, hittar ni förhoppningsvis lite i min förra text, den om tacksamhet. (Den följer jag upp nästa gång vi hörs.)

Låt mig bara kort säga att Wallensten i kapitlet om omgivning argumenterar övertygande för att vi bör se till att inte bara vistas i stadsmiljöer och på kontor. Vi behöver natur. Gröna blad, blå himmel, grönblått vatten. Redan en plansch eller skärmsläckare med naturmotiv ger hälsoeffekter. Och patienter som har utsikt mot vackra sjukhusparker läker snabbare.

Dock ska modernistisk konst tydligen inte vara ett dugg hälsobefrämjande! Men den kan ju vara bra till annat.

Erik Hörstadius