En stressfylld text

erasing stress, hand written word on blackboard being erased concept

Vägen till att äntligen få sätta sig och skriva den här texten har varit ovanligt stressfylld.

Jag hade träffat mamma i Nacka och sovit över. När bussen närmade sig stan i förmiddags var det broöppning vid Danvikstull. Där rök nästan tio värdefulla minuter av en redan knapp tillgång på tid. Texten måste nämligen vara klar före ett viktigt möte i eftermiddag.

Dessförinnan hade jag från bussen ringt mamma ett stressat samtal: kunde hon hitta mina eventuellt kvarglömda hörlurar? Det visade sig sedan lyckligtvis att jag fått dem med mig, i en sällan använd ficka, men ett visst stresspåslag hann jag ändå registrera.

Väl hemma gick strömsladden till datorn sönder, och batteriet var inte laddat. Jag sms-ade då barnen som var hos exfrun att jag spurtar över och lånar hennes dator, men det ville inte yngstingen. Hon anser att jag ”smutsar ner” och stjäl mat när jag gör mig ärenden till deras mamma.

Nu löste vi det hela med att jag fick komma över och låna yngstingens skoldator och gå tillbaka till mig och skriva. Men inte innan hon och storasyster läxat upp mig för att jag var svettig och att jag dessutom borde byta telefon, för den jag har har dåligt ljud, menar de.

Nå, just nu nu känner jag äntligen skrivro. Stressen kom inte särskilt djupt in i själen, trots sina vassa, starka och ibland så förgörande klor. Jag är – inbillar jag mig – hyggligt stresstålig för det mesta. Ta den där broöppningen till exempel. Eller om man hamnar i oväntat mycket rusningstrafik på väg till brådskande arbetsuppgifter. Eller när man befinner sig bakom en gamling med artrosfingrar som sakta gräver efter mynt och rabattkuponger i livsmedelbutikens kassakö…

Somliga nästan exploderar av stress i sådana situationer men det är naturligtvis kontraproduktivt. Det finns ju inget annat att göra än att vänta ut den fällbara bron, medtrafikanternas framåtrörelse, gamligens kassatransaktion. Att snabba på processen går inte.

Men varför kan reaktionerna bli så starka? Jo, för att vår stressrespons utvecklats under helt andra levnadsvillkor, då antalet stress-stimuli var mycket färre men å andra sidan ofta var mycket farligare. Jagad av en flodhäst eller i envig mot en fiende med stenyxa gäller det att blixtsnabbt ”stressa fram” maximalt med fokus, maximalt med energi, maximal motivation.

Vardagsstressen i ett modernt arbets- och familjeliv ser helt annorlunda ut. Och hur vi hanterar den kommer att ha en stor påverkan på vår mentala och fysiska hälsa.

Men innan jag går in i mer i detalj på det negativa med stress, först några ord om det positiva. Vi vill inte leva utan stress. Stress kan handla om att tilldelas en intressant arbetsuppgift eller att ha många bollar i luften. Vi är tagna i anspråk, för vi betyder något för andra. När vi känner oss kapabla är stressen en motor som får jobbet gjort. Sedan kan vi förhoppnings varva ner, och stressen klingar av.

Den arbetslöse eller nypensionerade kan bli nästan sönderstressad av ett enda enkelt ärende, eftersom han eller hon har alldeles för mycket tid. Den väntande uppgiften bara växer i fantasin. Medan en frisk yrkesaktiv med gott självförtroende kan få tio saker gjorda i ett nafs utan att känna annat än en skön och snabb rytm i själen.

Själv tänker jag på ett sådant tillstånd som att vara ”selfless”. Jag skriver en artikel, läser igenom och skickar, coachar ett barn på telefon med en skoluppgift, bokar ett jobbmöte, gör lite googleresearch inför detta, hackar grönsaker till kvällens wok med en podd i öronen, tar en löprunda på 5 km, dricker kaffe och svarar på några mejl och sms, fuskstädar lite i hörnen, duschar, gör färdigt woken, emottar barnens hyllningar över hur god den är (med en tydlig asiatisk touch!), laddar ner en ny podd och promenerar iväg till det där mingelpartyt som verkar skoj.

Jag är ”selfless”, eftersom jag avverkar uppgift efter uppgift som en maskin, utan att känna efter, utan att grunna på meningen med det hela. Jag så att säga ÄR min uppgift och mina förmågor. Är jag stressad? Ja. Men i kontroll, utan nämnvärd oro över att misslyckas eller att inte hinna med åtminstone det viktigaste.

Stress är alltså en naturlig del av livet. Stress ska därför i första hand HANTERAS, inte undvikas. Men fel hanterad – eller om stressbördan långsiktigt helt enkelt är för tung – är stressen en potentiellt dödlig fiende. För att förstå detta, måste vi titta på våra hormoner. Huvudsakligen kortisol, som är det viktigaste stresshormonet.

Kortisol bildas i binjurarna och är inflammationshämmande (i alla fall på kort sikt). Från överlevnadssynpunkt är kortisolets uppgift att – tillsammans med bland annat adrenalinet – mobilisera energi. Detta genom att säga åt levern att frigöra lagrat glykogen till blodet. Det frigjorda glykogenet blir till extra dos blodsocker. Bra att ha för löpmusklerna om man till exempel är jagad av den där flodhästen jag nyss nämnde.

Här vill jag ställa en fråga. Vad tror ni händer med insulinet vid denna energimobilisering? Jo, insulinet ökar naturligtvis. Högre blodsocker ger ju insulinpåslag En icke önskvärd stresseffekt för den som har insulinapparaten i oordning, vilket inte minst många överviktiga har.

Även vid långvarig stress påverkar kortisolet kroppens energitillgång. Detta genom att signalera till kroppen att lagra in fett centralt (bukfetma). Ett särskilt farligt och inflammationsdrivande ställe att lagra fett.

En viktig trigger för kortisolet är sömnbrist. Här är det lätt att hamna i en ond cirkel. Man blir stressad av sömnbrist, och den stressen gör det extra svårt att sova… Sömnbristen växer.

Fler dåliga kortisolnyheter kommer här. Kraftigt förhöjda kortisolnivåer under lång tid är nämligen mycket skadliga. Matsmältning och fortplantning hämmas. Kvinnors naturliga hormonsvängningar störs, mannens testosteron sjunker. Och kortisolbildningen, när den går på högvarv, hämmar sköldkörteln, i vilken ämnesomsättningshormon bildas.

När ämnesomsättningen och kroppen börjar gå på sparlåga, blir man seg, frusen, går lätt upp i vikt et cetera. Symptomen är många: sämre hy, torrt hår och depression, för att nämna några fler. Tillståndet kallas hypotyreos.

Kortisolutsöndringen varierar under dygnet. Nivån börjar stiga under den senare delen av natten och toppar på förmiddagen. Därefter ska den sjunka, men vid ett tillstånd som kallas binjurestress ligger kortisolet kvar förhöjt ända in på sena kvällen. Sömnsvårigheter kommer automatiskt. Vilket skapar mer stress och ännu mer kortisolutsöndring.…

Så småningom kan binjurarna förlora sin förmåga att tillverka tillräckligt med kortisol. Det ligger då lågt under hela dagen, och man är utmattad på morgonen. Det här är en vanlig mekanism bakom att ”gå in i väggen”.

Ja, det är ingen ände på katalogen över de skadliga effekterna av illa hanterad stress. Lyckligtvis finns en massa handfasta tips för effektiv stresshantering. Den tråden plockar jag upp nästa vecka.

Förresten: hoppas er midsommar var glad och kolhydratkontrollerad och lagom stressfylld!

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Till tjockishetens försvar
  • Att sitta är det nya röka
  • Att fasta

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg