En obalanserad text

Seesaw at autumn playground

Idag tänkte jag att vi skulle hissa varningsflagg för ett ord. Ett ord ni säkert hört hundra- eller tusentals gånger i hälso- och viktminskningssammanhang. Ofta uttalat med en välmenande men också grötmyndig och lite beskäftig ton. Ett ord som blivit både klyscha och återvändsgränd; och ofta döljer det mer än det visar.

Jag syftar på ordet ”balans”.

Han eller hon som säger det ser ofta oförskämt nöjd ut med sig själv. Här talar en balanserad person med balanserade åsikter. Och vem vill inte framstå som balanserad? Motsatsen – ”obalanserad” – det är ju det epitet vi ger psykiskt instabila människor. Eller amerikanska presidenter vi råkar ogilla…

Senast jag stötte på ordet ”balans” var nu i veckan, när jag under en löprunda snubblade på en podcastintervju med Mårten Nylén, föreläsare och fitnessguru och före detta Biggest Loser-tränare. Jag vill här starkt betona att jag inte har något emot Nylén, en person jag aldrig träffat och som helt säkert har hjälpt en massa människor att hitta form, hälsa och inspiration. Det är alltså inte Nylén som i denna text ska problematiseras – utan ordet ”balans”!

I den intervju jag hörde (från ”Framgångspodden” med Alexander Pärleros) pratar Nylén om något han kallar ”balansbordet”.

”Balansbordet” är, med Nyléns ord, en teori som handlar om att ”hålla balans”. Tänk dig ett bord som består av fyra ben: motion, kost, vila/återhämtning, samt stress. Om ett ben fallerar, står bordet troligen kvar. Men om två ben fallerar så är det mest sannolika att bordet rasar.

Egentligen har jag inget att invända mot den här modellen. En människa som missköter en eller flera av faktorerna käk, rörelse, sömn och stresshantering kommer troligen att, förr eller senare, må mer eller mindre skit.

Nylén menar därför att man ska ”balansera” de här benen. Eller faktorerna, som han också kallar dem. Och han ger faktiskt ett – som jag menar – genuint gott råd. Att man först ska åtgärda den faktor där man gör mest fel: ”Täpp till det största hålet i båten istället för de små hålen.”

Om du exempelvis är alldeles för stressad, kanske det får negativa återverkningar på alla de andra faktorerna. Se då till att stressa mindre, så kanske det löser sig med vilan och maten och motionen.

Good shit! Så, nä, jag är verkligen inte EMOT Nylénteorin. Problemet är att den är så rimlig att den blir nästan lite… ja, klyschig! Det där hade ju ni och jag kunnat komma på under en kafferast, eller hur!?

Det är först i nästa intervjusegment jag blir irriterad på allvar. Den vad det verkar helt igenom balanserade Nylén får frågan hur en rejält överviktig person ska gå ner i vikt. Svaret blir, i kondenserad form: ”Det är enkelt, kolla igenom utgångsläget, titta på rätt faktorer, ha koll på näringen och energimängden, använd sunt förnuft, det finns hundra tusen dieter, vilken du väljer struntar jag i, energi in-energi ut är det som gäller, ät anpassad kost, börja röra på dig.”

Eeeh… Jaha? Energi in, energi ut… JA, DET ÄR KLART JAG FATTAR DET, MÅRTEN! Det är ju själva utgångsläget! Det var därför jag blev tjock: energi in översteg långsiktigt energi ut. Det är SJÄLVA DEFINITIONEN av viktuppgång. Kontentan är att bakom pratet om ”balans”, så finns det blott alltför sällan substans. Tomma tunnor bullrar mest, och i bantningssammanhang är balanspratarna oftast de allra tommaste tunnorna.

Men nog hackat på Nylén. (Jag behöver därför inte nämna att han saluför en föreläsning som heter ”Resultat, balans och lite magi”…)

Istället tänkte jag passa på tillfället att sticka både kniven och gaffeln i Livsmedelsverkets så kallade ”tallriksmodell”, en perfekt illustration av det destruktiva balanstänkande som präglat så mycket av kost- och viktminskningsråden de senaste 50 åren.

Tallriksmodellen är – om jag förstått saken rätt – en fyndig tankefigur påkommen av en dietist utan någon vidare forskningsmeritering. Hur som helst saknar den totalt evidens, med sin idé att den stora energikällan ska vara kolhydrater. Kolhydrater är, som många av er säkert vet, inget nödvändigt (essentiellt) inslag i kosten. Till skillnad från protein och fett. Kroppen kan själv, via levern, tillverka erforderligt blodsocker. Däremot måste vissa aminosyror och fettsyror hämtas hem från savannen eller ICA.

Egentligen – om jag ska vara strikt – borde kanske tallriksmodellen avfärdas som svårt obalanserad. Den bortser ju helt från behovet av fett, eftersom den faktiskt föreskriver enbart protein och kolhydrater. Men jag vågar ändå påstå, att den i människors medvetande har kommit att passa in i balansparadigmet. Eller kalla det lagomparadigmet. Lagom med grönsaker, lagom med kött eller fisk och lagom – fast ganska mycket! – pasta och potatis.

Jag ska strax försöka bringa Nylén och Livsmedelsverket ur balans genom att slå ett obalanserat men kraftfullt slag för obalansen. Men först en kommentar om ett uttryck jag själva gärna använder i vikt- och hälsosammanhang: ”hormonell balans”.

Vi som under många år dragits med övervikt har troligen överproduktion av vissa hormoner, och underproduktion av andra. Eller så brister det i känslighet för dessa hormoner. Till exempel kan det vara så att man producerar alldeles för stora mängder av det fettinlagrande hormonet insulin, eftersom man utvecklat insulinresistens. Eller man känner inte av mättnadshormonet leptin, för receptorerna har blivit ”döva”. Även ämnesomsättningshormoner och hungerhormonet ghrelin kan vara felkalibrerade. Med flera. Så om någon av er läsare efterlyser ”hormonell balans”, kan jag bara hålla med!

Däremot, vill jag starkt hävda, är vägen till hormonell balans inte nödvändigtvis balanserad. Snarare tvärtom.

Om vi tar huvudämnet för denna sajt – lågkolhydratkost – så är det ju verkligen långt bortom allmän uppfattning om sans och balans att låta 70-80 procent av energiintaget komma från fett! Och bara 5-15 procent från kolhydrater… Ja, många av oss äter ju inte en enda potatis i veckan, och springer åttor runt ris- och pastapaket. Det är alltså helt igenom obalanserat. Men det funkar! Kilona rasar, och det är ju de vi vill.

Och om ni råkar träffa mig när jag är i ketos – snacka om jag då är en obalanserad snubbe! Tankarna snubblar över varandra, energin är hög, så hög att jag några timmar efter ett träningspass vill jag träna igen. Och tillvaron är målad i glada och pastelliga färger och ingenting känns omöjligt!

För att komma i ketos måste jag vara väldigt strikt, det vill säga obalanserad, beträffande vad jag stoppar i mig och vad jag avstår från. Och för att ta upp min kanske allra mest extrema fysiska prestation: den 14-dagarsfasta med vilken jag besegrade Alexandra Zazzi i Biggest Loser Vip. Den gjorde ju mos av allt vad balanstänkande heter. Jag promenerade 15 km om dagen plus att jag simmade och motionscyklade en hel del. Stresshormonet kortisol sprutade troligen ur öronen. Men jag var hela tiden lycklig och glad på ett i högsta grad obalanserat sätt.

Och om vi tar en av mina idoler, den fryntlige och ständigt cigarrökande livsnjutaren Winston Churchill – inte var det genom sitt balanserade sätt han vann andra världskriget åt demokratin. Och en annan idol, karismakungen och bollgeniet Zlatan – hur balanserad känns han?

Och ärligt talat. När ni är pirrigt förälskade ner i minsta lilltå – inte är ”i balans” det ord som bäst beskriver ert själsliga tillstånd?

Ett liv i balans innehåller både balans och obalans. Herregud vad tråkigt att sitta på en gungbräda, och den andra väger exakt lika mycket! Man balanserar helt stilla i luften och ingenting händer…

Ge mig upp, ge mig ner, och ge mig – ibland! – stora doser obalans. Det är det som är livet.

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Sol, sommar och alkohol
  • Vårt ätstörda samhälle
  • Att fasta

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius

En kommentar

  1. Erik 2
    :-) Mycket bra! Stoor igenkänning. Jag har haft ett antal diskussioner genom åren med kollegor, släkt och vänner som ofta slänger ur sig att "jag tror man ska äta balanserat". När det varit människor jag känner väl och vet hur de lever och äter har jag utan undantag förundrats över hur hemmablinda de måste vara, utan undantag har deras balanserade kost bestått av spannmål till minst 85% av utrymmet på talriken; frukost: mjölk och flingor eller gröt och en eller två mackor, Lunch: sushi, mellanmål: bulle, middag pasta carbonara. Knappt några grönsaker mycket lite protein och minimalt med fett. Balanserat? Enligt vilken definition?

    Vad betyder egentligen "balanserat" ? I mitt huvud dyker det upp en våg där båda/alla sidor väger lika. Ska då en balanserad kost bestå av viktmässigt lika delar av makronutrienterna protein, fett och kolhydrat. Är det vetenskapligt? Eller ska vi titta på volym, hur stor plats på talriken något tar? Är det veteskapligt. Eller lika många energiprocent? Är det vetenskapligt?

    "Balanserat" vad gäller kosten borde få betyda rätt mängd fett, protein, [kolhydrat], vitaminer, mineraler, fibrer osv utifrån vad min kropp behöver för optimal funktion, varken mer (tung vågsida) eller för lite (lätt vågsida). Den "balansen" symboliseras kanske bäst av någon som går på lina.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg