En bantarbok för barn, och vad den lär oss
Detta är sorgligt, och ju mer jag läser om historien desto sorgligare och mer ironiskt blir den.
En ny barnbok, riktad till barn så unga som 4 år (!), berättar om den unga tonåringen Maggie. Maggie är fet och blir mobbad i skolan. Men genom att börja äta mindre och träna mer så blir hon smal. Sen blir hon en stjärna i fotbollslaget och populär i skolan.
På nätet vimlar det av protester mot boken, som ska publiceras i oktober. Är den ett recept på ätstörningar? Eller är det ett nödvändigt budskap för att vända på den fetmaepidemi som även drabbar barn?
Personligen tror jag det är värre än så.
Galenskap
Boken är en perfekt illustration till misstaget bakom fetmaepidemin. Vi äter dålig mat (socker, ren stärkelse) som gör oss hungrigare och får oss att äta för mycket. Men de flesta tror ännu att lösningen är att bara ignorera hungern, äta fettsnål skräpmat och träna mer – istället för att göra sig av med orsaken.
Naturligtvis fungerar det inte. Vuxna blir allt fetare i hela västvärlden. Och när detsamma händer barn ger vi dem samma dåliga råd.
Problemet: Det är inte ett fyraårigt barns fel om hon blir överviktig. Hon handlar inte maten. Hon lagar inte maten. Om föräldrarna hade gett henne bra mat, utan rent socker, hade hon antagligen aldrig fått någon övervikt till att börja med.
Det är inte det överviktiga barnets fel. Så vi ska självklart inte lägga ansvaret att lösa problemet på hennes axlar.
I en mindre galen värld hade föräldrarna istället sett till att barnet främst hade tillgång till bra mat, utan större mängder socker eller stärkelse.
Ironi
Här är en intervju med författaren till boken ”Maggie goes on a diet”:
Paul Kramer hade säkert goda intentioner när han skrev boken. Han ville nog hjälpa överviktiga barn att ”äta mindre och springa mer”. Men detta är för sorgligt. Uppenbarligen har det dåliga rådet inte fungerat särskilt bra för honom heller.
Hur kan vi tro att småbarn ska klara av att gå hungriga när inte ens vuxna klarar det? Detta är galenskap och det är dags för alla att inse det.
Mer
Ny hysteri: LCHF är ”barnmisshandel”
78 kommentarer
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sjukvardens-kostrad-utmanas-i-ny-s...
Se http://www.bokus.com/bok/9789172412262/lchf-for-the-next-generation-v...
Du undrar om man måste vara smal och fit för att få skriva böcker - självklart inte - men i det här fallet blir det alldeles fel!
Att som ÖVERVIKTIG ÄLDRE MAN skriva en bok hur en ÖVERVIKTIG UNG FLICKA ska gå ned i vikt och bli populär - du menar inte att du inte inser hur sjukt det är?!
Författaren borde söka hjälp för sina problem - uppenbarligen såväl problem med projicering som med grav övervikt och därmed troligen också allvarliga hälsoproblem, inte minst sett till hans ålder. Alla har vi haft upplevelser i vår bardom som kan vara negativa, vissa behöver bearbetas andra inte. Att själv vara en gravt överviktig vuxen man och skriva om ett överviktigt barn - och därtill en flicka och inte en pojke, som åtminstone borde varit hans mest självklara val som man - då tycks det som han ännu inte har bearbetat sina barndomsproblem, problem han uppenbarligen fortfarande har kvar och bär på. Kognitiv beteende terapi är en viktig del för flertalet överviktiga, inte bara mat.
Tämligen självklart - som jag ser det också.
Så är det väl även i skolans och sjukvårdsvärlden vad gäller födan som bjuds! ;)
Barn er otroligt sårbara när det kommer til kritik, inpackade budskap och andra antydningar. Se upp - du kan risikera at barn (små som stora) slutar at äta. Börjar "pirka" i, och blir selektive i.f.t. mat på et mycket osunt sätt som ofta är svårt at vända/ändra. Risikoen er m.a.o altför stor. Derfor inte något å diskutera överhuvudtaket. Boikott böcker som detta. Sjukt. Misforstått.
Veldig bra inlägg måste jag få säga - rett på spiker´n egentlig. Observerer annars her at "alla" ser at barn är barn - vi har jo också et inom oss - varit der eller hur :) .
Just nu befinner jag mig under en vecka bland idel professorer från olika länder. Man får väl anse att dessa på något sätt är kloka människor även om de är yngre än jag själv – dvs. runt 50. Klart mer än hälften ser också ut att befinna sig i den överviktsituation jag själv var i samma ålder dvs. med så där en 20 - 30 kg för mycket runt magen.
I konferensrummet där vi nu tillbringar den mesta av vår tid kryllar det av fruktkorgar och ärligt talat är det väldigt frestande att ha dessa framför nosen. Med den takten som frukten försvinner så är det väldigt konstigt att de inte har mer än 100 kg övervikt om vi skulle tro på den enkla hypotesen att vi bara behöver äta tre gram för mycket per dag för att typiskt gå upp 20 kg på 20 år.
Det är lätt att ”förtvivla” och tro att det är omöjligt att förändra våra matvanor när man ser dessa ”kloka” människor hugga in. Många av dessa professorer vill säkert också sina barn väl och vad kan då vara mer förnuftigt än att se till att dessa på samma sätt som de själva äter stora mängder ”nyttig” frukt. Och hur är det bland människor som inte är lika ”kloka” som professorerna?
Jag skulle säga att hon är klok som en bok!
Och mycket klokare än den bok som nu kommit ut!
Det är föräldrarnas ansvar att -utan knussligheter- servera bra mat och föra in goda vanor. Det sämsta man kan göra är nog att börja prata om det eller göra en stor grej av vad man ska äta och inte, eller vilken vikt man har. Även om man har ett överviktigt barn.
Så länge -tjock- i många sammanghang ses som -sämre- blir det svårt att prata om övervikt(iga) som bara ett hälsoproblem.
Du verkar anse det vara extra graverande att boken skrivits av en överviktig äldre man? Jag tycker vi kan lämna genusperspektiv därhän i det här fallet, det genomsyrar tillräckligt mycket i samhället redan som det är. Stolligheter är stolligheter, oberoende av om de författats av en äldre överviktig man eller en ung smärt kvinna.
Jag själv har alltid varit fet. Jag introducerades till lågfettkost i 7-8 årsåldern, har gått på åtskilliga dieter och ALLTID varit hungrig. Jag har gått ner i vikt flera gånger, med olika metoder. Ner 10-15 kg, sedan upp 15-20 ända till jag i 35 årsåldern vägde 138 kg till mina 167 cm. Efter ytterligare en ny diet (vita bönor i tomatsås) så gick jag ner till 128, fick konstaterad diabetes och skulle äta "diabeteskost", varpå jag började lägga på mig vikt igen. Jag hann till 130 innan jag började läsa om LCHF. Det tog mig ca en vecka att gå ner till 126 och där har jag stannat, alltså efter 35 års bantande så har jag ÄNTLIGEN SLUTAT GÅ UPP I VIKT!
Men är jag inte hungrig då? jo, runt 12 timmar efter jag ätit LCHF så blir jag hungrig, ELLER 1 timme efter jag ätit "normalkost"
Förstår alla skillnaden? med LCHF så äter jag 2 gånger/dygn, med "normalkost" så kan jag äta 8-16 gånger/dygn! Jag skulle önska att hela västvärlden fick veta denna enkla sanning, att naturligt fett gör dig mätt läääääänge. Och hörni, sluta hacka på killen, han menar inte illa, han är bara felinformerad som så många andra.
Viktigast är att hålla sig till frågeställningen.
Det är inte trovärdigt i längden att bli förutsägbar. Jag blev positivt överraskad av att du Andreas var så vanlig och bara fick fram att du var kritisk till bokens budskap.
Ditt namn syntes flera gånger och länge och eftersom du har ett ovanligt namn är det inte svårt att söka sig vidare om man är intresserad. Folk googlar mer än man anar.
1. Var försiktigt med allt synligt socker! Läsk, godis, glass med mera. Barn kan äta godis ibland, men det hör helt enkelt inte vardagen till.
2. Lär er undvika det dolda sockret. Det finns tyvärr ofta i det som kallas light. Och det innehåller tyvärr mycket konsgjort skräp. Och inte blir ditt barn mätt av det heller.
3. Konstpaus. Kan man klara 1 och 2 då har man kommit långt.
En gammal överviktig gubbe predikar i bok och TV hur tonårstjejer ska se ut - verkligen något sunt över det - NOT!
Jag skulle ha sagt "riktig mat" men det råkade bli "bra mat" istället. :)
Jag sade faktiskt att föräldrar till överviktiga barn bör undvika att ha läsk, kakor etc. hemma. Naturligtvis fanns det mycket mer jag önskar att jag haft tid att säga, men med bara två meningar som kom med i programmet så tycker jag ändå betyget får bli godkänt.
'Bra' mat är väl lika bra om inte bättre att kalla det för än 'riktig' mat. Vilken mat skulle majoriteten av befolkningen säga är 'oriktig'?! Jämfört med att majoriteten faktiskt åtminstone vet vad som 'inte bra' mat är för något - även om 'vi'/'man' äter den ändå!
Det jag undrar är bara: Du har konstaterat att det inte är OK att "En gammal överviktig gubbe" skriver en bok om tonårstjejers utseende. Då är ju nästa fråga: vad är enligt dig rätt ålder, utseende och kön hos en person som skulle göra det förmildrande att skriva en sån här bok? Som jag skrev förut, stolligheter är stolligheter oberoende av ålder, utseende och kön hos den som skriver nämnda stolligheter.
Uppfattningen "ät mindre, rör dig mer" är knappast en uppfattning som bara finns hos "gamla överviktiga gubbar". Du kan öppna vilken hälsotidning som helst för att se att det (i mitt tycke felaktiga) budskapet trummas ut av personer som är raka motsatsen till "gamla överviktiga gubbar".
Varför tror du själv en äldre, och i det här fallet också överviktig, man väljer att skriva en bok om hur han tycker att tonårsflickor ska se ut?