Den livsviktiga sömnen, del 1

asian man in bed suffering insomnia and sleep disorder thinking about his problem at night

Idag börjar vi utforska en jättekontinent, som vi alla besökt inte en eller två, utan många tusen gånger, men som ändå på många sätt är okänd för oss. Inte minst för att vi alltid sover när vi är där… Jag talar om Sömnens Rike.

För mig personligen är ämnet laddat. Jag har aldrig varit särskilt bra på att sova. Som barn och ungdom var framför allt insomnandet problematiskt; många var de nätter då jag timmavis desperat försökte hitta sömn för att inte vara för trött i skolan dagen efter.

Från cirka 30-årsåldern har huvudproblemet mindre varit insomnandet och mer själva sovandet. Jag vaknar mitt i natten, flera gånger – inte bara för att gubbpissa! – och har generellt svårt att sova ut, även om sovmorgon erbjuds. Det är inte särskilt ofta jag vaknar pigg och 100-procentigt redo att möta dagen.

Några baljor kaffe brukar göra susen. Eller ett hopp i närmsta sjö, pool eller hav. Men det är en ytterst kortsiktig lösning, som snart ska framgå.

”Sova kan man göra i graven!”, säger nu någon hurtfriskt. Och själv har jag – i likhet med världsberömdheter som Ronald Reagan och Margaret Thatcher – ibland prålat med min förmåga att trots allt klara mig rätt bra på mina relativt få sovtimmar.

Okay, jag har aldrig varit i deras klass. De sa sig behöva endast 4-5 timmar. Men gissningsvis har jag som vuxen snittat max 6 timmar – och periodvis legat en bra bit under det. Socialt, professionellt – inga problem! Man är väl ingen tunnis! Bara jag får sova ”i kapp” ibland.

Fast innerst inne har jag ju alltid anat, att det inte är optimalt att så sällan känna sig helt utvilad. Har därför emellanåt sneglat på att inte dricka kaffe efter, säg, 14-tiden. Och att skaffa mig någon mackapär som håller egna sovrummet riktigt ordentligt svalt även när väder eller familjemedlemmar driver upp temperaturen i övriga huset/lägenheten. Samt, förstås, att avhålla mig från skärmar – TV, dator, mobil – en god stund innan passagen till Sömnriket ska genomföras.

Mina försök har hittills varit halvhjärtade, om ens det. Dels för att skärmarna lockar så starkt och kaffekokandet faller sig så naturligt och mackapärinköp är så lätta att skjuta upp… Dels för att jag – en insomniaperson och tillika nattmänniska från barnsben – på något sätt resignerat inför detta livspredikament: sömn kommer jag ändå aldrig riktigt att få till. So just live with it!

Men det är just haken. Vi lever inte bra med för lite sömn. Mycket talar tvärtom för att vi lever väldigt, väldigt dåligt med för lite sömn. Forskningen om sömnen och dess betydelse är på snabb frammarsch, och de rön som pekar på att jag utsätter mig själv (och i någon mån andra) för allvarlig fara genom att inte sova ordentligt, går inte längre att vifta bort.

Första gången jag hörde talas om sömnforskaren Matthew Walker var under inspelningen av Biggest Loser Vip i april/maj förra året. Det var vår tränare Micke Hollsten som nämnde honom efter att ha lyssnat på en lång podcastintervju kring dennes globala bestsellerbok Why we sleep.

– Sömnbrist förstör tydligen både hälsa och bantning mycket mer än man kan tro, sa Micke, det här måste du kolla in, Erik!

Orden träffade rätt hårt, givet min bristande sovförmåga. På Tjockis-Slottet sov jag dessutom ännu mindre än vanligt. Bland annat för att jag på nätterna höll på med ett jobbprojekt, men också för att jag var i ketos typ hela tiden och ibland fastade; och då blir det – som många av er erfarit – svårt med sömnen.

Nu gick själva bantningen bra. Jag vann ju, för bövelen! Men det var en relativt kort punktinsats, och projektet Hälsa är av en annan karaktär. Det är livslångt! Så jag bestämde mig för att kolla in den där Walker och hans forskning lite närmre när jag fick möjlighet. (Eftersom vi Biggest Loser-deltagare var förbjudna att koppla upp oss mot omvärlden, var det först efter frisläppandet ut i civilisationen jag kunde ta del av Walkers budskap.)

Och det, mina vänner, har varit en rätt omtumlande resa. Och faktiskt jobbig rent personligen. För ska man tro Walker – och jag vill påstå att han verkligen befinner sig vid forskningsfronten och att han på alla tänkbara sätt utstrålar att han vet vad han pratar om – så är sömn fruktansvärt viktigt. Betydligt mycket viktigare än gängse uppfattning i den moderna civilisation där vi sover allt mindre och oroligare. Och där vi håller oss med arbetsplatskultur, skolkultur och fritidskultur och numera en digital kultur där vårt biologiska sömnbehov hela tiden drar det kortaste strået.

När man 1942 började göra systematiska undersökningar av amerikanernas sömnvanor låg genomsnittsamerikanen på 8 timmar, nu är han/hon nere på 6,5 timmar. Liknande minskningar ser vi i en mängd länder, inklusive Sverige. Detta skördar ett enormt pris i psykisk och fysisk ohälsa.

Det är därför ingen slump att jag tog upp just Reagan och Thatcher i textens början. Att båda dessa världsledare slutade sina liv i grav Alzheimer är troligen ingen slump, menar Walker. Genom att så gravt missköta sömnen som de gjorde, bjöd de in enorma överrisker för neurodegenerativ sjukdom. Men detta är bara eländeskatalogens början.

I trafiken bekymrar vi oss – med rätta – över förare som druckit eller knarkat. Eller fipplar med mobilen under färd. Men i olycksstatistiken – när vi ställer rätt frågor till den – kommer vi att se att sömnbrist är den vanligaste orsaken.

En intressant iakttagelse är att den som faller i mikrosömn och krockar av den anledningen, ställer till med mer lidande än ett rattfyllo. Fyllot brukar nämligen hinna bromsa och väja lite, medan ”mikrosovaren” brakar rätt in i katastrofen.

Att den uttröttade personen är farlig både för sig själv och andra, gäller givetvis också för olyckor i övriga livet, t ex på arbetsplatser.

Men de stora dråparna i vårt samhälle är förstås inte klantiga bilister. Utan det är de stora folksjukdomarna. Hjärt- och kärlsjukdom, cancer, övervikt, diabetes. Och tidigare nämnda Alzheimer. Kopplingen mellan dessa och sömnbrist är solklar, menar Walker. Hur och varför tänker jag ta upp nästa vecka.

Tills dess kan ni fundera på följande: Varför har evolutionen planterat in i oss ett behov av att cirka en tredjedel av dygnet vara medvetslösa? Ett tillstånd då vi inte kan äta, leta efter mat, skydda vår avkomma, försvara oss mot fiender, upptäcka hot och göra annat livsviktigt. Kort sagt: Varför måste vi måste sova?

Och det där med att ”sova i kapp”. En ganska dum idé. Också det kommer jag att ta upp.

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Lyckomaten och vetenskapen
  • Att fasta
  • Hur mår du?

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius

4 kommentarer

  1. Elizabeth
    Tack Erik!
    Mycket intressant och sant !

    Ser fram emot att få ta del av detta !

    Roligt också att du går så in i detta med Hälsa !

    Mvh/ Elizabeth

  2. Susanne
    Å det vill jag veta mera om. Mvh
    /Susanne
  3. Helena
    Först när jag fick min diagnos sömnapné så förstod jag allvaret!
  4. Therese
    Läste Walkers "Sömngåtan" under sommarsemestern och blev också omtumlad. Är dock inte förvånad efter att ha haft 2 barn som ingendera sov hela nätter de första 2,5 åren. Hela mitt system i olag och det tog flera år att komma i fas med både kropp och knopp. Utmattningen kom som ett brev på posten och det har jag sviter av ännu- nästan 10 år senare. Behöver sova mellan 8-10 timmar per natt samt ibland ta en tupplur ibland. Boken är jättebra!!

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg