Befrielsens tid

November. Av högst begripliga skäl en hatmånad för många av er. Mörkret och kylan rullar fram, obevekligt, och nästan inget tröstar.

Jag menar, oktober kunde bjuda på färgsprakande höstlöv i 50 nyanser av glödande orange-gul-rött; plus festivitas i svampskogen för den mykologiskt orienterade. Och december kommer att bjuda på allt från firmans kanske sladdriga men ändå festliga julbord, till en förhoppningsvis vilsam och mysig jul. Där eventuella släktgräl och annat jobbigt ändå sker under den förmildrande omständigheten att nu har det äntligen vänt! Ljuset börjar ju tränga undan mörkret redan ett par dygn före julafton…

Även av rent biologiska skäl bör vi på norra delen av norra halvklotet sky november. Det är ju då vi på allvar börjar hamna i sol- och utomhusvistelseunderskott, med följden att det så viktiga D-vitaminet får allt svårare att bildas. Vilket för somliga leder till depression och orkeslöshet och annat elände.

Desto större anledning att skjuta projektiler av ljus in i det mörka! Därför vill jag påminna om att dagens datum handlar om befrielse. För när denna text publiceras, den 9 november 2019, var det nämligen exakt 30 år sedan Berlinmuren föll.

Låt oss därför ta tillfället i akt att stolt betrakta vår egen befrielse. Jag som skriver det här, och de flesta av er som läser, har ju tack vare LCHF upplevt en genuin kroppslig befrielse, med styrkan hos en revolution.

Befrielse från måltidstyranni. Det är okay att hoppa över måltider, att inte äta när man inte är hungrig, att inte följa idiotiska råd om att man måste äta frukost, lunch och middag plus en massa mellis för att hålla förbränningen uppe.

Befrielse från idiotiska råd från Livsmedelsverket och okunniga dietister om tallriksmodellen och kostcirkeln; och om att kolhydrater ska utgöra 50 procent av näringsintaget. I själva verket finns ju inga essentiella kolhydrater, och vår lever är en fena på att tillverka den glukos vi behöver.

Befrielse från energidämpande och hungerstimulerande svängningar upp och ner av insulin och blodsocker.

Befrielse från inflammation; från slentrianmässigt tuggande av smaklöst bröd och sockerpimpade flingor; och befrielse från det förstörelseverk i våra kroppar som kommer från tokprocessade och djävulskt manipulerade hel- och halvfabrikat med innehållsförteckningar längre än en socialförsäkringsutredning.

Allt nytt vi tar till oss i livet – hur omtumlande det än ter sig – blir förr eller senare vardag. Lätt då att glömma bort kraften i det nya; hur det faktiskt hjälpt oss att leva våra liv bättre. Det kan handla om den nya vännen eller jobbet eller motionsvanan eller den lyckade flytten till en annan stad eller i princip vad som helst. Eller som i det här fallet: en ny, betydligt kolhydratfattigare och råvarurenare kostregim. Så låt oss stanna upp i steget och förundras och känna en smula tacksamhet: Yes, we did it! Och varför inte passa på att tacka några av hjältarna?

Det befriade Östeuropa hade sina hjältar. Dramatikern Vaclac Havel i (dåvarande) Tjeckoslovakien och polske fackföreningsledaren Lech Walesa för att nämna några. Båda kom att bli presidenter i sina länder.

Och även om analogin kan verka halsbrytande – Walesa och Havel stångades mot ett vapentungt kommunistiskt förtryck – så vill jag hävda att även LCHF har sina hjältar. Människor som till ett inte ringa personligt pris slagits för denna uppenbarligen kontroversiella idé, med ambitionen att hjälpa sina medmänniskor till en friskare tillvaro.

Här på hemmaplan har vi exempelvis läkaren Annika Dahlqvist, som fick upp ögonen för lågkolhydratkost efter att hennes dotter under sina medicinstudier vid ett experiment i näringslära uteslutit kolhydrater ur kosten under en vecka och då gått ner i vikt. Dahlqvist inspirerades av detta och kom att rekommendera skippande av kolhydrater till både sig själv och sina typ 2-diabetespatienter – och såg klara hälso- och viktförbättringar. Detta resulterade i en anmälan till Socialstyrelsen, och att hon drevs bort från sitt jobb. Men förnuftet segrade och 2011 kunde hon återinstalleras som läkare. Tack, Annika!

Och för att ta en till person ur högen: Gary Fettke. Han är en ortopedkirurg, som 2016 stämdes av Australian Health Practitioners Regulation Agency för att han rekommenderade lågkolhydratkost till sina patienter. Det gick så långt att han blev officiellt ”tystad”, det vill säga han förbjöds att ge kostrelaterade råd till sina patienter. Beslutet drogs lyckligtvis tillbaka, men den munkavle han en tid belades med visar hur laddat det här området är.

Thank you, Gary!

Fienderna till LCHF är många och starka. Och de har sannerligen inte dött ut… Ett exempel såg vi i Expressen häromveckan, där en lista på ”7 dieter att undvika” publicerades.

Högst på listan hamnade ”Ketodieten”, med följande tanketomma motivering: ”Det är mycket möjligt att du går ner i vikt i början, men problemet är att det är svårt att följa den på längre sikt. Det kan också innebära en stor del rött kött och andra feta, processade och salta maträtter som är notoriskt ohälsosamma. Vi vet inte heller särskilt mycket om långtidseffekterna, antagligen eftersom många har svårt att följa dieten under längre tid”.

Detta är verkligen idiotargument. Att långtidseffekterna inte är färdigforskade betyder ju inte att långtidseffekterna är dåliga. Att fet mat skulle vara ohälsosam är helt enkelt fel. Att dra likhetstecken mellan LCHF och processad mat är också fel – snarare råder ju ett motsatsförhållande. Och att vissa människor hoppar av en diet är ju inget bevis för att den är dålig. Jag menar, att vissa människor misslyckas med att sluta röka betyder ju inte att det är fel att försöka sluta.

Jag vill att du tar med dig detta i novembermörkret: du är en ädel revolutionär, och du slåss för mänsklig befrielse. Och vill du fira dig själv, infaller faktiskt lämplig dag imorgon: Mårten Gås. Inte fettisdag, inte kanelbullens dag, inte Halloween med allt socker. Nä, Mårten Gås är ingen kolhydratdag. Den handlar om fett och protein. Precis som det ska va’.

Erik Hörstadius