Tankar kring att bromsa dumätande

Ett vackert ögonblick av identifikation och ömsesidig förståelse under inspelningen av Biggest Loser Vip, var när min medtävlerska Alexandra Louthander berättade att hon ibland använder tandborsten som vapen för att inte överäta. För just tandborsten är ett av de vanligaste verktygen också i min tjockislåda. Tanken är att om man har ett molande sug i hjärna och mage, men tycker att dagens kaloriintag faktiskt redan är nog, så blir tröskeln att ge efter för det där suget så mycket högre, om man nyss borstat tänderna. Värdet av den där supertråkiga arbetsinsatsen framför badrumsspegeln vill man ju inte lägga i ruiner!

Ja, så där håller vi på, vi som kämpar mot övervikt: vi letar efter strategier och tricks för att bemästra hunger och hindra onödigt ätande. Den överlägset mest effektiva strategin hittills i mitt liv: LCHF. Utan den hade jag inte vunnit Biggest Loser. Utan den hade jag inte för första gången i mitt vuxna liv erövrat viktkontroll.

Ett otal studier – plus naturligtvis alla andra personliga success stories världen runt utöver min – har övertygande visat att många får dämpad aptit av att drastiskt dra ner på kolhydraterna. Och det underbara är ju att LCHF-ätande också mobiliserar kroppens energireserver. Eller annorlunda uttryckt: man blir piggare och bränner fett enklare.

Men krig vinns inte bara vid generalernas stora kartbord och genom övergripande strategival. De vinns också på detaljnivå. Om den menige soldaten får skoskav, om ärtsoppan inte kommer fram i tid, om tältet läcker, om ammunitionslådan druttar i spat, om löjtnant Pettersson eller kapten Vasilinovskij har en störig attityd mot sina mannar – ja, allt sådant minskar förstås chansen till seger.

Och om du undrar varför jag plötsligt hamnade i stridsmetaforer, kompis, ja, då ska jag säga dig att min livslånga kamp mot övervikt periodvis har känts som rena rama kriget. Och på sätt och vis har det ju faktiskt handlat om liv och död. Det finns naturligtvis många goda skäl att erövra viktkontroll – har för mig att den så inspirerande triatleten och föreläsaren Jonas Colting sagt att han vill se bra ut naken – men ett av de viktigaste är förstås att förlänga livet. Inte minst de någorlunda friska åren.

Så utan vidare spisning kommer här några tankar kring att bromsa dumätande. Och, som jag var inne på förra veckan, helst ska inte alltför stora viljeresurser mobiliseras. Vårt viljekapital är begränsat, det håller inte att gå hungrig jämt. Här är jag för övrigt inspirerad av Odysseus. När han skulle segla förbi Sirenernas ö, visste han att deras sång kunde vara oemotståndligt förförisk. Så han lät surra sig vid masten. Därigenom kunde han inte falla för deras lockande toner.

Ett vanligt råd är att inte handla hungrig och stressad. Vet inte hur effektivt det är, men minnet säger mig att jag före mitt liv som LCHF:are var mer benägen att köpa godis, kakor och chips och liknande, när jag hade kalorisug i kroppen. Och det ska gudarna veta, att stress – och sömnbrist – är starkt sugdrivande. Bland annat genom att stresshormonet kortisol flödar, ett hormon som säger till kroppen att nu handlar det överlevnad… Ät! Lagra!

Ett näraliggande råd, som alldeles säkert äger giltighet, är att helt enkelt inte ha ”farlig mat” hemma.

Exempel 1: Nyligen hamnade jag i en affär med SENSATIONELLT extrapris på Paradis och Aladdin. 29.90 per 500 grams-ask! Så jag tänkte bunkra upp några; förr eller senare är det chokladtajm. Men det tog bara ett par dygn, så hade jag och ena dottern gjort tabberas på askarna.

Exempel 2: Ost är – trots extremt lågt kolhydratinnehåll – triggermat för mig. En liten skiva, gärna med smör på, blir snabbt flera skivor, och – utan att jag hinner blinka – halva osten. Därför undviker jag helt sonika att köpa ost, vissa perioder. Eller fryser in den jag har.

En annan osttanke, förmedlad av bland andra en annan livsnjutare, tusenkonstnären Edward Blom: Den ost som ska ätas, ska ha legat i rumstemperatur länge. Den blir då mycket mer aromatisk, och ger i princip mer mattillfredställelse per kalori. Att notera i sammanhanget: ostfolket fransoser förvarar i regel sina ostar utanför kylen.

Kan man suggerera sig själv till mer ståndaktigt beteende? Möjligen. I ett fascinerande psykologiskt experiment delades deltagarna in i två grupper.
Den ena gruppen skulle upprepa frasen ”I can’t do X”, där X stod för olika val och aktiviter, till exempel ”Jag kan inte motstå en frestelse”. Den andra gruppen skulle upprepa frasen ”I don’t do X”, till exempel ”Jag faller inte för en frestelse”. Can’t eller don’t do? Det vill säga: Jag kan inte, eller Jag gör inte. Passiv och negativ attityd, eller aktiv och positiv. Sedan fick deltagarna svara på en massa frågor, vilka de trodde utgjorde själva testet. Men i själva verket gick experimentet ut på att kolla vad de gjorde efteråt, när de kom in i ett rum med dels chokladkakor, dels ett nyttigt matval. Och det visade sig att I can’t-gruppen åt betydligt mer choklad.

Det här låter kanske lite flummigt, och jag vågar inte uttala mig om validiteten, men våra hjärnor är ju riktigt galna och komplexa väsen, så vem vet? Under Biggest Loser, peppade jag ofta mig själv med mantrat Eye on the prize. (Tänk på målet/segern). En högeligen aktiv och positiv tanke. Och nog kändes det som att det gav styrka!

Ibland ska man, menar jag, inte stå emot suget. Okay, hungerhormonet ghrelin skickas ut i pulser, så chansen är att om du härdar ut en halvtimme till,
så stillnar suget. Men om det faktiskt inte gör det? Det blir ju till slut orimligt att timme efter timme ha hjärnan upptagen med att plågat kvida ”Nej, nej, du får inte…” Då blir det ingen mental energi över till mer produktiva och glädjefyllda aspekter av livet. I sådana lägen gäller skademinimering och effektivt sugstopp.

Handlar det om sötsug? I min värld är inte lightläsk förbjuden, om den kan bringa själslig ro. Och både frukt och choklad kan undantagsvis få passera porten, men då försöker jag se till att triggereffekten blir så låg som möjligt. Har jag tränat innan? Äter jag i övrigt bra den dagen? Gör jag detta kolhydratundantag sent på dagen, så att inte ett långt, kanske 10- 12 timmars farligt ätfönster öppnar sig? Ja, då kan det bli grönt ljus.

Handlar det om en längtan efter ”full mage”? Känslan av att vara typ proppmätt? Ja, då har jag två verktyg. Det ena heter Köttfrossa, det andra Paniksoppa.

En halv kyckling eller två tjocka skivor fläskkarré i stekpannan med olivolja, smör och vitlök ger en bra bukfylla. Likaså ett uppkok på broccoli, spenat, blomkål, squash och liknande kolhydratglesa vegetabilier tillsammans med salt, peppar, grädde, vatten. Häll gärna i fläsktärningar, ost eller stektsvamp.

Korttidsfastan måste också lyftas fram. Om jag, efter noga övervägande eller akut slarv, hoppat på kolhydratbussen eller av andra skäl, som stress och sömnbrist, fått igång svullsug och dumaptit, då ser jag till att inte äta förrän tidigast middag nästa dag. Detta för att få ner insulinnivåerna, så att jag kan återta mitt fettförbrännande läge.

Jag är övertygad om att du som läser det här har egna tricks och tankar på det här området. Råkar vi springa på varandra i något gathörn någonstans får du gärna dela med dig!

Två saker till. När du faller för frestelser, passa på att njuta! Annars lever du i den allra sämsta av världar. Minus plus minus blir ju dubbelminus.

Och gör inte det ack för vanliga misstaget att tänka att eftersom skadan redan är skedd, så kan du lika gärna ge upp alla goda föresatser och tokfrossa. Förlåt dig själv. Stäng chokladasken. Upp på hästen igen. Ett misstag som ”kostar” 1000 kalorier är bättre än ett misstag som kostar 3000 eller 30 000 (om du nu skulle helt tappa det resten av veckan)… Faktum är att en dags toksvullande faktiskt bara ökar din fettvikt några hekto, resten är vattenvikt som snart försvinner.

Eye on the prize, kompis.

Erik Hörstadius