Rym från tankefängelset

Vet inte hur det är med er, men när jag “lyssnar inåt” på mitt eget tänkande, är det mycket kackel som pågår.

Björn Natthiko Lindeblad skriver om detta i sin självbiografi Jag kan ha fel (Bonnier Fakta), som kom för några år sedan.

Mer om det där kacklet strax. Eller “apcirkusen”, som Natthiko Lindeblad kallar det. Först en påminnelse om vem han var.

Han var en ung, framgångsrik näringslivschef, som efter intensivt livsgrubbel och en olycklig kärlekshistoria blev skogsmunk i Thailand. (Natthiko är det munknamn han fick och betyder “den som växer i visdom”.)

Efter 17 års munktillvaro – i Thailand men senare också i England och Schweiz – kåpade han av sig, som det heter.

Efter några svårt ångestfyllda och arbetslösa år tillbaka i Sverige, började han undervisa i meditation och hålla i retrater. Plus att han träffade kärleken och började leva “normalt”, med villa, bil och helt vanliga kläder.

2018 drabbades han av muskelsjukdomen ALS och beslutade sig för att åka ut på Sverigeturné där han delade med sig av sina lärospån. Den blev utsåld och hyllad, han höll ett enormt uppmärksammat Sommarprat, gästade Skavlan, blev framgångsrik poddare.

I januari i år valde han att avsluta sitt liv då plågorna från sjukdomen blev honom övermäktiga. Han kom att röra vid många hjärtan.

Tillbaka till hans försök att meditera; det är lättare sagt än gjort att få ro i själen, visar det sig: “Okej, ett andetag i taget. Allt annat kan jag släppa nu. In. Ut. In. Ut. Undrar hur lång tid det tar att bli upplyst? För Buddhan tog det ju bara sex år. Men han hade säkert åtskilliga liv av klockren karma bakom sig. Jag vet inte riktigt hur min karma ser ut. Men klockren kan den väl knappast kallas. Undrar hur många öl jag druckit, bara i det här livet? Fem tusen? Tio tusen? Om man ställer en back ovanpå en annan, hur hög blir då stapeln? Låt mig se… Nej! Nej! Fokusera, grabben, fokusera! Nu kör vi!”

Ja, så pågår det. Olika tankar, höga som låga, vilka jagar varandra i ett sammelsurium – eller apcirkus.

Och det är, om jag fattat rätt, en av poängerna med meditationen. Att vi ska få syn på alla de där ofta konstiga tankarna utan djupare mening. Och då kunna landa i insikten att tankarna är något “vi har”. Men: “vi är inte” våra tankar.

En av Lindeblads fundamentala insikter blir därför: “Tro inte på allt du tänker.” Han kallar denna insikt för en superkraft.

För det är ju annars så lätt att övermannas av allt som dyker upp i huvudet. Överdriven självkritik, feghet, onödigt dömande av andra, probleminventering, dåligt samvete. hot. Mer eller mindre sannolika, oftast mindre. Men till vilken nytta? Det man oroar sig över händer för det mesta inte, och det som faktiskt händer kan man ofta inte förutse, eller i fall inte konsekvenserna.

I en fin formulering står det att “tankars enda näring är din uppmärksamhet”. Det är därför man tränas i att rikta fokus mot enklare saker, som den egna andningen.

Här en annan formulering jag uppskattar: “Kunskapen är stolt över allt den vet. Visdomen är ödmjuk inför allt den inte vet.”

Som munk tränades han alltså i att släppa taget om tankarna. Inte ta bort dem helt, det går inte. Men låta dem styra mindre. Om vi kan stå lite friare från dem, vinner vi frihet. För mycket av vårt lidande är ju inte “objektivt” i meningen att vi har ont eller svälter. Det är våra subjektiva inre röster som ställer till det för oss.

Livet som skogsmunk lockar mig inte alls. Det är ett liv utan pengar, sex, tv, romaner, alkohol, familj, moderna bekvämligheter.

Klockan tre på natten var det väckning. 3.30 meditation, följd av sång. I gryningen gick man allmoserunda i kringliggande byar. 8.30-9.30 åts dygnets enda måltid. Ris, linser, grönsaker. Inget för en köttälskare. Sedan var det egentid till 15, arbete till 17 (Till exempel att röja undan djungelväxtlighet), därefter te och kaffe till. På kvällen prat om tillvaron och föreläsningar. Läggdags kl 21-22. Man fick inte dela hydda med den man ville, utan något slags rotationsprincip gällde. I de thailändska klostren fanns bara män. (I England och Schweiz var det mer uppluckrat.)

Men som väl framgått, finns det alltså saker som tilltalar mig i den tankevärld som kom att bli Natthiko Lindeblads.

Titeln “Jag kan ha fel” syftar på ett mantra som en föreläsande munk delade med sig av: Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel. Natthiko Lindeblad menar att när han hamnar i konflikt med en annan människa så för mantrat honom i “en mer ödmjuk och konstruktiv riktning”. Han citerar gillande karaktären Noras upptejpade lapp i norska TV-succén Skam:

“Alla du möter
utkämpar en kamp
som du inte vet någonting om
Var snäll
Alltid”

I en intervju ombads han ge några livsråd. Tre centrala kommer här:

Släpp taget. Om prylar, men också om tankar och föreställningar. Livet kan inte planeras, man får acceptera att det till stor del levs i osäkerhet.

Möt det svåra. Att fullt ut möta det svåra i livet och sin egen hjälplöshet kan göra att det känns mindre svårt.

Ha tillit. Det är naturligt att livet känns skrämmande ibland. Men inte heller de mörkaste stunderna, varar för evigt. This too shall pass, som han lät ingravera i vigselringen till sin fru. Allt ska vi skiljas från, gott som ont. En insikt som ger perspektiv.

Natthiko Lindeblad skriver att livet egentligen består bara av de små tingen, och tillsammans bildar de det stora, det som är livet. Varje dag innehåller en mängd vägskäl, och vi kan då välja det bekväma. Eller det generösa, inkluderande, omtänksamma, vackra.

Erik Hörstadius