Piggare, smalare, starkare och snabbare med LCHF

Jag fick ett mejl från en kvinna som vill vara anonym men gärna bjuder på sin historia:

Mejlet

Jag ville bara skriva och tacka för att jag med din hjälp och inspiration har fått tillbaka energin till att leva ett bättre liv.

Visst hade jag hört om LC tidigare, men inte riktigt funderat på hur det fungerar eller att det skulle vara något för mig. I vintras puffade en av bloggarna på taffel.se för dig och nyfiken som jag är, så började jag läsa. Under våren började jag läsa mer och mer om LCHF. Den stora vändpunkten kom dock i maj. Jag skulle fylla 32 och hade ett BMI som hade legat runt 30,5 ett tag (gått upp ett kilo om året ungefär) och jag var totalt orkeslös (det senare hjälptes inte av att jag var på sluttampen med min avhandling). Så jag bestämde mig för att nu skulle något radikalt göras! En månad skulle jag testa. Bort med sötsaker, pasta, potatis, bröd och ris (tack och lov var chokladmaskinen på jobbet trasig, så den delen var redan avklarad på vardagarna). Efter mindre än en vecka var klockan fyra-suget ”jag måste ha choklad, nu” borta. Vikten låg kvar som innan, så det som verkligen fick mig att fortsätta var att redan första månaden var min mens sitt gamla vanliga jag, inga konstiga småblödningar emellan som jag hade haft under ungefär ett år.

För en månad sedan började jag styrketräna så smått igen efter några års uppehåll. Redan på första passet orkade jag mer i axelpress (den maskin som jag alltid har avskytt med brinnande hjärta) och fler gånger än efter månader av träning tidigare. Vilken kick! Jag kan röra mig snabbare utan att bli andfådd och när helgen kommer vill jag ut och göra saker, inte bara sitta hemma i soffan.

Redan under sommaren började jag märka att byxorna började sitta löst, men de senaste tre veckorna har det verkligen gått undan. Plötsligt kan jag köpa byxor i normala storlekar (jag bor utomlands och många butiker här har inte större än 42 (som är som storlekarna var i Sverige fram till för några år sedan när alla storlekar reviderades uppåt) i byxor, men kan likaväl ha XL i tröjor). Mina ”motivationsjeans” som jag köpte en dryg storlek för små för två veckor sedan närmar sig i rasande tempo (då fick jag precis ihop dem när jag drog in magen, nu sitter de bara obekvämt). Byxorna som jag köpte förra veckan, för att jag kunde dra av de gamla utan att knäppa upp knappen, sitter redan löst. Midjemåttsmässigt (men inte viktmässigt, jag har ”bara” gått ner 4-5 kg) närmar jag mig studentsvältens dagar innan jag blev klubbis och började äta burgare tre dagar i veckan (plus smörgåstårta på lördagarna) på Gotlands. T.o.m. min mamma som annars alltid klagar på att jag ”har lagt ut något hemskt” anmärkte i förbifarten att jag nog hade gått ner i vikt. Jag bryr mig egentligen inte om min vikt eller hur jag ser ut, men det är skönt att kunna köpa kläder i vilken butik som helst och inte vara hänvisad till ”tantbutiker” och ”tjockisavdelningar”. Som kuriosa kan nog nämnas att min sambo klagar över att jag håller på att försvinna, inte snarkar lika mycket (det är tydligen sött) och har för varma fötter (inga isblock i sängen att kyla sig på).

Jag har alltid varit överviktig (var småknubbig som barn), men om jag skulle gå ner någonstans mellan 5 och 10 kilo till, så vet jag att jag kommer att må ännu bättre fysiskt, snarka ännu mindre, sova ännu bättre och därför må ännu bättre på alla plan, en verkligt positiv spiral. Tack vare att jag hittade till din hemsida, tog till mig informationen där och började tänka efter vad jag egentligen lärde mig i biokemin, så kommer jag att nå dit.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag håller på att bli bredaxlad och smal(are) om midjan, med hormonerna i styr och med energi över till att leva på riktigt. Jag vill aldrig tillbaka till där jag var för bara fyra månader sedan.

A

Mer

Fler vikthistorier

Stora skrytartråden

LCHF för nybörjare