”På det hela taget har jag fått ett helt nytt liv”

P-O Heidling

P-O Heidling från Linköping har haft typ 1-diabetes sedan barndomen. Trots att han var en ”väldigt skötsam” patient så började blodsockret bli högre med åren, han var ständigt trött och hungrig och allt fler hälsoproblem började smyga sig på.

Här är hans mejlade berättelse om vad som hände när han – trots motstånd från sjukvården – började med LCHF för några år sedan:

Mejlet

Jag vill dela med mig av min framgångshistoria. Jag tycker det varit för få framgångshistorier om människor med diabetes typ 1.

Min diabetes dök upp när jag var 10 år och är nu något jag har haft i snart 35 år. För ca 6–7 år sedan började jag bli orolig för min hälsa. Jag hade ständiga småsjukdomar som aldrig verkade ta slut. Var för sig var de inte några allvarliga saker men det kändes som att sjukperioderna var längre än friskperioderna; en period av rethosta – en vecka ”frisk” – följt av 2 veckor snuva – några dagar ”frisk” – följt av enorm trötthet osv.

När det gäller min diabetes har jag alltid varit en väldigt skötsam patient. Superstrikt med kost och provtagning, allt enligt vårdens rekommendationer. Mina prover var relativt bra de första 15 åren, vilket jag tror beror på att jag då idrottade väldigt mycket samt var i tillväxtfasen. När jag började jobba efter universitetsstudierna så blev det mer och mer stillasittande och snart började HbA1c-värdena att krypa uppåt. Under slutet av 90-talet låg värdena mellan 8 och 9 (73 resp 83), men med olika fokuserade insatser lyckades jag hålla mina värden mellan 7 och 8 (63 resp 73) under större delen av 00-talet. Rekommenderade värden för diabetiker är att hålla sig mellan 6–7 (52 resp 63) så som sagt hade jag inte extremt höga värden men ändå lite för högt hela tiden under en period av 15 år. Värden inom parantes är enligt den nya IFCC-skalan.

Vad gäller ögonbottenprover så började jag under 00-talet få resultat som benämndes som ”lätta förändringar”, dvs inga förändringar som krävde någon insats där och då men för min del oroväckande.

Jag började nu ta massor av blodsockerprover. I mina testperioder så tog jag ett prov i timmen under två veckorsperioder, endast med avbrott under nätterna. Jag skrev upp vad jag åt vid varje måltid. Min tanke var att försöka förstå vad det var som gjorde att mitt blodsocker inte kunde kontrolleras med allt det insulin jag tog. Detta har resulterat i att jag har tusentals blodsockervärden sparade från många år tillbaka. En vanlig dag kunde då se ut som följande:

• Frukost (lättyoghurt med müsli, 2 mackor), ca 16 enheter insulin
• Mellanmål (2 knäckebröd med kaviar och en kopp te)
• Lunch (”jobblunch” på närbelägen restaurang, ca 14 enheter insulin
• Mellanmål (1 knäckebröd med mjukost med en kopp te)
• Middag (husmanskost à la tallriksmodellen och enligt dietistens rekommendationer), ca 16 enheter insulin
• Kvällsmacka (2 smörgåsar med ost eller skinka och ett glas mjölk)
• Basinsulin/”dygnsdos” ca 30 enheter.
• Ev. en extra smörgås innan jag la mig om jag hade idrottat på kvällen som gjorde att jag kände mig lite ”sockerlåg”

Så här såg mina värden ut under två vanliga dagar i april 2006. Jag satte för många år sedan själv upp en övre och undre gräns på 9 resp 4, med målet att alltid hålla så många som möjligt av mina värden inom detta intervall. Det var svårt på den tiden.

De sista åren, innan LCHF, var maten ett stort problem. Jag var ofta hungrig men tyckte att inget smakade gott. Jag kunde inte nämna en enda favoriträtt, för jag hade ingen. Det är faktiskt en fruktansvärd plåga som jag inte önskar någon, att ha ett sug efter mat men när man väl äter så får man inget glädjetillskott. Oxfilé som kokkorv, det var samma i min mun. Min personliga tolkning är att detta var min kropps sätt att tala om för mig ”sluta äta all denna mat, jag vill inte ha den”.

På hösten 2009 blev jag tvungen att operera bort en inflammerad visdomstand. Efter operationen ordinerades jag ”flytande och lättuggad föda” under 6 veckor för att ”inte käken skulle gå av” (läkarens ord). ”Vad sjutton ska jag äta då?” tänkte jag, jag med alla mina smörgåsar?

Jag tvingades då att radikalt sänka mina insulindoser för att undvika blodsockerkänningar. Till min stora förvåning så blev jag inte alls hungrig under dagen, trots att jag åt mindre. Jag började sänka fler doser och fick samma effekt dvs att jag åt mindre men var inte hungrig på samma sätt som förut. Det var troligtvis de höga insulinnivåerna som gjorde att jag tidigare ”kemiskt” hade lurat kroppen att jag var hungrig, vilket inte kroppen var. För mig var detta en ögonöppnare. Jag bestämde mig nu för att målet skulle vara att ha så låga insulinnivåer som möjligt och anpassa matintaget efter dessa; inte tvärtom vilket hade varit utgångspunkten under alla mina tidigare diabetesår.

I december 2009 fick jag av en kompis höra talas om LCHF och efter att ha läst på via informationssidorna på Kostdoktorn och Annika Dahlqvists blogg så startade jag att äta strikt LCHF-kost i januari 2010. I april samma år var jag på rutinkontroll igen. HbA1c-värdet var då 6,7. Första värdet på nästan 10 år som hade varit i det rekommenderade intervallet. Sedan dess har jag aldrig haft ett ”för högt” värde under någon av mina rutinkontroller.

Min diabetesklinik har inte gett någon större stöttning under denna tid. Det har varit prat om det mättade fettets farlighet, statiner mot de ”farligt höga” kolesterolvärdena, ”ingen vet vad som händer på sikt” etc. Jag har alltid tvingats argumentera tillbaka och genom att vara påläst om den senaste forskningen som presenteras på Kostdoktorn och andras bloggar har jag stått på mig. Då mina HbA1c-värden alltid ligger bra numera så finns det dock inte något de akut kan anmärka på så därför är min känsla att de ”låter mig hållas”.

Det som förvånat mig mest är att om jag var en läkare/sjuksköterska med en patient som haft lite för höga värden i 10–15 år plötsligt märker att värdena är normala i kontroll efter kontroll; skulle jag inte då vara nyfiken att fråga ”Vad har hänt? Vad har du gjort?”. Ingen har frågat mig detta. Värdena är bra, alltså är jag ointressant. Av alla mina egentagna prover vill man oftast endast titta på värdena ”de senaste två veckorna tillbaka”. Den frasen har man sagt i 35 år. Att titta på serier över alla frukostvärden, jämföra dem med värden för 2–3 år sedan, att titta på konfidensintervall på värden mellan vissa timmar etc., vilket är informationsrikt och ganska enkelt att ta fram i Excel, upplever jag har aldrig varit intressant för någon av mina läkare.

Numera ser en vanlig dag ut som följande:

• Frukost (stekt bacon och äggomelett, med grädde och ost), 27 enheter Basinsulin/”dygnsdos”
• Mellanmål vid sen lunchtid (några ostskivor med smör, ett kokt ägg med majonäs, te med kokosfett)
• Middag (husmanskost à la LCHF), ca 2 enheter insulin

Så här ser mina värden ut under två vanliga dagar i februari 2014.

Senaste kolesterolvärdena visade på en ”apo-kvot” på 0,75, HDL 2,7, totalkolesterol/HDL 3,29, vilket enligt Kolesterolsidan här på Kostdoktorn får anses bra.

Jag har alltså gått från att vara ständigt hungrig, äta 6–7 ggr om dagen, med 4 sprutor och 76 enheter insulin, till att alltid känna mig mätt, äta 3 ggr om dagen med 2 sprutor och 29 enheter insulin. Jag kan också med lätthet räkna upp flera rätter som är goda, för smaken för mat har återkommit. Jag tar nu så lite måltidsinsulin att jag tvingas lämna tillbaka insulin då ”bäst före”-datumet hinner passera. Detta pga att den minsta läkemedelsförpackningen innehåller 5 engångssprutor och så mycket använder inte jag på ett år, tyvärr till kostnad för mitt landsting.

Jag har gått ner ca 15 kilo och är numera viktstabil på en vikt jag är nöjd med. Alla dessa kilo gick jag ner utan något som helst motionerande. Efter viktnedgången kom energin åter och jag löptränar/promenerar nu ca 50 minuter per dag, men beroende på arbetsbelastning så har jag ibland långa perioder utan motion. Oavsett om jag motionerar eller inte håller sig blodsockret stabilt så något extra sockertillskott efter motion behövs inte längre.

Jag har inte varit sjuk sedan februari 2010. Jag har nästan slutat ta egna blodsockerprover eftersom varje gång jag har en testperiod är värdena stabila. Vid senaste ögonbottenfotograferingen kunde man inte längre se några förändringar och jag klassificerades som ”helt symptomfri”. En intressant sak är att efter att ha varit ordentligt gråhårig sedan 10 år, har färgen börjat komma tillbaka på spridda ställen, vilket går att se genom att jämföra nya och  gamla foton. Mats ”Fet Hälsa” Lindberg har på sin blogg berättat om samma sak.

På det hela taget har jag fått ett helt nytt liv. En förändring som inte bara påverkar mig utan även min familj som istället för en trött, överviktig och ”mat och sprut-styrd” gubbe, fått en energirik, normalviktig man/pappa som inte har några problem att skjuta på måltider några timmar.

För blodsockret är ju alltid stabilt.

Än en gång stort tack för det jobb du och ditt team gör, och för att du hjälpt mig till ett nytt och hälsosammare liv.

Mvh,
P-O Heidling
Linköping

Mer

Snabbkurs i diabetes

LCHF för nybörjare

Ett år på LCHF med typ 1-diabetes

Tidigare om typ 1-diabetes 

Över 250 framgångshistorier

Videos

PS

Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.