OS-diskus(sion) och drömmar om guld

Ändå glädjekrullade sig tårna i en hel nation över två svenska diskusgrabbars guld och silver i OS i Tokyo. Deras ändlösa slit på blåsiga kastplaner och insvettade gym växlades in i ett spännande TV-drama, inspirerande jubelscener och fantastiskt underhållande segerintervjuer. Och inte ett öga var väl torrt när de två såta diskusvännerna Daniel Ståhl och Simon Pettersson intygade sin kärlek till och stöttning av varandra.

Det var idrott, ja. Tillika en väldigt smal idrott, vars tekniska aspekter och grenspecifika krav på särskilda muskelgrupper och koordinerade rörelsemönster går de flesta av oss förbi. Men det var också, som all annan elitidrott, ett mänskligt drama. Denna gång ett upplyftande drama präglat av förbrödning och glatt humör, med lyckligt slut. En berättelse om drömmar som slog in.

Annars handlar ju OS betydligt oftare om den andra änden av skalan: drömmar som krossas. Ta stavhopparen Renaud Lavellenie – Armand Duplantis franske mentor och vän – som på grund av skador i båda fötterna inte kunde göra sig själv rättvisa i stavfinalen. Eller vår egen stavtjej Angelica Bengtsson som förvisso gick till final, men där bara gjorde ett bra hopp och i intervjuer efteråt verkade både förvirrad och ledsen om sin framtid. Hur är det med motivationen, och självförtroendet, och hur ska hon lösa tränarfrågan?

OS är ofta lika med fiasko. Hästar som vägrar hoppa över hindret, ödesdigra felbeslut i seglingstävlingarna, bågskyttar som darrar på handen, löpare som tjuvstartar och därför diskas utan att få springa en meter.

OS är suveräna USA-gymnasten Simon Biles som måste avbryta tävlandet för att psyket inte håller; Sveriges 1500-meterslöpare Kalle Berglund som underpresterar grovt efter en säsong innehållandes både överträning och mental ohälsa; Jamaicas supersprinter Shericka Jackson som för att spara kraft tog det extremt lugnt i 200-metersförsöken och inte märkte Italiens Daila Kaddari som öste på för fullt på sin bana och med någon tusendels marginal snodde åt sig semifinalplatsen.

339 guldmedaljer står på spel. Över 10 000 atleter tävlar om dem. Det säger sig självt att de flesta kommer hem som förlorare. Och om man tävlar i en liten sport äger resten av karriären rum i skymundan och med väldigt små ekonomiska resurser, trots den enorma träningsinsatsen, den psykiska pressen och de ibland vådliga skadorna. Nästan ingen bryr sig. Men är de förlorare, egentligen?

Självklart inte. De har hittat en passion, de har riktning i livet – kan man tänka sig ett tydligare mål med tillvaron än ett olympiskt spel, som ju avgörs så sällan? – och de får uppleva gemenskapen med lagkompisar och tränare. Ofta även med konkurrenter. Om vi går till stavhoppet igen: det är ju tydligt hur goda vänner Armand och de andra hopparna är, när de gladeligen hjälper varandra med handklappningar och resonemang om den luriga sidvinden.

Och vad innebär det att vinna? För Sarah Sjöström är ju en ynka medalj i normalfallet inte ett förväntat OS-facit. Men efter den svåra armbågsskadan i vintras smakar frisimssilvret guld, eftersom hon gjort en heroisk comeback ingen trodde var möjlig. Och när den ena av 470-seglarna Anton Dahlberg/Fredrik Bergström bryter samman av rörelse i silverintervjun när han tänker på stöttningen från familjen, inser vi att många andra silver- och bronsmedaljörer faktiskt också de känner sig som vinnare.

För andra är det guld värt bara att få komma till OS. Eller att göra livets bästa insats, fast man kommer in på plats 28. Eller att få mäta sina krafter mot sportens stora, som de anonyma basketspelare som i tidigare OS fått tävla mot USA.s dreamteam: Okay, vi fick storstryk! Men vilket minne att få spela mot Michael Jordan och Magic Johnson!

På det sättet är OS en perfekt bild av allas vår tillvaro. För i det mänskliga drama som kallas Livet, vore det ju idiotiskt om bara mannen eller kvinnan på absoluta toppen hade rätt till glädje och stolthet över sin insats.

Inte bara Bill Gates är vinnare inom business – det är även pizzeria-ägaren som får rull på affärerna och därför har råd med en ny och uppgraderad stenugn. Inte bara Joe Biden är vinnare inom politiken, det är även den kommunalt förtroendevalde som driver igenom att sågspåns-slingan i skogen får elbelysning. Inte bara häckfantomen Karsten Warholm är vinnare när det gäller resultatförbättring. Det är även DU när du fått ordning på sockervärdena och fått bort den där värken i knäna som gjorde att du inte kunde ta långpromenader med hunden.

OS – som går tillbaka till tävlingar i grekiska Olympia från 700-talet före Kristus – hölls ursprungligen till guden Zeus ära. (En av de tidiga viktiga grenarna var för övrigt diskuskastning!) Men för mig – och många andra OS-älskare, inbillar jag mig – hålls dagens OS till människans ära.

Vi är sannerligen inga perfekta varelser. Vår syndakatalog är enorm – från världskrig till plastbergen i världshaven till luriga tillsatser i livsmedelsbutikernas halvfabrikat – men vi kämpar i alla fall på, de flesta av oss. Med våra nojor och drömmar och relationer och kroppar och karriärer och barnens skärmberoende.

Vi sätter nya mål, kroknar halvvägs, förbannar oss själva – men sedan är vi uppe i sadeln igen, på väg mot nya horisonter. Eller åtminstone fem minuskilon på vågen. Eller förmågan att för en gång skull klara av att äta bara en tredjedel av chipsen.

Nu lämnar jag den här texten, för handbollsdamernas semifinal mot Franrike har börjat. Senare idag spelar fotbollsdamerna final.
Tack för att ni finns och inspirerar!

Erik Hörstadius