Lågkolhydratkost vinner en studie till
En stor tvåårig jämförelse mellan lågkolhydratkost och fettsnål kost publicerades härom dagen i Archives of Internal Medicine.
Vinnare? Lågkolhydratkost igen. Dessutom fick en vanlig myt den sista dödsstöten.
Resultat
Både fri mängd lågkolhydratkost och kaloriräknad fettsnål kost (med mycket beteendeterapi) gav fin viktnedgång, som mest runt 12 kilo i snitt, efter första halvåret. Någon säker skillnad mellan grupperna sågs något förvånande inte i denna studien, till skillnad från många tidigare (som visat fördel för lågkolhydrat).
Däremot sågs tydligt bättre HDL, gott kolesterol, i lågkolhydratgruppen, samt bättre blodtryck.
Täta ben
Intressant nog gjordes noggranna undersökningar av bentätheten i grupperna. Det blev ingen skillnad. Liknande har visats i kortare studier, men inte lika övertygande dokumenterat som här. Ännu en osannolik myt om lågkolhydratkost, att den ökar risken för benskörhet, dör slutligen här.
Poängseger
Sammanfattningsvis gick lågkolhydratgruppen ner rejält i vikt, likväl som den fettsnåla gruppen. Men lågkolhydratgruppen slapp räkna kalorier, de behövde inte vara hungriga. Dessutom fick de bättre kolesterol och blodtryck än den fettsnåla gruppen. Tydlig poängseger som jag ser det.
Jag skriver bok och hinner tyvärr inte med en noggrannare genomgång av studien idag. Intresserade rekommenderas läsa vidare på Jimmy Moores blogg:
Mer
Den aktuella studien finns här:
Foster GD, et al. Weight and Metabolic Outcomes After 2 Years on a Low-Carbohydrate Versus Low-Fat Diet. A Randomized Trial. Ann Intern Med. 2010;153:147-157.
Det är bra att båda grupperna gick ner lika mycket också för då blir viktreduktionen inte en lika stark confounder. Men å andra sidan gäller ju allt detta genomsnitssiffror och jag har inte sett hur individerna som förlorade mer i vikt fick bättre hälsovärden etc.
Man kan utan tvekan gå ner i vikt även på lågfettkost alltså. Men det förefaller enklare på lågkolhydrat och ingen där behövde räkna kcal och blev heller inte sjukare. Två år är ju ändå en hyfsad tid också.
Någon redogörelse för fettsammansättning i kosten hittade jag inte dock. Men man fick ju utgå från Atkins i alla fall.
Nej då äter man ju noll kolhydrater
Nej, det räcker med att ligga på mindre kalorier än vad du förbrukar.
http://www.halsoartiklar.se/bloggar/
Var i studien ser du siffror på deras förbrukning?
när man äter mindre än man förbrukar tar kroppen resten från musklerna - och när man slutar banta ökar man på fettnivåerna och inte muskeln om man inte tränar mycket. Det kallas för jojo-bantning.
Kroppen sköter nog sin balans - det är därför man man måste använda sig av hormonstyrd viktregulation och hålla carbs och insulin låga. Atkins släpper ju till med kakor och frukt efter några veckor vilket gör att vikten går uppåt igen. Jfr den väl utförda studien i Israel.'
karl
Att äta 0 kolhydrater betyder faktiskt inte att man måste äta döda djur som KANSKE höjer Ph-värdet i kroppen som KANSKE leder till benskörhet.
Att vara laktovegetarian är faktiskt samma sak som LCHF, man utesluter köttet och ersätter det med proteinrika vegetariska alternativ. Funkat för mig i 20 år hur bra som helst !!! =)
Och som jag fattat det hela, så stämmer det att man måste äta färre kaorier än man gör av med för att gå ned i vikt. Men, HUR kroppen förbrukar kalorierna kan skilja sig. På Low carb kan olika processer i kroppen ha en annan omsättning, dvs man behöver inte nödvändigtvis utföra fysiska aktiviteter för att höja förbränningen. Dock är det här bara ett litet bidrag till bättre viktminskning i sammanhanget. Det stora är att kaloriintaget blir mindre utan att man tvingar sig - späker sig - för att hormonbalansen är nyckeln. Med ett stabilt blodsocker så får även ett "matvrak" ett normaliserat intag av mat genom bättre hungerkontroll. När man är mätt och belåten kan man ägna sina tankar åt annat än mat. Det primära är insulinet, men en hel radda av hormoners normalisering följer i dess fotspår.
Svängande blodsockerkurvor ger en matfixering likt beroende av nikotin, kan man nog faktistk jämföra det med. Det är skitjobbigt att skära ned på snus/ciggaretter, för behovet finns där fortfarande och förr eller senare släpper man oftast efter och höjer konsumtionen igen. Om man slutar helt så är det jobbigt i ett par veckor, men sedan känner man en härlig befrielse och mår så mkt bättre. Med de erfarenheter jag har av nikotin så känner jag igen mig så väl när folk skriver om första tiden när de klippt ett sockerberoende. Även om man inte är gravt sockerkicksberoende, men ätit för mkt kolhydrater, så brukar man få övergångsbesvär när man börjar med LCHF. Dessa är rätt och slätt ABSTINENSBESVÄR. Den som dricker kaffe kan ju prova att låta bli en vecka och se att många av abstinenserna nog inte skiljer sig så mkt från övergång från tallriksmodell till LCHF.
I många vetenskapliga korttidstester av LCHF brukar illasinnade forskare peka på hur segare kropp och hjärna fungerar utan kolhydrater, och avråder därmed från det. Gör man en korttidstest på att avbryta ett nikotinberoende skulle man också se många liknande "hälsoproblem". Den logiska slutsatsen, om man ska gå på samma linje, är att man ska aldrig sluta snusa/röka/supa/knarka... ;)
Precis exakt så funkar det för mig... Mao helt rätt resonemang...
Om man har en hög energiförbrukning även under natten så går man ner i vikt eftersom man, som sagt, inte äter något då. Du kan alltså äta mer än ditt behov på dagen och ändå gå ner under den nattliga fastan.
Koffeinberoende är förvånansvärt lätt att bli av med för många. Jag, och många andra jag talat med, upplever inte några fler abstinensbesvär än en lätt huvudvärk första dagen vi är utan kaffe. Sedan är det över. Dag två kan man gå förbi kaffebryggaren utan att känna något sug.
Alla är förstås olika så det finns säkert många som inte känner likadant. Min personliga uppfattning är dock att socker är så vanebildande att koffein inte ens förtjänar att spela i samma division. När jag övergick till LCHF tapade jag större delen av sötsuget direkt men det tog mer än 1.5 år innan det var helt borta. Koffeinsuget kan jag tappa helt bara jag glömmer bort att koka en panna en lördag.
Tror jag ska testa ditt knep med en matsked cocosfett nästa gång kag blir hungrig innan läggdags!
Jo, jag vet att kaffe är relativt lätt att bli av med - jag var mer ute efter mekanismen när kroppen plötsligt blir av med ngt den är van vid, och tidsperiod samt grad kan naturligtvis skilja mellan olika droger. Min flickvän hade besvär i två dagar när hon slutade med kaffe, fast då drack hon FEMTON stora koppar om dagen också...
Prova snusa intensivt i ett halvår och sluta sedan tvärt, så får du se. Det tar ca 7-10 dagar innan de fysiska besvären försvinner (brukar vara som värst dag 3). Sedan har man ett psykiskt sug i ngn månad. Därefter är det ganska lungt, men då och då kommer "nikotindemonen på ena axeln" försöka hitta en anledning att göra en engångsföreteelse. Det dröjer minst ett halvår innan man slipper fajtas mot plötsliga infall, trots att man 99,5% av tiden inte har en tanke på nikotin. Det tar också uppåt ett halvår innan dopaminbalansen infunnit sig igen, så man är helt enkelt trög i skallen och har svårare att koncentrera sig under tiden (avtagande så kart). Nikotinbegär brukar jag kalla för "den tredje hungerkänslan". Vanlig hunger och törst, är två naturliga känslor vi är födda med. Ett helt nytt 3:e "livsmedelsbehov" uppstår när man vant sig vid nikotin, en känsla som man inte kunnat föreställa sig innan. Denna känsla glöms bort hur den känns efter ungefär 2 år, och man minns bara ATT den kan skapas. Först då är man relativt säker från återfall, men man är ändå lite sårbarare än de som aldrig testat alls.
Fast när jag säger "prova snusa", så är det självklart inte menat som en verklig uppmaning - finns bättre skit att syssla med ;).
Sitter och läser igenom alla hans blogginlägg sen starten nu och karln har mycket intressanta saker att säga.
Men jag tycker fortfarande att hälsomarkörerna i just DEN HÄR studien är de intressantaste fynden och jag är därför glad att genomsnittsvärden för viktförlusterna inte skilde sig signifikant mellan grupperna. För ser man en signifikant större viktnedgång bland lågkolhydrat kan hälsomarkörerna enklare viftas bort med resonemanget att de helt enkelt tappade mer i vikt.
Men som jag skrev förut, man behöver nog egentligen se ännu mer konkret på statistiken och se hälsomarkörer hos varje enskild. Hur såg det ut hos individerna i varje grupp som gick ner minst respektive mest?
Jag kan intyga att man fortfarande, efter snart 16 år sedan rökstoppet, kan bli röksugen. Det kan räcka med att någon tänder en cig i tv. Mitt bästa motmedel är att tänka på hur ont i halsen jag haft dagen efter de gånger jag gett efter för suget (sista gången för snart tio år sedan).
En kollega som slutade ungefär samtidigt, efter två paket om dagen, har det precis likadant.
Jag har provat att tvärt sluta efter att ha snusat en dosa om dagen i 10 år. Jag fick hjärtklappning, bröstsmärtor, kallsvettningar och var rastlös som en iller på kokain. Mina arbetskamrater tyckte rent av att jag nog skulle må bättre av att fortsätta med snuset.
Sedan, efter ganska precis 3 veckor, försvann suget över natten. Den ena dagen kunde jag döda för en snus, den andra kunde jag inte bry mig mindre. Det var som om jag aldrig hade börjat.
Sen hade det ju varit intressant om de åtminstone hade gjort en uppskattning om hur många kcal per dygn lågkolhydratgruppen fick i sig. Var det 2000 kcal eller 4000 kcal? Resultatet var ju hur som helst inte särskilt imponerande, i alla fall vad beträffar vikt, om man jämför med de historier som cirkulerar här.
Ett genomsnitt på 12 kilo viktnedgång efter sex månader innebär ju att runt hälften gick ner mer, vissa säkert mycket mer.
Ett mycket bra resultat tycker jag, för att vara en randomiserad studie, som alltså inte hade deltagare som var motiverade att testa just lågkolhydratkost.
"Hade deltagarna verkligen hållit sig inom de rekommenderade kcal per dygn skulle de gått ner mycket mer. Förklaringen måste vara att de ätit mer än de redovisat, ett inte ovanligt fenomen."
Ja så måste det givetvis vara. Något annat kan det förstås inte bero på...
För egen del har jag blivit beskylld för att underrapportera när jag ätit tallriksmodell och överrapportera när jag ätit SSS-kost. Räkneförmågan varierar tydligen med kosten. Ja, halleda.
Men vi har väl olika perspektiv på hur viktminskning går till.
Har du provat att äta bara 1200-1500 kcal per dygn, eller nån man här 1500-1800 kcal per dygn? Och det inte bara en dag, och inte bara ett halvår, utan två år! Det är näst intill outhärdligt, och man gör det inte frivilligt, såvida man inte har väldigt stark motivation. Jag har inte gjort det, men jag har testat sådär 1800-2000 kcal per dygn (inte lågfettkost utan nästan LCHF-kost) ett tag, och man mår inte bra av det. Man blir kall och hungrig vad man än äter). För övrigt redovisar Gary Taubes i sin bok Ancel Keys experiment 1944 där värnpliktiga fick i genomsnitt 1570 kcal per dygn, alltså inom intervallet för den aktuella studien, under 24 veckor. Deltagarna blev besatta av mat och flera av dem mådde mycket dåligt psykiskt. Så jag tar uppgifterna om kaloriintaget i den nya studien med en nypa salt.
Vad tror du det beror på då?
Du kan inte jämföra med Minnesota Starvation Study bara för att kaloriintaget inte var så mycket lägre där. Det var ett svältintag för högenergiförbrukare inom det militära.
Studien är mycket intressant och har bidragit till massor av kunskap men är inte jämförbar här.
Så du tvivlar inte på att lågfettgruppen höll sig inom det föreskrivna intervallet? Det är ju ett välkänt fenomen att man tenderar att underskatta och underrapportera vad man verkligen stoppar i sig. Som den där kvinnan i programmet om viktminskning på Kunskapskanalen för ett tag sedan som trodde och rapporterade att hon åt 1200 kcal om dagen men där det sedan visade sig att hon fick i sig 3000 kcal.
Jag vägde allt och skrev ned allt, förde kalender osv så jag är helt säker på att min kalorintag var begränsat.
Enormt plågsamt och efter ett halvår gick det i princip inte utan då låg jag länge (c:a halvår) på 2000 kcal (fortfarande räknade och vägde allt). En fem-sex kg gick jag ner men EN veckas chartersemester där jag inte höll igen (fortfarande fettsnålt men många kcal) suddade ut allt detta.
På lchf gick jag ned 23kg på 6 månader. Och det var inte ens jobbigt. Efter 12 mån har jag inte gått ned mer men jag har å andra sidan byggt en del muskler så något kg fett lär jag ha tappat. Som jämförelse gick jag upp ETT kg under årets chartersemster (frosseri förekom det erkänner jag) men det gick jag igen efter en vecka hemma.
Grejen är att äter man 1500-1800 kcal som stor vuxen man så går man på sparlåga och förbränningen anpassar sig därefter. Effekten är inte så bra som den borde vara helt enkelt.
Med det sagt så tror jag nog ändå att du har delvis rätt i underrapporteringen. Jag tror inte att de klarade hålla sig på 1500-1800 i två år. Det klarar man inte om man har den övervikten eftersom man då förbränner rejält mkt av att bara flytta runt sin stora kropp.
Givetvis fungerar extrem kalorestriktion som metod att gå ned i vikt. Likaså om man springer fyra mil om dagen. Men det betyder inte att detta är ett effektivt sätt att gå ned i vikt på för alla.
Det studien egentligen mäter är inte "treatment" av 1500 kcal om dagen i två år utan "intent to treat". Dvs folk försöker äta enligt rekommendationer.
Sedan så tror jag inte det handlar så mycket om kalorierna utan att de där 1500 kcal också hänger ihop med att det ska vara lågfettkost. Jag är övertygad om att jag (har trots allt tio kg övervikt kvar) kan klara mig bra på 1500 kcal/dygn om jag skippar kolhydrater. Jag tror inte att jag kommer gå ned så mycket mer än om jag äter vad det blir om jag låter hungern kontrollera (c:a 2400 kcal)
Nu är jag dock lite trött på studier som bara jämför låkolhydrat med lågfettdieter. Jag vill se en crossoverstudie där man kan se vad som händer när folk byter mellan dieterna. Finns det de som inte gick ned på lågfett som går ned på lågkolhydratdiet? Kanske rentav tvärtom.
Även om det nog ligger mycket i att vi inte är "byggda" för att äta så mycket raffinerade kolhydrater som vi gör idag, tål folk det sannolikt olika bra. För de som är feta på grund av att de har problem med kraftiga insulinpåslag orsakade av kolhydrater (som jag till exempel) fungerar lågkolhydratdieter fantastiskt. Men vi ska inte tro att alla som är överviktiga är det av samma anledning. Då hamnar vi i samma fälla som "du är vad du äter"-gänget där man visar upp extrema exempel på folk som dricker åtta liter läsk och äter fyra helstekta hästar om dagen. Olika människor har sannolikt olika anledningar till varför de inte går ned i vikt.
Jag skulle dock gärna väga 100 kg, så man slapp ha dåligt samvete för att man inte äter frukost varje dag, eller glömmer bort kvällsmaten. Då kunde man ju leva av "puckeln" ett tag. Men så är det ju - alla har inte samma sorts problem kring mat...
* http://anthonycolpo.com/?p=94
* http://anthonycolpo.com/?p=99
(värt att notera är även att han skrivit "The Great Cholesterol Con" som kritiserar kolesterolrädslan, samt att han nyligen också tog upp kritiken av Kinastudien.)
http://weightology.net/weightologyweekly/?page_id=415
Intressant artikel. Jag tar genast till mig den delen som handlar om att öka upp sin NEAT! (Non-Exercise Activity Thermogenesis).
Desto mindre stöd finns för att man kan sänka den.
SG själv är ju inne på att det är näringsbrist som leder till försämrad ämnesomsättning och en högre set point men frågan är om det räcker att bara äta näringsrikt eller om man måste göra något mer. Hans inlägg om studien där man genom att ge en vanlig multivitamintablett som tillskott till överviktigas normala kost resulterade i en viktnedgång på drygt 3 kg i snitt tycker jag själv är intressant läsning. Så numera blir det en multivitamintablett till frukost förutom den tidigare d-vitaminen.
:)
När det gäller ämnesomsättningen så vet man ju att den sjunker med åldern. Jag har också reagerat när jag surfat runt på nätet och läst om att många har nån form av sköldkörtelproblem. I New York Times publicerades en artikel om problemet att medeltemperaturen i kroppen bland befolkningen sänkts från 98.6 till 98.2 och ser ett problem med att upptäcka om man har feber och infektioner! Jag tycker det är konstigt att man inte reagerar mer på att en sänkt kroppstemperatur är ett av de första tecknen på en sänkt ämnesomsättning.
Apropå Sten Sture Skaldeman, han brukar ju prata om "vår ursprungliga föda". Hittade precis en länk - på http://www.anomalist.com (för såna kufar som jag) - till en artikel i Scientific American om en utgrävning av en grotta i Sydafrika: http://asunews.asu.edu/20100804_scientificamerican
Ursprunglig föda, ja. Paleontologerna säger att under en period för ca 200 000 år sedan var människan utrotningshotad pga av risigt väder och överlevde vid kusten i Sydafrika i grottor och levde på skaldjur och kolhydratrika rotfrukter. Inga feta gaseller och sånt under lång tid alltså ...
De fick hålla till godo med nödproviant m.a.o (rotfrukterna alltså).
"Desto mindre stöd finns för att man kan sänka den."
Men intervallträning med hög puls kanske kan göra det?